En Inte Rumsren Blogg

2014-04-12
09:51:10

Flygplatsrädsla
 
En halvtimme i duschen. Nytt rekord. Det behövdes. Dels för att jag är världens mest ohygieniska människa som skyr duschen som pesten, dels för att jag behövde samla mig. Idag åker jag själv. Flyger själv. Byter i Frankfurt. Av någon anledning är det här med att flyga själv inte det fantastiska äventyr det borde vara. Nervositeten kommer i vägen. 
 
Om jag byter, ska jag gå genom security igen?
Ska jag hämta upp bagaget och sen checka in det igen? 
Vilken terminal kommer jag till, kommer Roomp-AH hitta mig? 
När ska jag äta? 
Var fan är mina pengar, mitt pass? 
BAJS.
 
 
Men kanske överlever jag?
 
 
 
 

2014-04-11
10:09:00

Pytt från bakom panna
 
 
 
¤ Herregud varför har man en programledare, som dessutom har spenderat SÅ mycket tid utomlands, som ändå inte kan prata engelska? #Hashtag#bajs#Caroline
 
 
 
 
¤ Den här veckan har varit ett bevis på att det mesta löser sig i slutändan, ibland bara... av sig själv.
Men det gäller TYVÄRR inte packning! Imorgon bär det av till Paris och jag vet inte vad jag ska säga. Det har gått snabbt sen jag bokade biljetterna, för flera månader sen, men ändå... Som jag har väntat. 

Imorgon är det enbart flyg, nästan hela dagen. Måste införskaffa något att läsa, något att korsorda, en ny dagbok och mer pengar, helt enkelt. De senaste månaderna har pengarna bara flygit iväg! Men det kostar väl att leva, så då är det värt det. 
 
 
 
 
¤ Hade nationella prov i svenska igår. Kommer ni ihåg den känslan, mina före detta klasskamrater? Fyra timmar att skriva en bajstråkig text om ett bajstråkigt ämne, i år "Hur skriver man?". Och häftet tar upp typ hur man skriver dem eller de eller dom. Eller särsk rivning. Märk väl att det inte ens är någon fyndig titel på det hela. Jag var klar efter två timmar och väntade sedan ytterligare en till enånhalv på #Frumaterial, som har en viss tendens att sitta sjukt länge på provtillfällen för att, direktcitat, "stirra på de två sista frågorna i en halvtimme". 
 
Det har varit lite min melodi det senaste, gå ut bland de första. Det känns ju alltid lite konstigt eftersom... jag menar, hur mycket mer kan de andra veta än jag? Nu väntar bara att få tillbaka prven för att se om min taktik höll eller inte... 
 
 
 
 
¤ Lisebergus!
Oh god om två veckor drar det igång. Jag jobbar öppningshelg, till och med, så förutom att det blir en sommar omgiven av de mest sociala personerna kommer det dessutom in lite $. Och kickoffen är om två veckor, då hoppas jag verkligen att det blir premiär för Helixåk för oss lisebergare för i sommar kommer vi enligt profetian inte ha en chans att åka. 
 
 
Det var väl allt jag hade att bjuda på idag. Kanske filosoferar lite senare ikväll om ni får lust att svänga förbi. Jag och Minis ska prova detta superrullband med sushi som öppnade för ett tag sen vid Domkyrkan. Så hög på soya och hennes sällskap kanske det blir något. Kanske inte. Vi får se. Ha det bra tills alltid i alla fall! 
 
 

2014-04-07
18:46:00

Framtidsfunderingar 5819519.0
 
 
 
 
Det hela började med att jag såg trailern till "Carrie". Längst in i min kvällströtta hjärna visste jag nog att det var en skräckfilm, och därför något som i vanliga fall hjärnan förser med ett stort fett varningskryss, men icke idag, neeeej. Istället blev jag nyyyfiken. Så jag kollar klart hela trailern, går sen in på IMDB och läser mer om den och kollar sen, som pricken över i:et på 1976's version på Wikipedia, komplett försedd med bilder och allt. 
 
Det var nog det. Och kaffet. Eller inte kaffe. Det är svårt att avgöra faktiskt. I vilket fall som helst så är jag sömnlös och dejtar min laptop. Och äter lite mer ananaspaj. Den här helgen var som sagt ett underbart dis av sockerkoma och för mycket sömn OCH DÄR har vi kanske ytterligare en anledning till att det är så svårt att hitta drömlandet just idag. Jag har helt enkelt inte fått upp min vakenhetskvot högt nog. 
 
