En Inte Rumsren Blogg

2014-07-19
21:45:47

Dagens Citat
 
 
Sju: Jag ska bara svänga ner till Hemköp och köpa något att äta... Något nyttigt... Typ bacon! 
 
 

2014-07-19
20:59:00

Äntligen!
 
Vad har hänt det senaste? Dagarna flyter in i varandra. Som de sig bör på sommaren. 
 
¤ Jag har börjat läsa och köpa böcker. Det är en speciell känsla att sitta med en egen, ny pocket på spårvagnen på väg till Liseberg. Känslan av att jag kan gå tillbaka till just det där stycket, det som var så himla bra, när jag vill. Att jag får skriva i marginalen. Att jag får ha dem att samla damm i bokhyllan. 
 
 
¤ Jag har, med Roomp-AH som kompanjon, försökt göra caramellpopcorn. 
 
 

...Vi lämnar det där. 
OBS! Egengooglad bild! 
 
 
¤ Jag har fått mens. 
Alltså inte första gången eller så. Men jag fick det här om dagen, och kanske viktigare, jag fick MENSVÄRK på köpet. Så det som retas med mig de närmsta dagarna kommer bli bitna i armen/något värre ställe.... 


 
 
¤ Jag har framtidsfunderat. Och framtidskommitfram. Blivit besviken, börjat om igen, gjort om, justerat, gjort bättre. Vad jag inte har gjort som jag däremot skulle behöva göra är en lista på ALLT jag vill, så jag får lite översikt. 
 
 
¤ Jag har INTE bloggat, men jag har skrivit. Aldrig förr har jag hållt fokus på samma berättelse så länge, jag tror inte ens jag klarat av att skriva ett kapitel innan. Nu sitter jag med en "saga" på 32 sidor och känner mig både livrädd för att tappa inspirationen och oövervinnerlig på samma gång. Kanske är det äntligen, äntligen dags. 
 
 
¤ Jag har lämnat en kär, kär gammal vän, som har funnits för mig i vått och torrt ända sen högstadiet. Men vad ska jag säga? Ibland måste man gå vidare... 
 
 
¤ Och jag har klippt mig. Ritsch ratch filibombombom över hela jävla håret. Färgade det klimakterierött när jag ändå höll på. Nu är det tillbaka till flupsiga kläder så att jag inte ser ut som en man. För visst är det bara klänningen som skiljer en tjej med kort hår från en kille, eller? 


(See what I did there? I putted in an old bild so you couldn't see my ny frisyr. Pretty sneeaky haaaaa?!?) 
 
 
 
¤ Jag har tröttnat på Liseberg en dag. Jag har kommit tillbaka och haft den roligaste dagen i mitt liv den nästa. Men jag har räknat och insett att jag inte haft en månads ledighet på tre år. Alltid har jag sommarjobbat. Man blir fett trött till slut. Kanske kommer den här väntade arbetslösheten lika välkommet som skatteåterbäringen.. (Som jag ännu inte har fått...............) 
I vilket fall som helst så älskar jag Liseberg mer och mer. Men jag behöver ledigt nu. Får se hur det blir med det. 
 
¤ Och sen har jag, självklart, spelat SIMS
 
 
Det här är mitt alterego, Gwensimmen. Titta så glad jag är! Jag lyser!  

Märk väl: SIMS 2. Retro is the skit. Tips från coachen
 

Aja nu har jag babblat klart. Hare! 
 
 

2014-07-01
20:49:00

Av alla idioter
 
Varför skriver jag inte? 
 
Varken texter, dikter, essäer eller noveller. Ingenting här heller. Och dagboken, den har fått tre entrys på hela juni. Jag som brukade tekna ner allt, från skiftningar i molnen till nyanser i känslopaletten. Men nu. Ingenting. 
 
Svaret är så bitterljuvt: Jag har drabbats av lycka. 
Jag är plötsligt på en plats i livet då jag har allt jag behöver. Jag vaknar på morgonen och andas, aldrig i större stress än jag kan hantera, och när jag somnar sover jag utan drömmar. Lätt, som om tankarna bara virvlar, inte gnager och snurrar. 
Jag och Sju är en sån där jobbig tvåsam enhet som knappt kan synas utan varandra.
Vi vaknar, vi äter, vi tränar, vi spelar dataspel, vi fikar, vi dricker kaffe, vi brottas, vi skojar, vi retar varandra till vansinne, vi funderar, vi planerar, vi filosoferar - allt tillsammans. Fan alltså. Kanske var historien om att människan egentligen var skapad med två hjärtan, två huvuden, fyra armar och fyra ben sann. Man blir inte hel förrän man hittat sin andra halva. 
 
