En Inte Rumsren Blogg

2015-07-24
02:58:00

#Frumaterial
 
 
 
 
 
 
The lizt, the very very important lizt: 


Hairspray - 3/5
Mamma Mia - 4/5 (The story we love and the music we're all kinda tired of)
Moulin Rouge - 5/5! (VÄRLDENS BÄSTA BA)
Les Miserables - 5/5 (Reeeed, the blood of angry meeen....)
Once - 1/5 (Jag vill verkligen säga att den här är bra men...)
Into the Woods - 3/5 (Klen story men bra musik)
Chicago - 4/5 (Bra story, halvklen musik)
Pitch Perfect - 3/5 (Bra bryt mot alla klassiker)
Newsies - 5/5 (MUSIKEN ALLTSÅ SIEZE THE FUCKING BANNER and etc)
Sound of Music - 4/5 (Feel Guud al'e'way)
Phantom of the Opera - 5/5 (Se förra inlägget)
The Producers - 1/5 (Kladdig och torr på samma gång..)
Evita 
Pitch Perfect 2 
Cats 
Hair 
Walking on Sunshine 
Nine 
Rent
Dreamgirls
Live: Sunset Boulevard - 4/5
My Fair Lady 
Live:  West Side Story - 3/5
Love Never Dies 
Guys and Dolls 
Joseph and the Amazing Technicolor 
Starlight Express 
Wicked 
Live: Lion King the Musical - 4/5
 
 


To be continued....
 
 

2015-07-24
01:42:14

Phantom of the Hysteria

Observera: Följande inlägg innehåller spoilers för er som inte har set Phantom of the Opera, men ni har fanimej haft 11 år på mig så har ni inte tagit ert förnuft till fånga är det nog kört för er del ändå så därför tar jag inget ansvar för eventuella framtida förstörda filmupplevelse skoja ba som om något skulle kunna förstöra den här filmen tvek liksom aja följande inlägg innehåller också spår av hysteri orsakat av tidigare nämnda film ba så att ni vet liksom. 
 
 
 
 
 
Ah alltså det var såhär att för någon vecka sen tittade jag och #FrumaterialFantomen på Operan (2004) och en kristallkrona föll ner i höve på mig och ja sånt hände och sen dess har jag varit besatt av the Angel och Music och gått omkring (och dansat. och rört mig konstigt. och till och med sprungit.) i lägenheten och ba plötsligt kunnat gå upp en eller två oktaver eller vafan det heter och det är ju kul och så men vafan liksom så vi kollade på Fantomen idag med pappa och Smulis och ja ni som har sett den fattar ju vad jag menar med att det är frikkin helt omöjligt att inte börja böla. Om man är jag. Och jag ba böla, jag böla så jag trodde jag skulle gå sönder för jag ville ju att Christine skulle älska fantomen fastän hans ansikte såg liksom lite sådär intejättesexigt ut och så men han ä ändå bra fastän han inte är det och jag visste ju att hon skulle gå med killen med det fjåniga håret så jag grät lite till när jag såg rosen på graven och sen grät jag ännu mer för jag är nog fan inte normal. 
 
Slut. 
 
 



2015-07-09
15:05:00

Antidepressiva och provokationer
 

 
Fotograf Christian Hopkins
 

Jag kommer på mig själv med att bli så jävla... provocerad. När någon pratar om depression kommer förr eller senare nästan alltid följande mening fram: 
 
 
 
Nä alltså jag gick på tabletter men slutade för jag tycker man ska klara sådant själv
 
 
 
Och jag närapå exploderar. För det känns som en smäll i ansiktet när någon som inte har varit jag, i min situation, uttalar sig om hur jag borde sköta mitt liv. Jag går fortfarande på Citalopram och har gått på olika doser de senaste åren, och jag ser inget fel i det. Jag mår bra av det. Men det klart man kan behöva ifrågasätta och omfundera lite på huruvida man ska fortsätta med medicin eller inte.
För tillfället går jag på en halv tablett, det vill säga halva dosen av det som jag tidigare haft, och det trots allt som har hänt. Så jag vet ju att jag kämpar på, men att vänja sig av med tabletter är något av det värsta jag gjort och då har jag ändå varit med om annan skit. Just nu känner jag inte att jag behöver stretcha psyket mer. Jag är som sagt nöjd med den dos jag har, det mår jag bra av.
 
