En Inte Rumsren Blogg

2015-07-01
00:23:58

Vikten av att vara mer än en överlevare
 
Åh det här jävla slagiansiktetmedenstekpanna-året. Det gör verkligen sitt bästa för att ta kål på mig. 


Det var länge sedan jag kände mig som en... jag vet inte, så... hopplös? Det är liksom bortom det. Livet har gett sig på mig med all sin kraft och jag orkar inte ens fundera på hopp längre. Det är mer eller mindre bara överlevnad. 


Och... det gör jag ju. Faktiskt. 
Jag är kvar. 
Jag har minskat min dos antidepressiva, inte ökat den. 
Jag jobbar mer, inte mindre. 
Jag träffar mer och mer fantastiska människor, istället för att isolera mig från dem. 


Och jag drömmer mer, även om de står lite och puttrar ett tag nu.
Jag utvecklas, istället för att stanna på samma ställe och skylla på alla andra. 
 
Så visst, du jävla skämt till 6 månader. 
Du suger verkligen all kraft ur mig. Men du suger liksom inte ur mig kämparglöden. Så skicklig är du inte. 


2016 är bara 6 månader härifrån, och då har jag ju kommit ännu längre. Det var ju det här med utveckling. 
Det är, i all misär, något att vara glad för. 
 
 
 
 


Annat att vara glad för: renaste bildbeviset på hur viktigt kollektivet är. Gruppkänsla, matkärlek och, well, mestadels Ida, skapade denna fantastiska knytisbuffé! 


2015-06-26
23:47:00

Rasism är ju såå 1939
 
Idag, 2015 i Sverige, finns det fortfarande så många människor med så extremt smalt perspektivseende. 
 
Det finns det tyvärr många exempel på i min egen krets också, men idag tänkte jag bara utrycka min frustration över detta fenomen på ett annat plan: i butiken min pojkvän jobbar. 
 
Jb's arbetskamrater är extremt duktiga allihop. Man behöver ha kunskap om mer än produkten de säljer i huvudsak för att få lov att jobba där, det är kanske självklart. 
Ändå finns det folk som föredrar att få hjälp av vissa av hans arbetskamrater mer än andra. 

Jonathan har ju inte själv råkat ut för något av den här stilen. Det är inte för att han är mer kompetent än de andra. Det är helt enkelt för att han är blond och blåögd. 
 
Däremot finns det folk, idag, i GÖTEBORG, som inte vill bli betjänade av folk med en "utländsk bakgrund". Som pratar perfekt svenska. Som säljer bland de bästa i Sverige. Men som inte är blonda och blåögda. 
 
Idag berättade Jonathan att det hade kommit in en man i butiken som skulle få hjälp av Jonathans kollega. När det var mannens tur gick kollegan fram till mannen och frågade om han kunde hjälpa till, varpå mannen svarade "Nej, jag tror inte du kan hjälpa mig". Butiken är i princip tom på folk, förutom mannen, men kollegan tog ändå ett steg bakåt och lät nästa säljare, en kille med liknande utseende som Jonathan, hjälpa mannen istället.
"Varför?" frågar jag förbryllad och chockad. "Asså varför insisterade han inte på att hjälpa gubbsatan? Fått butiken att vägra ifall han inte ville ha hjälp av den första som erbjöd sig?
"För att han är så van. Det händer några gånger i halvåret. De idioterna får man bara låta vara. Förhoppningsvis dör den sortens tänkande ut snart."
 
Saken var bara den att... jag trodde den sortens tänkande var dött. Att någon skulle ha sämre kunskap eller kompetens på grund av sin hudfärg. Jag trodde verkligen att vi var klara med det vid det här laget. I alla fall på sån basic nivå som i en vanlig butik. 
 
Det är skrämmande att upptäcka sånt här, att inse att folk ibland är så inskränkta att de bokstavligt talat sätter käppar i hjulet för sig själva med sin fördomsfulla syn på människor. 
För killen som mannen vägrade få hjälp av? 
En av branschens top 20 försäljare i Sverige. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
In his face typ.
 