Så Felicia fjorton år, femton år, sexton år, sjutton år, arton år, nitton år; här har du det. Svaret på hur fan man lever lyckligt i alla sina dagar. Sanningen var att det inte spelar någon egentligen roll hur man lever. Snarare vem man gör det med. 
 
 
Av alla idioter som finns är den här nog min favvo. 
 
 
 

2014-06-25
01:51:00

Vart mina pengar försvann
 
Åh. Just det. Jag har ju ett krypin här. 
 
Nu för tiden händer inte så mycket. Jag är pank, som en konsekvens på att jag och Sju spenderade några underbara dagar i London. Jag har fyllt 20, men köpte såpass mycket rolig sprit i England att jag inte har haft nöjet att besöka systemet än. Sedan jobbas det flitigt - ibland - så mycket tid för sånt där partajjande finns det ändå inte. 
 
Jag är flytande, svävande, fastnat i en bubbla skapad av sockerkick och baksmällan som kommer av för mycket sömn. Det hjälper ju också att man för en gångs skull vet vad man vill... 
 
Risken att bli för personlig, för privat, finns ju alltid med mig, därför brukar jag inte skriva om vad känslorna gäller utan bara om känslorna i sig. Så även i det här fallet: Jag har varit så framåtillbaka, så fruktansvärt kluven inför min egen inställning till allt omkring mig. Ska jag vara kvar i situationen som är nu, ska jag bryta mig loss? Och till vilken nytta? Vad fan vill jag vad fan vill jag Vad EFAN EVILL JAG?
 
Till slut bestämde jag mig för att låta beslutet komma till mig, inte stressa fram ett svar som jag inte var säker på. Och i det kom det fram automatiskt. 
 
Så senaste tidens lärdom: Ha tålamod. Saker och ting löser sig. Jag tror på det mer än någonsin. 
 
Och till er som bara kommer hit för de söta bilderna på mig;
 
 
 

Här är England i tusen pixlar. 
 
 
 
 
 

Värmde upp medan vi väntade på rummet.... 
 
 
... som såg ut typ såhär. 
 
 
Mysisen sov så sött... 
 

...vilket såklart skulle utnyttjas till fullo.... 
 
 
 
 
Vet inte om detta var det bästa med resan.... 
 
 
(Alltså Disney StoreOxford Street
 
 
 
...eller att bli av med roomservice oskulden... 
 
 
...eller det fruktansvärt goda kaffet på Costa's... 
 


 
 
...eller det faktum att jag fick min personliga BH-bärare inne på Victoria's Secret att dessutom ställa upp på den här bilden: 
 
 
...som sagt, jag vet inte. 
 
 
 
Vissa saker är väl värda att bli pank för. 
 
 
Sov gott! 
 
 

2014-05-30
23:58:00

Goaway
 
Det är DAGS nu. 
 
Här om dagen slog det mig som en jävla käftsmäll. 
 
 
 
Jag TÄNKER inte vara kvar här i januari. 
 
 
 
Jaa, jag veeet, jag har sagt det förr. Drömt högt och lågt, mest högt, mest spretigt, mest utan ramar. 
 
Men nu. 
 
Jag svär, 
 
å allra högtidligaste, 
 
att jag ska vara härifrån i januari. 
 
Jag menar 
 
lämna 
 
Sverige. 
 
Jag kommer hata mig själv för alltid om jag inte gör det. 
 
(Och, eftersom det finns en drake i glaset: älska mig själv för att jag gör det.
 
Hur? Vete katten. Söker just nu. Personer med mindre behov att bevisa sig själva har ju klarat det. Så varför skulle inte jag? 
 
 
 
 
 

2014-05-26
15:44:46

Ett slutbetyg
 
Det finns ett slut. Haha, vem hade trott det? Att jag till slut skulle få ett slutbetyg? 
Well, enligt min lilla undersökning i umgängeskretsen: Alla.
Utom jag. 

Alla betyg är inskrivna nu. Inga IG. Allt godkänt. Eller mer.
När jag, idag, insåg att allt var klarrt räknade jag ut snittet och fick fram ett resultat som började på 20....
...
 
 
20!
 
...
 
 
 
20!!!! 
 
 
 
Jag är ett förstenat WOW-face. 
 
 
 
 
Jag skulle vilja tacka mig själv när jag var 16 och ambitiös, jag skulle vilja tacka min hjärna och det faktum att Disney Hidden Worlds inte fanns när började gymnasiet, för då hade jag aldrig kunnat slita mig.
 
Sen vill jag tacka alla dessa fantastiska människor som har suttit med mig när jag pluggat, som stått ut med mina utbrott och mina sammanbrott och hjärnbrott när jag verkligen verkligen inte orkade mer, alla lärare som gett mig extratid för att kunna utnyttja min potential och till och med min rektor som ansett att jag gjort mitt bästa och aldrig tagit bort mitt studiebidrag trots att frånvaron närmade sig 50 %.... 
 