Ändå blir jag så jävla ledsen när folk säger ovanstående mening. För den kommer, nästan alla gånger. Oftast av folk som inte har en jävla aning. 


 
 
Jag kan ju säga såhär: jag hade ätstörningar och ångest och hela paketet från att jag var 14 år, sedan blev jag till råga på allt deprimerad vid 17. Jag började på tabletter ett och ett halvt år efter att jag blev deprimerad. Vid det laget hade jag försökt allt. Och då menar jag ALLT. Jag har varit med om ångest förut, det är ingenting jag är van att "ge upp under". (Det har ju dock tagit sin tid att träna upp det också..) Men när depressionen gjorde entré blev jag sjuk på riktigt. Min hjärna funkade inte. Livslusten, det sunda förnuftet som säger att det är nog ändå bäst att gå till skolan idag för jag vill ju ha en utbildning någon dag var helt borta. 



Fotograf Christian Hopkins 
(Han har betedubbs en helt fantastisk kollektion av bilder han tagit för att gestalta depression, sök på det.)  
 

Jag tror inte att man kan förstå om man inte varit där, jag gjorde definitivt inte det. Det blir nog tyvärr en sak som jag hoppas att så få människor som möjligt förstår eftersom jag skulle inte önska en depression till någon. Men då hade det varit trevligt om folk slutade tala om för mig att "det är bättre att vara utan medicin". Jag har aldrig haft ett så harmoniskt liv som nu (och med det är det definitivt inte helt harmoniskt heller, det är bara mer... hanterbart drama.) Så att andra, som inte tar konsekvensen av mina upp- och ner-gångar, ska ge mig råd i ett ämne de inte har en aning om - MITT psyke - det är idioti. 
 
Jag läste en blogg nyligen som påminne mig om den fantastiska meningen i bold däröver. "Det är mycket bättre att ändra sitt tankesätt istället" skrev hon och kände nog sig ganska klok. Först blev jag skitledsen.
Sen insåg jag att... det var ganska klokt. Jag är glad för hennes skull, på något sätt. Hon klarade sig utan, det är ju härligt för henne. Det betyder oftast att personen kanske stoppade depressionen innan den gick för långt eller hade ett bättre skyddsnät än jag hade. Och det är ju fantastiskt att folk inte ska behöva gå så djupt ner i skiten. 
 
Och på den tankebanan kom ytterligare en insikt (jag samlar på dem idag): 
 
Det är ingen uppmaning till mig
De pratar om sig själva och sina kroppar och psyken, precis som jag pratar om mitt. Jag behöver inte ta det som en förolämpning för att "de är starkare än mig", utan jag kan bara vara glad för deras skull. För att de har hittat en metod som fungerar. Och det har ju jag också. 
 
 
 
En krasslig men klok(are) toka som stannar hemma idag för att ta hand om mage och hals som bråkar.
 
Hoppas era kroppar och psyken sammarbetar med er!
Puss och kram (och hångel? Jag tänkte smitta ner Jontis i alla fall....) 
 
 
HADET
 
 

2015-07-01
00:23:00

Vikten av att vara mer än en överlevare
 

Åh det här jävla slagiansiktetmedenstekpanna-året. Det gör verkligen sitt bästa för att ta kål på mig. 
 

Det var länge sedan jag kände mig som en... jag vet inte, så... hopplös? Det är liksom bortom det. Livet har gett sig på mig med all sin kraft och jag orkar inte ens fundera på hopp längre. Det är mer eller mindre bara överlevnad. 
 
Och... det gör jag ju. Faktiskt. Överlever.
Jag är kvar.
Jag har minskat min dos antidepressiva, inte ökat den.
Jag jobbar mer, inte mindre.
Jag träffar mer och mer fantastiska människor, istället för att isolera mig från dem. 
 
 
Och jag drömmer mer, även om de står lite och puttrar ett tag nu.
Jag utvecklas, istället för att stanna på samma ställe och skylla på alla andra. 
 
 
Så visst, du jävla skämt till 6 månader. 
Du suger verkligen all kraft ur mig. Men du suger liksom inte ur mig kämparglöden. Så skicklig är du inte. 
 
2016 är bara 6 månader härifrån, och då har jag ju kommit ännu längre. Det var ju det här med utveckling. 
Det är, i all misär, något att vara glad för. 
 