 

2015-06-22
23:38:45

PRAG - DET HÄNDER NÅGOT I VARJE HÖRN
 
Åh Prag. Finns det en stad jag blivit mer förälskad i vid första ögonkastet? Antagligen inte. Paris, kanske. Hong Kong får vara med på listan också. Men Prag... jag menar, kolla på de här gatorna: 
 
 
Kolla på torgen: 
 
 
Kolla på konsten: 
 
 
Kolla på utsikten: 
 
 
 
Det häftiga är... jag har velat åka till Prag sedan mamma berättade att hon hade varit på Mucha-museét där. I ärlighetens namn visste jag inte vem det var, men så visade hon bilder...
 
 
och jag var fast. För att inte bara fylla upp det här inlägget med bilder av hans fantastiska målningar (men kanske nästa? Nicha om mig till en konst-och-rese-blogg? Det är en idé det...) så föreslår jag att ni googlar "Alphonse Mucha". Håll koll på att det finns en namnteckning i hörnet så ni ser att det är ett av hans faktiska verk, för kopiorna/'inspired by's på internet är oändliga.

Så, tillbaka till ämnet: Jag ville till den här staden av den enda anledningen, tills jag träffade
 

Kanadensarna
 
 


 
I Asien åkte jag, som nog alla vet vid det här laget, på egna stapatser och hamnade på Krabis kust. Där trodde jag att jag skulle spendera några dagar i ensamhet med endast mina fiktiva kompisar i böckernas värld, men ack så fel jag hade. På båtturen dit träffade jag två kanadensare som jag spenderade tiden med. 
De hade varit lite överallt, visade det sig, och en avstickare till Thailand i någa veckor var inget ovanligt. Jag bad de lista sina 5 bästa ställen i världen, och de gav mig denna lista:
 
Japan - Tokyo, men hela japan. 
 
Och... Indien
 
Och... USA, inte för att det är ett bra land per ce, men att det är ett land med SÅ skilda delar. Det finns allt där. 
 
Darcy gillade Tyskland. Bara... tyskland. Hamburg hade hon varit i, och några fler mindre städer, men av 'oförklarig anledning' bara älskade hon hela landet. 
 
Men det de nämnde först, nästan utan en sekunds tvekan, var 
 
PRAG
 
För det händer något i varje hörn där! Vilken gata du än går på finns det alltid någon som spelar musik, eller gör någon performance art, eller säljer något unikt... det finns allt där. 
 
Det trodde jag väl sådär mycket på, men kände ändå att staden lockade mer och mer. Och med de priserna som just nu råder (hälften till en tredjedel av priset i sverige) så kände jag att absolut hade kvar pengar att resa lite mer. 
 
Och hör och häpna... 


Kanadensarna hade rätt. 
 
 
 


 





 



Självklart finns det ingen stad som är perfekt. Prag kan vara väldigt turistbefolkat, och på gatorna omkring gamla stan (Staré Mesto) har priserna skjutit i höjden på grund av det. Folk i staden pratar i allmänhet dålig till ingen engelska, och kortköp är svårare än förväntat i en så modern stad. Det är svårt att ta sådana perfekta bilder med motivet ensamt i centrum eftersom det alltid, alltid är folk i bakgrunden. 
Men för oss var det också en del av charmen. 
Det här var en stad som aldrig sov. Det var en stad som du kunde gå omkring själv i utan att någonsin vara ensam eller uttråkad. Vi hittade till och med massa tysta smågator som vi valde bort eftersom de var för tysta. 

Prag är liv, konst och skönhet. Prag är billigt men prisvärt, spännande men inte farligt, gammalt men inte på något sätt rostigt. Prag är en hybrid, ett kärleksbarn från en orgie där Paris, Budapest, England, Stockholm och Rom went for it. Och framförallt fanns det några DNA-strängar av den varma, välkomnande känslan som är Göteborg
 
Så boka resan direkt eller kolla in fler bilder på Pinterest, Google eller min egen Facebook. Är ni minsta lika mig kommer ni bli sjukt inspirerade. 
 



(P.S Nej mamma, det står "Don't think TWICE", inte SPICE...) 

 
 
 

2015-05-18
21:59:00

Sentimentalitet
 
Åh den agony. 

Det finns så många fina saker med att jobba på olika dagis. Underbara, intelligenta, fyndiga, roliga, kramiga, knäppa barn. Gratis mat. Bra tider. En härlig miljö att jobba i. Att kunna vara sig själv och slippa det stela sälj-leendet. Är det ett dåligt ställe - antingen så slipper jag vara där mer alls, eller så behöver jag förhoppningsvis inte komma dit på ett tag. Det förväntas lagom mycket av mig, och det jag gör - för jag gör saker, för jag är intresserad och det kommer naturligt (jag menar... jag i barnmiljö, det säger sig självt) - blir oftast bra mottaget. 


Sen kommer den svidande svidande downsidan: att veta att jag inte kommer komma tillbaka till de fantastiska ställena på ett tag. Att barnen man bondat med kanske inte kommer ihåg mig nästa gång, eftersom det springer vikarier in och ut ur hela verksamheten just nu. Jag är bara ett ansikte av många. 
Att veta att jag älskar stället jag var på idag men inte har en aning om om jag någonsin kommer tillbaka dit. 