Så det finns ett slut. Till och med för mig. Hon som inte gick ut blev Hon som gick ut, fast ett år senare. 
 
Snart är det off to new adventures. Men först:
 
 
 
Studenten
 
 
På riktigt. 
 
 

2014-05-14
22:37:00

Dagens Ord
 

Ambidextri: 

Förmågan att kunna skriva med båda händerna. 



Även kallad av Sissy: Bådhänthet. 


 

SedärnejmenharmanlärtsignågotnyttpåDENHÄRbloggen?
 
 

2014-05-14
19:32:45

Vikten av att aldrig hålla sig seriöst hela vägen ut...
 
Ödet.
Detta ologiska, oförutsägbara fenomen. 
Det som jag omöjligen kan säga att jag tror på utan att tappa trovärdighet som resonabel människa. 

Och oftast kan jag inte heller med någon form av magstark säkerhet säga att jag tror på det. 
Ändå påminner det mig om sin existens
gång

på gång

på gång. 
 
 
Den senaste tiden 
- låtar som börjat spelas som ett tecken på att någon har hört ens tankebana, 
parallella händelser som skett samtidigt, utan förbestämd synkronisering, 
känslor som tagit spjärn och gett sig till känna 
i precis rätt sekund

Jag är en spacead bohem just nu. 
Men jag är också storögd, öppet fascinerad. 
En garanti på livet?
Fantastiskt. Helt fantastiskt. 


 
 

2014-05-13
21:49:33

Åh Lana
 
Senaste tidens spellista är en katastrof, både rent feministiskt och hipsteristiskt sett. Var är min självdistans, min motvilja att uppmuntra klyschor? Definitvt ingenstans. Bryr mig inte ens. Här kommer den. 

 
 

Jag älskar verkligen nummer 15 just nu. Underbar. 
 
Aja hoppas ni är någon procentsats mindre förvirrade än jag och att ni har det fruktansvärt underbart en försommarkväll i regnets tecken som denna. 
 
 

2014-05-13
13:40:44

Förändringar feat. The Wow-face
 
Ibland förändras saker snabbt.
Ett ord, en rörelse, en knall från klar himmel och plötsligt är det mesta omkring dig annorlunda. 
 
Ibland sker förändringar under längre tid.
Något byggs upp för att till slut ha växt sig så stor att det klarar av att bryta sig loss. 
 
 
Just det här ska jag prata om idag på svenska nationella talet, om vikten i att våga förändras. Temat är det otroligt uppeggande "Hur skriver man" så så himla exiting blir det inte... Men det är en bra tid att prata om förändringar.

Studenten sker om en knapp månad nu. Större förändring har jag nog aldrig upplevt, aldrig så snabbt, inte över en dag. Och så var jag hos Blonds igår och vi pratade och plötsligt förändrades bilden av framtiden. I och med våra löst uppsatta funderingar började plötsligt en plan formas framför mig, ungefär ett år framåt.

En plan
.
En kontur i diset av alla dagar jag inte fyller med skolgång. Det har inte samma form som det jag haft i huvudet, men när det nuddade luften lät det rätt. Och jag har inget annat att köra på nu för tiden än känsla. Jag känner mig som universums mest förvirrad människa - antagligen tillsammans med alla andra som tar el studentovic snart. Jag får hoppas det. Någon form av medkänsla brukar jag iaf lyckas skaka fram. Men. Bara att börja diskutera det fick mig att inse att... framtiden faktiskt har potential att bli det jag drömt om. 


 
 
Wow. 
Bara wow.
Mer wow än den fantastiskt roande Norrlands Guld reklamen. 
Och det säger ju en del. 
 

2014-05-12
17:54:47

Åh herre
 
Alltså detta. 
 
 
 

Anthem of 2014? Definitivt. 


2014-05-12
17:36:09

Dagens
 
Blondie svarar i telefon. 
 
"Vad jag gör? Jag rensar mögliga morötter ur kylskåpet. Eller, Felicia rensar mögliga morötter. Ur mitt kylskåp. Hur så?"
 
 

2014-05-06
00:24:00

Ja ballar urh
 
Failade med deklareringen. Dricker koffeinfritt kaffe. Har klämt nästan två Half Baked på två dagar. 




Streakar från att bädda sängen. Som alltid. Streakar också från att få skolpanik nu i slutändan. Dricka? Fest? Sa någon en kväll av ansvarslöshet? Jag är på. 
 