Det är så jäkla mycket som händer just nu.
Har jag sagt redan.
Men det har inte ändrats på den punkten! 
Imorgon är det lisebergsmöte vilket är en liten påminnelse om att sommaren och jobbet snart är här igen. Så även det ska bollas ihop med pluggandet och studentandet och festerna som är en del av hela studentapparaten. Det ska bli kul, det ska det. Men frågan är om jag har orken att slutföra och leda allting i rätt fåra ända in i slutet? 
Trots allt är jag positiv. Jag fixar det här. Jag har faktiskt aldrig trott det så starkt som nu. Det hjälper att ha helger som denna. Det finns liksom inte mycket till problem när man blir slängd över axeln på sin starka och åååå så manliga man och omkringburen i lägenheten som om man inte vägde någonting.
Inte bara en gång. Och inte en enda rygg gick sönder! Det kallar jag framsteg. 
 
Samtidigt.... Fast omvärden tycker jag är knäpp som ens tänker så långt fram så känns det inte konstigt att det är något så otroligt stressande i att inte veta exakt vart man ska. Grejen är väl att... man vet nog aldrig helt vart man ska. Man blir bara så smärtsamt påmind om det när det närmar sig ett vägskäl.
Just nu har jag vaga planer om vad som händer sen. Att gå från ungdom, till och med tonåring, till VUXEN? Är jag redo för det? Är jag verkligen, äntligen, där? Ibland känns det som om jag gjorde vissa saker senare än andra. Bevisligen det här med skolan, men andra saker också. Träffa killar, till exempel, eller börja fundera på det där med självständighet. Jag är så långt därifrån fortfarande, fortfarande inte en tanke på att gå utanför pappas trygga väggar. Inte några tankar jag kan på något sätt visualisera, i alla fall. Men det kommer när det kommer. 

Till hösten vill jag läsa språk. Antingen jobba på ett eller annat sätt, eller läsa strökurser för att öva upp de snart glömda språkkonsterna i spanska och franska. Både och hade varit en dröm, till och med en verklighet, för Felicia-15-år-och-tvungen-att-göra-allt-perfekt, men fem år har i alla fall lärt mig någonting. Man har bara ett liv, en hälsa. Tro fan då att man ska göra det bästa av det och vårda dessa så bra man kan. Men framgångsvansinnet är förädiskt, för fortfarande vill jag så mycket. Det är mycket jag vill hinna med, och jag känner så jävla starkt att tiden är nu. Och orkar, det gör jag mer för varje dag. Ibland är det bara fortfarande svårt att veta mina gränser. Hur mycket kan jag pusha, exakt just nu? Och är det värt att alltid befinna sig på gränsen till vad jag orkar att prestera? 
 
 
Och ja.
Jag vill skriva.
Skapa.
På något sätt.
På det här sättet.
På alla andra sätt.
Jag vet inte precis exakt hur än.
Men jag vet att jag vill


 
Det är den här bångstyriga viljan igen. Antingen kommer den ta mig runt jorden eller så kommer den ta livet av mig i försöket. Men jag tror allvarligt att jag hellre försöker följa den runt jorden än att sitta där och bli bitter, rent av ångestfylld, vid tanken på allt jag borde ha gjort som jag inte hunnit med. 
 
 
Frågan är: Vad skulle du göra om du hade HELA ditt liv i din händer?
 
Eller kanske snarare: Vad ska du göra nu när du har hela ditt liv i dina händer?
 
Och: Har du inte alltid egentligen haft det? 
 
 
Kalla mig romantiker. Kalla mig dramatiker. Kalla mig helt enkelt fjolla. Det gör ni som ni vill. Men jag kommer nog alltid vägra sitta här och påstå att det är någon annan än jag själv som skapar mina upplevelser. Som skapar mina minnen
 
Och just den tanken är på något sätt både tröstande, rusande och ångestframkallande på en och samma gång. Det beror lite på om det finns en drake i ditt vattenglas eller inte. 
 
 

2014-04-07
01:11:52

Helgen av 'fuckoff, måsten!'
 
Helgen har varit ett underbart dis. Vi har knappt lämnat lägenheten nu när den äntligen har varit vår, min, för fyra nätter. Sju var för en gångs skull ledig på helgen och jag insåg att jag hade glömt hur det kändes att vakna upp bredvid honom och faktiskt kunna visa fuckofffff åt väckarklockan och somna om, utan att han blir sen till jobbet eller att jag spär på min frånvaro ytterligare.