 
 
 
 
Annat att vara glad för: renaste bildbeviset på hur viktigt kollektivet är. Gruppkänsla, matkärlek och, well, mestadels Ida, skapade denna fantastiska knytisbuffé! 


 

2015-06-26
23:47:00

Rasism är ju såå 1939
 
Idag, 2015 i Sverige, finns det fortfarande så många människor med så extremt smalt perspektivseende. 
 
Det finns det tyvärr många exempel på i min egen krets också, men idag tänkte jag bara utrycka min frustration över detta fenomen på ett annat plan: i butiken min pojkvän jobbar. 
 
Jb's arbetskamrater är extremt duktiga allihop. Man behöver ha kunskap om mer än produkten de säljer i huvudsak för att få lov att jobba där, det är kanske självklart. 
Ändå finns det folk som föredrar att få hjälp av vissa av hans arbetskamrater mer än andra. 

Jonathan har ju inte själv råkat ut för något av den här stilen. Det är inte för att han är mer kompetent än de andra. Det är helt enkelt för att han är blond och blåögd. 
 
Däremot finns det folk, idag, i GÖTEBORG, som inte vill bli betjänade av folk med en "utländsk bakgrund". Som pratar perfekt svenska. Som säljer bland de bästa i Sverige. Men som inte är blonda och blåögda. 
 
Idag berättade Jonathan att det hade kommit in en man i butiken som skulle få hjälp av Jonathans kollega. När det var mannens tur gick kollegan fram till mannen och frågade om han kunde hjälpa till, varpå mannen svarade "Nej, jag tror inte du kan hjälpa mig". Butiken är i princip tom på folk, förutom mannen, men kollegan tog ändå ett steg bakåt och lät nästa säljare, en kille med liknande utseende som Jonathan, hjälpa mannen istället.
"Varför?" frågar jag förbryllad och chockad. "Asså varför insisterade han inte på att hjälpa gubbsatan? Fått butiken att vägra ifall han inte ville ha hjälp av den första som erbjöd sig?
"För att han är så van. Det händer några gånger i halvåret. De idioterna får man bara låta vara. Förhoppningsvis dör den sortens tänkande ut snart."
 
Saken var bara den att... jag trodde den sortens tänkande var dött. Att någon skulle ha sämre kunskap eller kompetens på grund av sin hudfärg. Jag trodde verkligen att vi var klara med det vid det här laget. I alla fall på sån basic nivå som i en vanlig butik. 
 
Det är skrämmande att upptäcka sånt här, att inse att folk ibland är så inskränkta att de bokstavligt talat sätter käppar i hjulet för sig själva med sin fördomsfulla syn på människor. 
För killen som mannen vägrade få hjälp av? 
En av branschens top 20 försäljare i Sverige. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
In his face typ.
 
 

2015-06-22
23:38:45

PRAG - DET HÄNDER NÅGOT I VARJE HÖRN
 
Åh Prag. Finns det en stad jag blivit mer förälskad i vid första ögonkastet? Antagligen inte. Paris, kanske. Hong Kong får vara med på listan också. Men Prag... jag menar, kolla på de här gatorna: 
 
 
Kolla på torgen: 
 
 
Kolla på konsten: 
 
 
Kolla på utsikten: 
 
 
 
Det häftiga är... jag har velat åka till Prag sedan mamma berättade att hon hade varit på Mucha-museét där. I ärlighetens namn visste jag inte vem det var, men så visade hon bilder...
 
 
och jag var fast. För att inte bara fylla upp det här inlägget med bilder av hans fantastiska målningar (men kanske nästa? Nicha om mig till en konst-och-rese-blogg? Det är en idé det...) så föreslår jag att ni googlar "Alphonse Mucha". Håll koll på att det finns en namnteckning i hörnet så ni ser att det är ett av hans faktiska verk, för kopiorna/'inspired by's på internet är oändliga.

Så, tillbaka till ämnet: Jag ville till den här staden av den enda anledningen, tills jag träffade
 

Kanadensarna
 
 


 
I Asien åkte jag, som nog alla vet vid det här laget, på egna stapatser och hamnade på Krabis kust. Där trodde jag att jag skulle spendera några dagar i ensamhet med endast mina fiktiva kompisar i böckernas värld, men ack så fel jag hade. På båtturen dit träffade jag två kanadensare som jag spenderade tiden med. 
De hade varit lite överallt, visade det sig, och en avstickare till Thailand i någa veckor var inget ovanligt. Jag bad de lista sina 5 bästa ställen i världen, och de gav mig denna lista:
 
Japan - Tokyo, men hela japan. 
 