 
 
Jo det gör jag väl. Typ. Men när? Vill tillbaka nu, imorgon, resten av veckan. Tiden går aldrig så snabbt som när jag jobbar i Fiskebäck. 
 

2015-05-17
02:24:00

Att vara tillsammans med sin bästa vän

 
 
 

Vi har gjort ingenting newandexciting idag. Städat lägenheten efter gårdagens krök, sovit ut, tvättat. Jag har lagat mat och Jonathan har vikt ihop tvätten (samt lugnat ner mig varje gång jag fått flipp på de jävla lakanen. de står för de två saker jag hatar mest: tvättning och bäddning.) Sett på 2 Broke Girls (jag) och Dragonball (Jonathan) och båda har försökt nicka och le när den andre har visat en "kul scen" från endera program. Handlat. Funderat på om vi ska orka oss till IKEA imorgon. The uush. 

Det blir ett sånt härligt lugn i lägenheten när pappa är borta. Inget tjat om disk eller höga ljud eller Felicia hur kan du klaga på att du går upp i vikt när det enda du äter är chips?. Det är bara jag och jonathan och tystnaden. Ni vet, den där bekväma som bara uppstår när två människor i sin tur är bekväma med varandra. 

Vi har såklart funderat på att flytta ihop. Vi har varit ihop två år till sommaren och jag har aldrig varit på en plats i mitt liv och mina tankar där jag trivs så ovillkorligt - jag behöver bara finnas. Det är löjligt hur mycket jag kan prata om just den lyckan, för den är fortfarande så ny och så intensiv för mig. Som att jag varje dag påminns om vilken tur jag har som har kommit hit, äntligen. 

Jag vet inte hur andra par har det. Visst, man hör en del på parmiddagar och genom djungeltrumman. Vilka som passar och vilka som har brister. Det är självklart att jag och Jonathan bråkar ibland. En gång i månaden, kanske. Eller mer sällan? Vi kommer liksom aldrig till bråk på vardagsbasis. Kommunikationen är bra mellan oss. Vi löser allt när det uppstår, så vi aldrig behöver känna att vi behöver ändra på något hos den andra. Jag är inte orolig för att det inte skulle funka om/när(?) vi flyttar ihop, för vi lever redan som två sidor av samma liv. Vi gör allt tillsammans. Vi är mer än kära. 

 

Vi är bästa vänner. 
 
 

Innan såg jag det som ett tecken på tristess, det där "gammaltgiftpar"-syndromet. Att man inte har tid för varandra varje dag eller inte hela tiden pratar. Och det tog en tid att vänja sig vid tanken på den här.. lunken. Ska det vara slut nu, den här ljuva förälskelsen? Nya par ploppar upp hela tiden, plötsligt är inte jag och han de "nykära". Det är och var svårt att vänja sig vid, i alla fall i början. 

Jag sa det till Ms Sahlin när hon och jag fikade i veckan. Hon sa "jag har så mycket att berätta på killfronten!" och jag sa "okay då kan jag börja med min killfront. jag och jonathan är fortfarande tillsammans. fortsätt." och det känns jävligt tråkigt i de situationerna, att man inte har något att berätta. Men det är ju också för att vissa saker inte kan förklaras. De måste upplevas. 


Just nu vill vi bara fortsätta det liv vi redan lever: tillsammans, i symbios, med varandra. Det innebär en del omrenoveringar på gamla drömmar, till och med rensningar. För vissa saker jag trodde jag ville vill jag inte längre. Och vissa måste jag anpassa till hans önskningar. Det är så det är, och det är mitt val att det är så. Det känns om än ovant, så otroligt. 
Men vissa drömmar bygger vi, jag, om till ett pluralperspektiv. Vi vill se mer av världen innan vi är färdiga att plantera oss. Någon dag kommer vi nog bo tillsammans men än så länge vet jag inte var. Det kommer väl med erfarenheter och vidare perspektiv.

Resten av världen ligger ju bara där och väntar på mig. Mer eller mindre. Och jag har turen som får lov att ha min bästa vän med mig på resan.  


 
 

Om den kan hantera oss, vill säga.... 


 
 
PS.
 
Baskethår [substanstiv]: 

Den goa greasiga konsistensen ditt hår får
när du varit ute och spelat basket i regnet. 
Se exempel ovan.
 
 

2015-05-16
22:04:40

I know love now


En gest som hade kunnat thawa ett frozen heart: 



Jonathan gav mig just mitten på en kanelgiffel.


