Kent (När inga andra ord behövs)
Kent
Jag var länge ensam enda barnet
Ett monster underst i en hembyggd våningsäng
Och på håll såg jag ljusen dö i dimman
Precis när mörkret tändes upp igen
Och jag såg dig springa över skaren
I jakten på din sagolika vy
Och du lärde mig att fullständigt försvinna
In i dina tankar i ditt huvud står jag fri
Ge mig en vinterdrog
Ge mig allt du har
Kom nu jag är kroniskt låg
Bara mörkret hörs
I ditt öga var en storm jag såg
Som sommarsnö
I döda vinkeln ser jag allt du gör
Och där kommer dom jag ser dom mellan träden
Snälla kan du hjälpa mig att fly
Deras ögon är som mareld över världen
Jag kryper där i askan fågel Fenix född som ny
Ge mig en vinterdrog
Ge mig allt du har
Kom nu jag är kroniskt låg
Bara mörkret hörs
I ditt öga var en storm jag såg
Blåsa sommarsnö
I döda vinkeln ser jag allt du gör
Ge mig en vinterdrog
Ge mig sommarsnö
Kom nu jag är kroniskt låg
Bara mörkret hörs
I ditt öga dansar stormar små
Men det är du som för
I döda vinkeln ser jag allt du gör
Nasseinfluensan
Som martine sa: Nasse har det inte lätt i dessa tider.
Bilknas
Pappa: Julia, kan du rensa mina öron?
Julia: Javisst. Stoppa ner huvudet i toaletten bara så trycker jag på spol-knappen!
Både två har just kvalifiserat sig till klubben för onormalt störda människor.
Tack
Julia. För att. Du bara är. Hur många gånger jag än retas med dig för din hypokondri och hur många gånger du än säger att jag har pappas näsa när vi trycker våra ansikten tätt ihop och lämnar vår andedräkt på glaset. När jag inte orkar vara med någon annan finns du där. Tack.
Nea, för att du är i en helt annorlunda situation, jag vet, men du förstår. Du försöker förstå och du lyckas förstå. Det tyder på stort intellekt. Jag älskar hur du skrattar åt allt jag säger och hur du står ut med mina knasigheter (framförallt på gympan) och känner mig utan och innan och endå tycker om mig. Tack.
Jenny. Visste du att jag har skrattat mer nu i höst på alla våra praoluncher och Friends-eftermiddagar än jag gjorde under hela förra halvåret? Jag glömmer aldrig hur vi snodde pärlor på dagis. Barndomsvänner, grannar, tack för det.
Martine. Så jävla cool är du. Jag vet ingen som är så stark i sig själv som du. Jag älskar hur du utan konstigheter räknar upp dina fem bästa drag när jag ber dig och sedan inte säger emot mina. Vi gick i snäckan tillsammans allihop men bara jag höll kontakten med dig. Om dem andra visste vad de missar. Tack för att de aldrig får veta det.
Kristin, Emma, Johanna, Lisa, Sandra, Lina, Mona, tack för att ni är på ett telefonsamtals avstånd.
Tack till alla ni som inte skrattar ut mig för min midnattsblödighet. Har ni själva tackat era vänner nog?
Jag vet hur man faller
Jag vill bara berätta att
jag tror jag håller på att bli bättre. Kanske. Kanske.
Jag vet hur man står själv, kanske inte gå själv men jag slipper krypa. Slipper falla.
Även om allting handlar om tid - minuter som ska försvinna, visare vars gradskillnad ska bli större och större, veckor att genomlida - så vet jag varför nu. Jag vet varför alla mina drömmar handlar om tid. Tiden läker alla sår och nu väntar jag på att tiden ska läka mig. Försöker bara njuta under tiden. Förr eller senare tar mig tiden in genom kärleken, lyckan, sorgen och döden, det är det enda jag kan lita på. Jag vill börja lita på det nu.
Min drömmar handlar om tid, min önskningar är timmar. På nätterna springer jag från ställe till ställe, alltid kommer jag försent någonstans. Jag skriver listor på saker jag längtar till, jovisst, som alltid. Men jag dör inte för att dessa saker inte händer just nu. Är det mognad? Det är förändring.