Och... Indien
 
Och... USA, inte för att det är ett bra land per ce, men att det är ett land med SÅ skilda delar. Det finns allt där. 
 
Darcy gillade Tyskland. Bara... tyskland. Hamburg hade hon varit i, och några fler mindre städer, men av 'oförklarig anledning' bara älskade hon hela landet. 
 
Men det de nämnde först, nästan utan en sekunds tvekan, var 
 
PRAG
 
För det händer något i varje hörn där! Vilken gata du än går på finns det alltid någon som spelar musik, eller gör någon performance art, eller säljer något unikt... det finns allt där. 
 
Det trodde jag väl sådär mycket på, men kände ändå att staden lockade mer och mer. Och med de priserna som just nu råder (hälften till en tredjedel av priset i sverige) så kände jag att absolut hade kvar pengar att resa lite mer. 
 
Och hör och häpna... 


Kanadensarna hade rätt. 
 
 
 


 





 



Självklart finns det ingen stad som är perfekt. Prag kan vara väldigt turistbefolkat, och på gatorna omkring gamla stan (Staré Mesto) har priserna skjutit i höjden på grund av det. Folk i staden pratar i allmänhet dålig till ingen engelska, och kortköp är svårare än förväntat i en så modern stad. Det är svårt att ta sådana perfekta bilder med motivet ensamt i centrum eftersom det alltid, alltid är folk i bakgrunden. 
Men för oss var det också en del av charmen. 
Det här var en stad som aldrig sov. Det var en stad som du kunde gå omkring själv i utan att någonsin vara ensam eller uttråkad. Vi hittade till och med massa tysta smågator som vi valde bort eftersom de var för tysta. 

Prag är liv, konst och skönhet. Prag är billigt men prisvärt, spännande men inte farligt, gammalt men inte på något sätt rostigt. Prag är en hybrid, ett kärleksbarn från en orgie där Paris, Budapest, England, Stockholm och Rom went for it. Och framförallt fanns det några DNA-strängar av den varma, välkomnande känslan som är Göteborg
 
Så boka resan direkt eller kolla in fler bilder på Pinterest, Google eller min egen Facebook. Är ni minsta lika mig kommer ni bli sjukt inspirerade. 
 



(P.S Nej mamma, det står "Don't think TWICE", inte SPICE...) 

 
 
 

2015-05-18
21:59:00

Sentimentalitet
 
Åh den agony. 

Det finns så många fina saker med att jobba på olika dagis. Underbara, intelligenta, fyndiga, roliga, kramiga, knäppa barn. Gratis mat. Bra tider. En härlig miljö att jobba i. Att kunna vara sig själv och slippa det stela sälj-leendet. Är det ett dåligt ställe - antingen så slipper jag vara där mer alls, eller så behöver jag förhoppningsvis inte komma dit på ett tag. Det förväntas lagom mycket av mig, och det jag gör - för jag gör saker, för jag är intresserad och det kommer naturligt (jag menar... jag i barnmiljö, det säger sig självt) - blir oftast bra mottaget. 


Sen kommer den svidande svidande downsidan: att veta att jag inte kommer komma tillbaka till de fantastiska ställena på ett tag. Att barnen man bondat med kanske inte kommer ihåg mig nästa gång, eftersom det springer vikarier in och ut ur hela verksamheten just nu. Jag är bara ett ansikte av många. 
Att veta att jag älskar stället jag var på idag men inte har en aning om om jag någonsin kommer tillbaka dit. 



 
 
Jo det gör jag väl. Typ. Men när? Vill tillbaka nu, imorgon, resten av veckan. Tiden går aldrig så snabbt som när jag jobbar i Fiskebäck. 
 

2015-05-17
02:24:00

Att vara tillsammans med sin bästa vän

 
 
 

Vi har gjort ingenting newandexciting idag. Städat lägenheten efter gårdagens krök, sovit ut, tvättat. Jag har lagat mat och Jonathan har vikt ihop tvätten (samt lugnat ner mig varje gång jag fått flipp på de jävla lakanen. de står för de två saker jag hatar mest: tvättning och bäddning.) Sett på 2 Broke Girls (jag) och Dragonball (Jonathan) och båda har försökt nicka och le när den andre har visat en "kul scen" från endera program. Handlat. Funderat på om vi ska orka oss till IKEA imorgon. The uush. 