 

2014-05-05
00:15:00

Historien om hur jag vaknade igen och började läka
 
 
Ibland är jag fortfarande rädd. Jag ser ditt ansikte i mängden, i folkhaven, i den som går på på vagnen. Jag är rädd för att möta dig, rädd att banga ur, att inte titta dig i ögonen och spotta på dig om du pratar med mig. 
 
Och det stör mig. Att jag fortfarande bryr mig. Så grattis. För det är väl en vinst, att bry sig minst? Å andra sidan, vem är jag att säga att du inte bryr dig? Det vet jag ju faktiskt inget om. 
 
 

 
 
 
 
Jag har en del kvar att reda upp, saker jag funderar på. Jag fann mig själv idag ett flertal gånger fastna stirrandes ut i ingenstans, ett huvud snurrandes av tankar. Jag har ju redan gått igenom det här en gång, studentpaniken, frustrationen, ovissheten. Eller? Det är på riktigt den här gången. Det är... mäktigt. Ett år senare. 

Det är också ett år efter att jag kom tillbaka till ytan igen. Hur många år jag gått med den här skiten, den här dimman, det vet jag inte. Men för ett år sen började jag se ljuset. 
 
Under en av mina stirrsessioner idag spann jag vidare på det här. För det faktum att jag för ett år sen började fungera som en vanlig människa igen betydde inte att mitt driv var tillbaka.
Jag är i grunden en extremt driven person, helt blint övertygad om att min egen viljekraft kan ta mig runt jorden. Jag har haft gud så många mål, så många drömmar. Och jag drömmer gärna stort, färgglatt. Lite oproportionerligt, ja, kanske.
Men så har jag heller aldrig förstått varför man ska försöka tygla en dröm.

Men denna blinda övertygelse har inte varit hos mig de senaste åren, inte som när jag var liten eller nybliven tonåring. Jag har levt omsvept i en dimma, glidit med för att inte skapa friktion... och för att livet också har flytit på lätt. Jag har knappt höjt ett finger själv, men när jag fått en möjlighet har jag inte tackat nej. Det har varit otroligt lätt att leva sedan tabletterna kickade in och allting ljusnade. 

Nu kanske det låter som om jag biter den hand som föder mig [eller: infoga valfritt uttryck som betyder "talar emot något som jag egentligen alltid talat för"], att jag målar upp en bild av att depressionsmedicin får livet att bli så så lätt och att man svävar på moln. Det gör den inte. Det enda medicinen gör är att ge dig välbehövlig och välförtjänt kraft att kicka depressionrumpa en gång för alla.

För mig... För mig var det nästan tvärtom. Visst var medicinen en förutsättning för att leva som en vanlig dödlig igen. Definitivt. Men trots det fann jag allt för ofta att det nästan kändes som om... som att när ångesten försvann försvann också en bit av min identitet. Jag har alltid haft mycket ångest, stora rädslor. Precis som jag har haft stor passion och stora drömmar. Och utan ångest - var fanns då kämparglöden? Jag kom flera gånger på mig själv att sakna att ha något att kämpa mot, att inte ha en del av mig som protesterade. Samma del som också såg tjusningen i utmaningen. 


Så kom idag.
Det var på gymet den slog mig, jag stannade upp mitt i armhävningen, mitt i en utandning: 
 
Jag är faktiskt vaken igen. 
 
Jag tänker igen.
Jag värderar.
Jag bestämmer.
Jag ångrar mig.
Jag funderar mig kollrig.
Jag skapar.
Jag misslyckas.
Jag har ångest. 
Men jag är också lycklig. 
Full av energi, drömmar, påhitt och skratt. 
Jag står på benen.
Jag tar nya tag.
Jag har dagar då jag tror jag inte orkar.
Men innerst inne vet jag att jag kommer göra det.
Jag ger mig bara inte.
Inte nu, inte då och inte i framtiden.
Så länge jag tänker på det sättet kommer jag alltid, alltid resa mig igen. 
 

Och det är en häftig känsla. Att stå och väga sin egen kraft i handen och inse att den är långt tyngre än man tror. 
Jag styr mitt liv med öppna ögon nu. 
Och mitt i all bitterhet och sorg över att saker blev som de blev är det en sak att vara jävligt tacksam för. 
 
Så tack. 
Bara tacka det som finns inom mig som äntligen börjar läka.   
 

2014-05-04
22:30:00

Senaste nytt från HamsterTV
 
Jag ser att du hittat hit en söndagskväll som denna. Är det tristess som driver dig hit, måntro? Eller bara nyfikenhet över senaste nytt hos ett junibarn i majorna?

Som tur är kan jag bota båda.
Det är ju nämligen... 
 
 
Hamstersöndag!! 
 
 
...Såklart. 
  
 
 
 
Just det Jr och Roompus, det är fortfarande er mammas tröja jag har på mig.........