 


 
 

2015-05-11
00:28:00

Det nya livet
 
Jag har fått nog av min egen passivitet. 
 
Jag har varit så iakttagande, loj, så väntande-på-bättre-tider. Det kanske är så man är efter stormen. Jag vet inte. Men jag blev trött på det i vilket fall och bestämde mig för att sluta titta på andras liv på tv och börja leva mitt eget. 
 
Det går väl kanske sådär. 
Men jag börjar från utgångsfrågan: 
 
Vad vill jag? 
 
Jag vill ha tusen minnen. Jag vill ha miljoner bra tankar. Jag vill att allt det här ska fylla mig till bristningsgränsen. Jag vill liksom att alla de ögonblicken ska skapa mitt liv och min vardag, inte vara höjdpunkten i dem. 
 
Så igår kväll hade jag och min älskling ett av våra "vadskadetbliavoss"-snack och jag bestämde mig helt resolut för att börja leva. 
Jag skulle till exempel använda sommaren som kommer, då jag är ledig fyra dagar i veckan, till att hitta på saker. Utflykter, restaurangbesök, cykelturer - jag kanske till och med borde bada den här sommaren? Jag kan i alla fall inte sitta inne och mögla som jag gjort de senaste fyra somrarna, varesig det är i entrén till Liseberg eller hemma i mutt eget kök. 
 
Idag var jag iväg på havet och köpte sprit och åt reker tills örona nästan ploppade ut för resten av kroppen var så full. Ni vet, som man gör på danmarksfärjan. Men sprit i sin största kvantitet blev det väl inte, snarare i sin mest väldoftande variant. DKNY Delicious Delights Fruity Rooty är nu min och står nu på hyllan och väntar på att täcka över mina egna odörer. 
 
 
(Bland mina andra älsklingar, såklart).
 
Baltazar var också med på resan. 
 
 
Han och jag hängde i lobbyn... 
 
 
... Spelade lite på enarmade banditer... 
 
 
... Baltazar filosoferade lite över livet... 
 
 
... photobombade en och annan selfie 
 
 
...och försökte bryta sig in till ölen.. 
 
 
När inte det funkade var han plötsligt spårlöst försvunnen. Efter flera timmars ihärdigt letande hittade vi honom till slut... 
 
 
...längst ner i en av slotmaskinerna, eftersom han ansåg, med hans ord, "att han var den enda riktiga vinsten på det här fartyget." 
 
Cant argue with that(?)? 
 
Sedan har kvällen varit händelserik den med. Efter ett intensivt set 21:or gick jag triumferande och obesegrad ut från basketplanen och hem till Grönis där jag och Jb funderade lite mer på livet, resor och kanelbullar medan vi spelade ett brädspel för äventyrslystna sjuåringar. 
 
I allmänhet måste jag säga att det är en bra början på det nya livet. 
 
Ni får ha det så bra tills nästa gång!
Pusshej

2015-05-07
23:55:00

Postanorexi: Maten och självbilden


Det här lär bli ett inlägg som inte undslipper varken jantelag eller pkism. Låt så vara. Det här är min kanal. 





Ibland när jag tittar mig i spegeln blir jag förvånad, för i reflektionen tittar inte en knubbig, småmullig tjej tillbaka. Jag ser mig själv med ögon som är frisk(are) och tycker att... jag är ganska... slim, ändå. Utdragen. Normalsmal, skulle man kunna säga. 

Detta förvånar mig inte för att jag aldrig har kunnat se mig själv som smal. När jag åt mina stabila <1000 kcal om dagen tittade jag mig i spegeln (och i skyltfönstrena, och i reflektionen på affischerna, och i skedarna....) och såg en smal tjej. Inte alltid, men ibland. Någon som hade kämpat för att nå den spegelbilden såg jag. 
Sen kom viktuppgång och med den växte jag dubbelt så snabbt i huvudet som jag gjorde fysiskt. Jag var kanske lite småknubbig(are). I spegeln var jag överviktig. 

Jag har växt sen dess, mognat. Jag har slutat räkna. Inga vågsiffror eller kalorier eller sockerarter eller kilometer på crosstrainern får lov att spela någon större roll längre. Jag äter vanlig mat utan att fördömma. Jag äter bacon ibland. Jag dricker fullfat-mjölk i kaffet. Jag har riktig creme fraiche i såserna. Jag äter chips när jag vill. 
Min anorektiska hjärna skulle ha dragit ut spegelbilden något enormt. Och enligt mina mått då skulle jag ju varit "tjock" nu. 