Det blir ett sånt härligt lugn i lägenheten när pappa är borta. Inget tjat om disk eller höga ljud eller Felicia hur kan du klaga på att du går upp i vikt när det enda du äter är chips?. Det är bara jag och jonathan och tystnaden. Ni vet, den där bekväma som bara uppstår när två människor i sin tur är bekväma med varandra. 

Vi har såklart funderat på att flytta ihop. Vi har varit ihop två år till sommaren och jag har aldrig varit på en plats i mitt liv och mina tankar där jag trivs så ovillkorligt - jag behöver bara finnas. Det är löjligt hur mycket jag kan prata om just den lyckan, för den är fortfarande så ny och så intensiv för mig. Som att jag varje dag påminns om vilken tur jag har som har kommit hit, äntligen. 

Jag vet inte hur andra par har det. Visst, man hör en del på parmiddagar och genom djungeltrumman. Vilka som passar och vilka som har brister. Det är självklart att jag och Jonathan bråkar ibland. En gång i månaden, kanske. Eller mer sällan? Vi kommer liksom aldrig till bråk på vardagsbasis. Kommunikationen är bra mellan oss. Vi löser allt när det uppstår, så vi aldrig behöver känna att vi behöver ändra på något hos den andra. Jag är inte orolig för att det inte skulle funka om/när(?) vi flyttar ihop, för vi lever redan som två sidor av samma liv. Vi gör allt tillsammans. Vi är mer än kära. 

 

Vi är bästa vänner. 
 
 

Innan såg jag det som ett tecken på tristess, det där "gammaltgiftpar"-syndromet. Att man inte har tid för varandra varje dag eller inte hela tiden pratar. Och det tog en tid att vänja sig vid tanken på den här.. lunken. Ska det vara slut nu, den här ljuva förälskelsen? Nya par ploppar upp hela tiden, plötsligt är inte jag och han de "nykära". Det är och var svårt att vänja sig vid, i alla fall i början. 

Jag sa det till Ms Sahlin när hon och jag fikade i veckan. Hon sa "jag har så mycket att berätta på killfronten!" och jag sa "okay då kan jag börja med min killfront. jag och jonathan är fortfarande tillsammans. fortsätt." och det känns jävligt tråkigt i de situationerna, att man inte har något att berätta. Men det är ju också för att vissa saker inte kan förklaras. De måste upplevas. 


Just nu vill vi bara fortsätta det liv vi redan lever: tillsammans, i symbios, med varandra. Det innebär en del omrenoveringar på gamla drömmar, till och med rensningar. För vissa saker jag trodde jag ville vill jag inte längre. Och vissa måste jag anpassa till hans önskningar. Det är så det är, och det är mitt val att det är så. Det känns om än ovant, så otroligt. 
Men vissa drömmar bygger vi, jag, om till ett pluralperspektiv. Vi vill se mer av världen innan vi är färdiga att plantera oss. Någon dag kommer vi nog bo tillsammans men än så länge vet jag inte var. Det kommer väl med erfarenheter och vidare perspektiv.

Resten av världen ligger ju bara där och väntar på mig. Mer eller mindre. Och jag har turen som får lov att ha min bästa vän med mig på resan.  


 
 

Om den kan hantera oss, vill säga.... 


 
 
PS.
 
Baskethår [substanstiv]: 

Den goa greasiga konsistensen ditt hår får
när du varit ute och spelat basket i regnet. 
Se exempel ovan.
 
 

2015-05-16
22:04:40

I know love now


En gest som hade kunnat thawa ett frozen heart: 



Jonathan gav mig just mitten på en kanelgiffel.


 


 
 

2015-05-11
00:28:00

Det nya livet
 
Jag har fått nog av min egen passivitet. 
 
Jag har varit så iakttagande, loj, så väntande-på-bättre-tider. Det kanske är så man är efter stormen. Jag vet inte. Men jag blev trött på det i vilket fall och bestämde mig för att sluta titta på andras liv på tv och börja leva mitt eget. 
 
Det går väl kanske sådär. 
Men jag börjar från utgångsfrågan: 
 
Vad vill jag? 
 