Våren sken in genom fönstret och han hade sitt ben över mina och sitt huvud mot min bröstkorg - vilket skulle kunna vara en illustration av hela helgen. Vi har kört rutten hem - hemköp - hem igen fyra-fem gånger, endast längre på ett taffligt försök att kompenseringsträna den hysteriska, men ack så underbara!, sockermängd vi har konsumerat. Det gick sådär.
#YOLO
 
 
 
 
 
Jag sluter denna helg av glittermoln och snortade enhörningar med att titta på surrealistisk/ironisk konst på Pinterest och därmed ge fritt spelrum för hipstern inuti mig (kom igen, vi har alla var sin sån!). 
 
Dock önskar jag bringa lite allvar över inlägget då jag har tänkt, i min dvala, att det finns så mycket jag vill skriva om. Som jag önskar bort tabun ifrån. Men hur ska man annars bli av med tabun - om inte någon bestämmer sig för att överskrida den? 
 
 
Tills jag vågar får ni ha det äckligt bra. 
 
 
 
(P.S: I helgen bakade jag för övrigt bakade en sån här: 
 
 
= ananaspaj 
 
och en sån här: 
 
 
= hallon och vit choklad-cheesecake
 
Så tänk på det nästan gång ni funderar på att säga upp bekantskapen med mig! Jag kanske pratar nånstop, och i princip bara om disney, men jag kan baka! 
 
 
:3
 
 
 
D.S)
 
 

2014-04-06
23:24:12

Dagens Citat
 
Sju stannar upp mitt i en kyss. 
 
Sju: Älskling... 
Jag: Ah? 
Sju: ...jag tror just jag råkade ge mig själv ett sugmärke på tungan. 
 
 

2014-03-26
17:47:00

I depressionens slutskede
 
Depressionen är över. Det vet vi ju. Man kan inte vara sjuk, om man ens kan kalla det det, såhär länge? Nä Felicia, du mår bra nu. Därmed basta. 
 
Jo. Jag vet. Så varför känner jag mig fortfarande så himla... gröt, ibland? Som idag. Fucking etik och moral-prov. Jag har hört samma förklaring fem gånger, sett samma demostration framme vid tavlan lika många. Ändå kände jag mig gröt när det slutligen var dags att tenta av det. 
 
Det är okej att känna sig gröt ibland. Trötthet, opeppighet och allmänt regn och rusk gör så med huvudet. Men det här kändes... värre. Vilket gav mig smärre panik, för precis som varje annan gång jag fått minsta depressionsliknande sympton finns det plötsligt bara en tanke i huvudet:

 
Är jag på väg neråt igen
 
 
Det konstiga i det läget är att jag inte först tänker på mig själv (första och enda gången ni ser mig skriva den meningen....), utan på hur mycket mitt o-mående förstör för andra.
Om jag har en låg dag kan jag oftast inte hålla det jag lovat.
Jag kommer sällan i tid, jag skjuter upp och struntar i saker jag lovat att göra och jag ställer in möten med människor.

 
"Vi sa att vi ska gå och träna idag.

Det kräver att jag går upp ur soffan.
Och det vet jag inte om jag fixar idag. 
Fan vad ledsna och svikna alla kommer känna sig på mig." 
 
 

 
 
Jag vill gärna förklara depression på en logisk nivå, öka förståelsen för läkningsprocessen och symptomen, vilket jag tror skulle underlätta för alla där ute som på något sätt är i kontakt med störningen. Grejen är såhär:
 
 
Man blir inte dum i huvudet bara för att huvudet uppför sig dumt.
 

Det handlar oftast om att delar i hjärnan är utslitna och därför har svårare att tillgodagöra sig signalsubstanserna som ska omvandlas och fungera som kroppens lyckohormoner. På andra delar är man precis lika smart och logisk som vanligt. Och vanliga logiska Felicia vet att alla i hela världen inte kommer bli besvikna och ledsen på mig för att jag säger att jag inte mår bra, jag måste skippa träningen idag. Men sen kommer den där delen av hjärnan som förväntar sig det värsta och sätter igång och eftersom man inte har några lyckohormoner att möta den med får ångesten stort spelrum. 
 