Att säga att människor alltid växer är fel. Vissa människor blir aldrig större än såhär. Men de förändras alltid.
Du slutar aldrig förändras.
*
Ibland är det så ironiskt så jag nästan skrattar åt mig själv.
På dagen, alltid så kvick, så sprudlande, så glad.
Vad skulle du säga om jag sa att jag gråter mig till sömns på kvällarna? Att jag känner mig ensam och oälskad och värdelös med en sån kraft att jag tror jag ska dö?
Det här är inget vackert sätt att lära sig vad hat är, för det finns inget starkare. Vad är det som hatar mig på insidan? Vad är det jag inte tål med mig?
Allt som innebär att vara jag.
Det är som att jag aldrig duger. Att vara jag duger inte, men att vara bäst då? Men hur vet man om man är bäst när man själv flyttar upp gränsen precis innan man lyckas nå den?
Vi kallar det perfektionism och jag spottar på den. Kämpar för att bli av med den. Hellre lycklig än lyckad - har ni tänkt på det?
Men strävan efter att vara lyckad slår en i bitar. Jag gick långt, alltför långt på min jakt efter den där skeva bilden.
Jag blev sjuk.
Ja för fan. Låt världen få veta. JAG BLEV SJUK. Jag gjorde jävligt sjuka saker. Jag gick sönder, föll i bitar. För snart ett år sedan, i februari, fick världen veta. Men jag hade nått botten långt innan dess.
Det har tagit mig ett halvår, 10 månader, snart ett år, att komma såhär långt - man jag är inte färdig än. Och runtomkring mig ser jag så många som vill trampa samma skitväg. För vad då? Ett snyggare ansikte? En högre status? En bättre självkänsla? Knappast.
*
Det jag helst av allt vill bli när jag blir stor är lycklig. Fast varför vänta tills jag är stor? Än är jag ganska liten och fullt så klok ändå.
Jag känner mig skör men inte riktigt gjord av glas längre, snarare billigt porslin. Men en dag ska jag bli diamant.
Jerry Springer Show
Har ni sett "The Jerry Springer Show"?
DET MÅSTE VARA DET SJUKASTE PROGRAM SOM FINNS och ja, jag har sett kändisjungeln...
Imorse var temat "I'm sleeping with my.. father."
Tjejer (och killar) som uppenbarligen måste vara psykiskt sjuka släpas till en studio där de blir bortgjorda, smutskastade och kommenterade av mr Jerry Springer i takt med skällsorden från en totalt okänslig publik. Huvudpersonen själv lägger in sina egna meningar, säger med snäll röst "But how were you thinking?" och säger sedan till exakt vad som är det rätta att göra. Som någon jävla Gud.
Nä fyfan. USA makes me wanna puke sometimes.
Big City Life
Photoshop? Oh no. Bilderna ovan är gjorda för hand med lim, sax och bilder från tidningar. På översta fotot är min lillasyster Julia och det undre är jag.
Jag håller mycket på med scrapbooking, att "scrapa", men det är inte så vanligt som jag skulle önska här i Sverige. Finns det andra scrapare också så hör gärna av er! Det skulle vara jättekul att se era verk!
Konst i gråskalor
Ja. För mycket fritid
Vi slutar aldrig att vara rädda för mörkret
Vi slutar bara erkänna det
NewYorker till GÖTET!
Den supercoola affären NewYorker såklart!
Men vänta ni. I januari öppnar ett i nya delen av Frölunda Torg! Gissa vem som kommer var där på premiärdagen..!
(OBS! Bilderna är inte från Frölunda torg och jag äger inga...vad det nu heter.)
Sugen på PickNick?
Har du vägarna förbi Medero eller PickNick i Victoriapassagen? (nära centrum, vallgatan/kungsgatan, "Hollywood" och Nallen ni vet.)
Då kan ni, med lite tur, se mig hoppa omkring i raggsockor i skyltfönstret medan min handledare Jenny kommenterar "Du missade en fläck i hörnet där!".
Yes, Prao it is. De senaste tre dagarna har jag blivit bossad runt runt i de två närliggande affärerna som båda två ägs av Charlotte. Jag har fått putsa montrar, koppar och diskar, diskat och tvättat och sprungit ärenden. Eftersom dörren står öppen hela tiden tickar minuterna på i outhärdlig köld, men idag har jag ett fyrdubbelt lager med tröjor, så kanske det går bra i alla fall.