Jag vill ha tusen minnen. Jag vill ha miljoner bra tankar. Jag vill att allt det här ska fylla mig till bristningsgränsen. Jag vill liksom att alla de ögonblicken ska skapa mitt liv och min vardag, inte vara höjdpunkten i dem. 
 
Så igår kväll hade jag och min älskling ett av våra "vadskadetbliavoss"-snack och jag bestämde mig helt resolut för att börja leva. 
Jag skulle till exempel använda sommaren som kommer, då jag är ledig fyra dagar i veckan, till att hitta på saker. Utflykter, restaurangbesök, cykelturer - jag kanske till och med borde bada den här sommaren? Jag kan i alla fall inte sitta inne och mögla som jag gjort de senaste fyra somrarna, varesig det är i entrén till Liseberg eller hemma i mutt eget kök. 
 
Idag var jag iväg på havet och köpte sprit och åt reker tills örona nästan ploppade ut för resten av kroppen var så full. Ni vet, som man gör på danmarksfärjan. Men sprit i sin största kvantitet blev det väl inte, snarare i sin mest väldoftande variant. DKNY Delicious Delights Fruity Rooty är nu min och står nu på hyllan och väntar på att täcka över mina egna odörer. 
 
 
(Bland mina andra älsklingar, såklart).
 
Baltazar var också med på resan. 
 
 
Han och jag hängde i lobbyn... 
 
 
... Spelade lite på enarmade banditer... 
 
 
... Baltazar filosoferade lite över livet... 
 
 
... photobombade en och annan selfie 
 
 
...och försökte bryta sig in till ölen.. 
 
 
När inte det funkade var han plötsligt spårlöst försvunnen. Efter flera timmars ihärdigt letande hittade vi honom till slut... 
 
 
...längst ner i en av slotmaskinerna, eftersom han ansåg, med hans ord, "att han var den enda riktiga vinsten på det här fartyget." 
 
Cant argue with that(?)? 
 
Sedan har kvällen varit händelserik den med. Efter ett intensivt set 21:or gick jag triumferande och obesegrad ut från basketplanen och hem till Grönis där jag och Jb funderade lite mer på livet, resor och kanelbullar medan vi spelade ett brädspel för äventyrslystna sjuåringar. 
 
I allmänhet måste jag säga att det är en bra början på det nya livet. 
 
Ni får ha det så bra tills nästa gång!
Pusshej

2015-05-07
23:55:00

Postanorexi: Maten och självbilden


Det här lär bli ett inlägg som inte undslipper varken jantelag eller pkism. Låt så vara. Det här är min kanal. 





Ibland när jag tittar mig i spegeln blir jag förvånad, för i reflektionen tittar inte en knubbig, småmullig tjej tillbaka. Jag ser mig själv med ögon som är frisk(are) och tycker att... jag är ganska... slim, ändå. Utdragen. Normalsmal, skulle man kunna säga. 

Detta förvånar mig inte för att jag aldrig har kunnat se mig själv som smal. När jag åt mina stabila <1000 kcal om dagen tittade jag mig i spegeln (och i skyltfönstrena, och i reflektionen på affischerna, och i skedarna....) och såg en smal tjej. Inte alltid, men ibland. Någon som hade kämpat för att nå den spegelbilden såg jag. 
Sen kom viktuppgång och med den växte jag dubbelt så snabbt i huvudet som jag gjorde fysiskt. Jag var kanske lite småknubbig(are). I spegeln var jag överviktig. 

Jag har växt sen dess, mognat. Jag har slutat räkna. Inga vågsiffror eller kalorier eller sockerarter eller kilometer på crosstrainern får lov att spela någon större roll längre. Jag äter vanlig mat utan att fördömma. Jag äter bacon ibland. Jag dricker fullfat-mjölk i kaffet. Jag har riktig creme fraiche i såserna. Jag äter chips när jag vill. 
Min anorektiska hjärna skulle ha dragit ut spegelbilden något enormt. Och enligt mina mått då skulle jag ju varit "tjock" nu. 

Det roliga är ju att jag känner mig smalare än för 10-15 kg sedan. Jag känner mig inte smal per se, men jag känner mig heller inte tjock. Och det är det som är så förvånande varje gång jag tittar i spegeln. Enligt de små små dammråttorna av anorexi kvar i min hjärna borde jag ju vara tjock för att jag äter utan att tänka, utan att räkna, men i spegeln är jag fortfarande smal. Normalsmal. Tillräckligt smal. 