Förut var det värre. Jag kunde vara så, besviken på mig själv för att jag inte gjorde det jag sagt att jag skulle. Depressionen hämmade mig, gjorde mig till någon som inte var jag, ansåg jag. Det var väldigt svårt att acceptera att jag plötsligt inte orkade så mycket som jag tidigare gjort, då jag älskade att hitta på saker utanför hemmets väggar. Det blev lätt enorm skam och besvikelse på mig själv för att jag var så lat, så himla inkompetent att bara vara en vanlig jävla tonåring. 
 
Jag vägrar ta den skiten nu.
Inte från någon annan, men framförallt inte från mig själv. Jag tänker bara inte göra det längre. För någonstans mellan avgrund och avsats insåg jag att min läkningsprocess går inte ett dugg snabbare för att jag hetsar upp mig över allt jag inte klarar. Det är ju det här med att acceptera ens egen oförmåga till perfektion. För det är mycket det det handlar om. Att ge sig själv tillåtelse att inte kunna allt, inte klara allt, just just nu, utan lita på att det kommer.
Få saker tror jag lika mycket på som just den meningen:
 
 
 

Det blir bättre. 
 
 
 
 
På det hela så är det här ingen medicinsk förklaring utan beskrivit utifrån just ett sånt huvud som saknar både det ena och det andra, men som helt klart är på bättringsvägen, mycket på grund av tabletter, människor och en jävla stor dos av tålamod.
De två första finns runt omkring dig - men tålamodet får du uppbåda själv. Och det är kanske det jobbigaste. 
 
 
 
 
 

2014-03-25
23:15:37

Åh lycka
 
Det var ingen bra dag att skriva något som inte blir BLÖHKANAORA RWPRA MIIIIIHRPPP. Alla i Blondies familj kan intyga. Men en sak är säker, eller nej, två saker är säkra: 
 
1. Jag har fått mina pins, därav "tystnad" i etern. 
 
2. JAG HAR FÅTT SCHEMAT TILL LISEBERGUS. 
 
Ah lycka. Jag kanske till och med låter Sju slippa sova i trappuppgången? 
 
 
Aja Haree! 
 
 
 
 
 

2014-03-25
22:47:00

Tillfälligt avbrott
 
En sak fattar jag bara inte: 
Varför kallas tur för "röta"? Alltså som i att man säger "Vilken jävla röta du har!".
 
 
...VARFÖR?
 

Det låter ju... som något har ruttnat. Därför borde det vara tvärtom. 

Så, om jag fick säga det som jag vill blir det:
Jag har haft en jävla röta med teknologin idag. Ingenting har funkat som det ska. Jag kan inte skicka iväg SMS, inte kommentarer på fejjan... mitt liv är en enda röta
 
Nä, nu får det räcka med missbruk av ord (det gäller dig också pappa, som ömsom sjunger Sean Banan och ömsom pratar Kadihje-mål.). Man kan ju förstöra språket. Eller öronen på de som råkar lyssna. 
 
Nej, varför jag ens loggade in mig på bloggis är NEEEEEEEJ FAN SJU KOMMER HEM OCH HAR
 
 
 
 
KLIPPT SIG!!!!!

 
 
 
 
HARAM!
 
 
 
 
KILLAR OCH TJEJER, JAG SKA GENAST ÄNDRA MIN CIVILSTATUS! 
 
 
 

2014-03-25
09:34:33

Studentfunderingar - igen
 
Det börjar närma sig. Det gör ju alltid det, förr eller senare. Närma sig sommaren, närma sig Liseberg. Förhoppningsvis. Jag har inte fått schemat än. 

Och det börjar närma sig ett avslut. 
Ett hejdå till tretton år av plugg, klasskompisar och gå upp klockan sex på morgonen för att hinna med bussen. 
 
Jag väntar spänt men har svårt att riktigt greppa. Hur gjorde ni, mina årsvänner? Hur tar man in att hela livet förändras så drastiskt? 
 
Just nu är jag fortfarande i full gång med det sista. Hur firar man studenten igen, liksom? Jag står i valet och kvalet om jag ska ta erbjudandet att åka flak igen, studentfest igen, springa ut igen? Och hur ska jag spendera dagen som är menad för mottagning? Med vem? 
 
Hur blir det med balen? Vad ska jag ha på mig? Vem ska jag gå med? Kan jag proklamera min kvinnliga självsäkerhet och gå själv? Kommer jag ens tycka ett sånt jippo är underhållande? 
 