Men det har inte bara varit pest och pina. Arbetstiderna är OK, till och med väldigt bra, 10.00 --> 15.00. Mittimot ligger Da Mateo där Linn och Jossan praoar så ensam är jag inte och dessutom jobbar ju pratglada Anna också. Om det är någon som kan få tiden att gå så är det hon.
Var praoar/ska praoa/praoade ni?
Saviors
Höstlovet började med ett ändlöst ingenting.
Som tur är kom dessa trollungar och räddade mig från en tidig död av tristess. 
Från vänster: Jag, Lina, Lisa, Linn & Sandra
Från vänster: Lina, Lisa & Linn
Linn ska inte tro att hon får ha hela den ciderflaskan för sig själv!
Fika
Linn & Lisa
Lina och någons finger. Eller möjligtvis.. fot?
Drömmar
På nätterna ett huvud i lågor, tusen saker brinner i mitt huvud.
Då står jag där. Utan brandsläckare, jag kan inte kväva elden.
Försöker släcka den genom att blåsa på den.
Det blir bara värre. Alla mina försök gör det bara värre.
Väntar på prinsen i brandmansutrustning med starka armar och hårt dunkande hjärta, ett hjärta som kan dunka för oss båda.
Statist i novellfilmen PLAY
Jag och Julia var nämligen uppe till halv 2 i måndags för att vara statister i långfilmen PLAY! (gladsmilegladsmilegladsmile)
Klant som jag är glömde jag kameran, men julan hade mobil så lite bilder ska jag nog kunna fixa fram.
Vi kom till ett halvtomt Frölunda Torg en halvtimme för stängningsdags. Ett gäng kameror var riktade mot Stadium rulltrappan och filmfolk av olika slag stressade runt för att förse alla skådespelare och statister med information och mackor. VET ni hur många gånger vi var tvungna att göra samma scen? 33 tagningar blev det!, om och om igen skulle vi gå bakom rulltrappan. Klockan 22 bjöds det på tomatsoppa och vitlöksbröd men då hade jag inte ätit på tio timmar så jag hade hunnit börja flippa ut - skådespelarna tittade nog konstigt på de två systrarna som dansade egyptisk dans och jenka framför kameran.
Vi träffade så många roliga människor, bland annat ett gäng småpojkar som trädde gummiband över huvudet (och tryckte upp näsan så att de såg ut som grisar); och två farmvilleberoende ordningsvakter med knarriga skor och skön humor.
När pappa hämtade upp oss halv 2 var vi 300 kr rikare, skrattiga i hela magen och framförallt jättetrötta.
Rapunzel - nästa Disneyfilm!
Eller ja. Kommande och kommande. I december 2010 visserligen, men det är aldrig för tidigt för att börja längta. Jag vet inte mycket om den ännu men mer info kommer! Här är lite bilder så länge:
Röster för den engelska verisonen är Mandy Moore som Rapunzel och Zachary Levi som Prins Flynn.
Detta KAN ju knappast bli annat än bra. :)
Doften av lycka
Den låg länge på mitt nattduksbord, rummet luktade godis så skarpt att jag trodde det aldrig skulle gå bort. Hoppades att det aldrig skulle gå bort.
Jag minns min födelsedag - hur skulle jag kunna glömma? Det var Julia och jag och en kamera, obegränsat med pengar och hela staden framför våra fötter. Till och med solen sken som om den visste att det var just 15 år sedan jag föddes.
På Lush hade jag varit inne många gånger men inte hittat en anledning till att köpa någonting. Alla tvålar luktade så gott, citrus och honung och kiwi så man nästan ville äta upp dem, men min favorit var Soap Fairy - doften av gelehallon.
Nu ligger den i badrummet och påminner mig om min alldeles speciella dag, vår dag, medan den krymper och krymper. Men minnet kommer aldrig att försvinna och lukten av gelehallon får mig på bra humör.
SÅ VARFÖR, ÄLSKADE LUSH, HAR NI TAGIT BORT DEN UR SORTIMENTET?