Jag har mina dippar (Jonathan vet det allt för väl) men i allmänhet ligger ingen ångest kvar i maten. Maten jag äter är inte automatkopplad till min självbild. Inte alls, faktiskt. Jag kan ta två gånger eller fylla på med något extra klockan 11 på kvällen för att magen säger att jag behöver det. Det lämnar min hjärna med ingenting annat än mättnadskänslor. 



Matångesten är borta. 
 


För dom flesta, hoppas jag, är det här inlägget bara rent självklart babbel, men för mig är det ytterligare ett trappsteg i den här jävla jättetrappan mot att kunna se anorexin från rymden, att inte längre vara intrasslad i den.
För mig är det fantastiskt. 



 
 

2015-05-06
20:34:00

Andningsnöd

Paniken har tagit överhanden nu. Jag kan FAN. INTE. ANDAS och det finns få saker som gör mig lika skräckslagen. Och jag har typ använt slut på en hel flaska nezeril, jag har snytit sönder näsan, ändå kan jag fortfarande inte andas. HELVETE. 
 
Sen börjar det bli riktigt trist att vara hemma och göra ingenting. Det är fem dagar nu, imorgon hade jag tänkt att dra mig till jobbet ändå men jag vet inte i dagsläget hur bra idé det är, ifall jag kommer få sota för det imorgon. Det är så jävla svårt att veta innan, om det blir bättre eller sämre eller om man går ut i friheten innan man egentligen borde. Borde verkligen finnas mer forskning på det här. Och vaccin mot förkylningar. 

Annars? 
Absolut. Ingen. Ting. Min värld kretsar runt de här jävla fyra väggarna och tv-serier. Jag har sjunkit så lågt ( dvs. sett klart ALLT) att jag gått över till Hannah Montana. Och det är inte ens för nostalgin det. 

 På fredag vill jag vara frisk i alla fall för då vill jag ha en drink. 

Får la se hur det går med den planen. 

 



 

Döda mig nu bara så får jag slut på det. 
 

 

2015-05-05
17:18:00

Mina fantastiska Picasa-kunskaper
 
Till ingens förvåning, utom kanske min egen (kan vara förväxlat med förnekelse), är jag sjuk igen. 

Alltså FAA-AAN. 

Det suger. 

Väldigt. 

Väldigt. 

Mycket. 

MEN för att allting alltid ska ha en silverlining så har jag haft tid att ta det lugnt. Japp, jag tycker jag behöver det, jag som jobbar säkert 30 timmar i veckan.... 

 
 
Japp. 

Den här lilla pausen har dock gett mig tid att se klart ALLA avsnitt av Modern Family (oh the tragedy, när ens favvoserie tar slut...), sen allt jag missat av Welcome to Sweden (för jag tittar på svensk TV nu) och Svenska Hollywoodfruar (för det är faktiskt inte svensk TV...).

Och dessutom fiflat lite mer med min nya kalender.
Hett tips - typ 75 % rabatt om man köper sin kalender i april. Skitsmart! (<--- vet inte om jag är ironisk eller inte där.)
Det blev i vilket fall skitsnyggt. (Se föregående parentes) 

 
That boat. 

Sen, som alltid: 

 
 
Så kan det gå när förkylningen knackar på, som man brukar säga. 
Hoppas ni har haft en lite mer intressant dag än jag.... 

 

2015-05-04
00:17:51

13 juni: Prag!

Resa bokad! 

..ja. Europa den här gången, och en knapp vecka istället för sju. Men jag är taggad, för jag ska spendera min 21:e födelsedag i
 

PRAG 


 
 
Vi hittade ett fyrstjärnigt hotell + flyg för under 3000. Så typ gratis. Och jag är mellan exited och overexited, det är lite för sent för det senare och jag är förkyld, men gosh vad jag kommer vara glad om en månad och tio dagar. 

Ni kommer få se mer på Facebook när den tiden kommer, vare sig ni vill eller inte. 
 

Så, sköt om er och ha det bäst, typ. 
Puss hej . 

2015-04-22
21:16:40

Avslut
 
Prio 1: Köpa tip-ex. 
 
Prio 2: Lägga in alla datum i kalendern. 
 
Prio 3: Frenetiskt städa mitt i rum ett fåfäng försök att få kollnågot. 
 
Prio 4: Försöka samla ihop min värld som ligger som ett trasigt pussel på marken.