Och på ett helt annat plan är det resor och fantasier som fyller mitt huvud. Om tre veckor är det Paris, och Rompah. Jag längtar, klart jag längtar. Betydligt närmare har jag en danmarksresa över dagen för att vara åsna när pappa ska köpa öl. Det ser jag konstigt nog löjligt mycket fram emot. 
 
Men tills dess tar jag ett prov i taget, en fika i taget, etthundra svettpärlor på Friskis i taget. 
 
Vi får se vad som väntar. 
 
 
 
 
 

2014-03-13
20:04:13

Adjö du sköna nya värld
 
Alltså denna daghen. Skjut mig i huvuden. Jag abdikerar, jag ger upp. Dagen, du har vunnit. Jag ger mig. Jag går och lägger mig... nej just det. FACK. Analysjävel. Ba... Döda mig nu. 
 
Seriöst vad väntar ni på? 
 
 
 
 

2014-03-12
19:04:27

Myrsteg
 
 
Många saker jag skulle ha sagt, eller låtit bli att säga. Ändå fann jag mig i en situation där insikterna tog över, långt före förnuft och rimlighet. Det var en så liten grej. Men därför var det också en liten grej att låta bli att göra. 
 
Jag skulle kunna skriva direkt till den personen, men jag känner en viss frihet i att vända mig till dig istället, älskling. Att tycka jag har en skyldighet mot dig, och mot mig, istället för till hen. Det måste vara någon form av framsteg, även om det är en rörelse som inte flyttar berg eller stoppar världskrig. Så förlåt, ibland är jag inte starkare än så, hur mycket vuxendom jag än parollerar med.

Förlåt. 
 
 
 

2014-03-12
12:33:24

Nytt försök
 
Åhgud. Pengar rinner ifrån mig. Helt fel håll på flödet. Men å så underbart det känns. 
 
Ebay, how I adore thy. Lets hope this seller sells stuff more functionally. 
 
Om ni om någon vecka spammas av bilder av mig och tusen pins så vet ni att det lyckades. 
 
 
 

2014-03-10
22:10:30

No kiss?
 
Snuttipluttgalleriet, en måndagkväll som denna. Titta och förfäras. 

 


 
 
 
I dont know a lot of things but I know one thing for sure; you don't wanna meet these in a dark faroff place.. 
 
 
 

2014-03-10
20:26:12

Dagens Citat
 
 
Nusse: Vet du vad? 
Smulis: Nä vadå? 
Nusse: Vet du att vissa tjejer... de har ett mynt i röven. 
Smulis: Okej Victor... Varför då? 
Nusse: För att stretcha... eller något sånt. 
 
 
 
 
 

2014-03-08
17:56:00

Excitement (stavas med c...)
 
Nu närmar det sig. Skolslut. Igen. På riktigt den här gången. Det är en del betyg kvar, en jävla massa lektioner och ett antal stress- och ångestfyllda månader. Sen är det slut. Sen får jag mitt slutbetyg. Sen är jag fakitskt, på riktigt den här gången, fri. 
 
Nästa vecka är det 100-dagarsfest och jag hänger på. Nu för tiden gör jag det, till skillnad från den lilla hålan jag förut brukade gömma mig i vid festtillfällen. Och jag är, i brist på svenskt ordförråd, exided. (Och brist på engelskt också, tydligen. Hur stavar man det? Exited? Som i... någon form av sprallig? Det här är ju skandal...) 

Jag har dessutom börjat fatta att det är ok att inte ha en stadigare inkomst än 1050 i månaden. Snart kommer sommar, jobb och vetefan. Det får gå som det går. Kan vara Pepsi Maxen i mitt blodomlopp som talar, men jag känner mig hyfsat lugn. Till och med glad. Det får gå som det går. 
... Det kaan faktiskt bero på att hela dagen igår spenderades på Ebay i jakt efter billiga och underbara Disney Pins. Sånt har också en viss effekt på systemet. Eller att jag idag klistrat fast min rumpa i soffan bredvid far min och spelat sims medan han tittade på v75 = kvalitetstid.
Nu när jag tänker på det kan det hända att hans insomnande efter en kvart kan ha påverkat kvaliteten på det hela... 
 
I vilket fall, sprallig tonåring här (fortfarande! Fyller 20 om några månader men tvivlar starkt på att det kommer göra mig mindre pubertal.) och livet ser ljust ut. Nu ska jag gå och pussa hamsterrumpa
 
Vi höres!