Det roliga är ju att jag känner mig smalare än för 10-15 kg sedan. Jag känner mig inte smal per se, men jag känner mig heller inte tjock. Och det är det som är så förvånande varje gång jag tittar i spegeln. Enligt de små små dammråttorna av anorexi kvar i min hjärna borde jag ju vara tjock för att jag äter utan att tänka, utan att räkna, men i spegeln är jag fortfarande smal. Normalsmal. Tillräckligt smal. 

Jag har mina dippar (Jonathan vet det allt för väl) men i allmänhet ligger ingen ångest kvar i maten. Maten jag äter är inte automatkopplad till min självbild. Inte alls, faktiskt. Jag kan ta två gånger eller fylla på med något extra klockan 11 på kvällen för att magen säger att jag behöver det. Det lämnar min hjärna med ingenting annat än mättnadskänslor. 



Matångesten är borta. 
 


För dom flesta, hoppas jag, är det här inlägget bara rent självklart babbel, men för mig är det ytterligare ett trappsteg i den här jävla jättetrappan mot att kunna se anorexin från rymden, att inte längre vara intrasslad i den.
För mig är det fantastiskt. 



 
 

2015-05-06
20:34:00

Andningsnöd

Paniken har tagit överhanden nu. Jag kan FAN. INTE. ANDAS och det finns få saker som gör mig lika skräckslagen. Och jag har typ använt slut på en hel flaska nezeril, jag har snytit sönder näsan, ändå kan jag fortfarande inte andas. HELVETE. 
 
Sen börjar det bli riktigt trist att vara hemma och göra ingenting. Det är fem dagar nu, imorgon hade jag tänkt att dra mig till jobbet ändå men jag vet inte i dagsläget hur bra idé det är, ifall jag kommer få sota för det imorgon. Det är så jävla svårt att veta innan, om det blir bättre eller sämre eller om man går ut i friheten innan man egentligen borde. Borde verkligen finnas mer forskning på det här. Och vaccin mot förkylningar. 

Annars? 
Absolut. Ingen. Ting. Min värld kretsar runt de här jävla fyra väggarna och tv-serier. Jag har sjunkit så lågt ( dvs. sett klart ALLT) att jag gått över till Hannah Montana. Och det är inte ens för nostalgin det. 

 På fredag vill jag vara frisk i alla fall för då vill jag ha en drink. 

Får la se hur det går med den planen. 

 



 

Döda mig nu bara så får jag slut på det. 
 

 

2015-05-05
17:18:00

Mina fantastiska Picasa-kunskaper
 
Till ingens förvåning, utom kanske min egen (kan vara förväxlat med förnekelse), är jag sjuk igen. 

Alltså FAA-AAN. 

Det suger. 

Väldigt. 

Väldigt. 

Mycket. 

MEN för att allting alltid ska ha en silverlining så har jag haft tid att ta det lugnt. Japp, jag tycker jag behöver det, jag som jobbar säkert 30 timmar i veckan.... 

 
 
Japp. 

Den här lilla pausen har dock gett mig tid att se klart ALLA avsnitt av Modern Family (oh the tragedy, när ens favvoserie tar slut...), sen allt jag missat av Welcome to Sweden (för jag tittar på svensk TV nu) och Svenska Hollywoodfruar (för det är faktiskt inte svensk TV...).

Och dessutom fiflat lite mer med min nya kalender.
Hett tips - typ 75 % rabatt om man köper sin kalender i april. Skitsmart! (<--- vet inte om jag är ironisk eller inte där.)
Det blev i vilket fall skitsnyggt. (Se föregående parentes) 

 
That boat. 

Sen, som alltid: 

 
 
Så kan det gå när förkylningen knackar på, som man brukar säga. 
Hoppas ni har haft en lite mer intressant dag än jag.... 

 

2015-05-04
00:17:51

13 juni: Prag!

Resa bokad! 

..ja. Europa den här gången, och en knapp vecka istället för sju. Men jag är taggad, för jag ska spendera min 21:e födelsedag i
 

PRAG 


 
 
Vi hittade ett fyrstjärnigt hotell + flyg för under 3000. Så typ gratis. Och jag är mellan exited och overexited, det är lite för sent för det senare och jag är förkyld, men gosh vad jag kommer vara glad om en månad och tio dagar. 

Ni kommer få se mer på Facebook när den tiden kommer, vare sig ni vill eller inte. 
 

Så, sköt om er och ha det bäst, typ. 
Puss hej . 

2015-04-22
21:16:40

Avslut
 
Prio 1: Köpa tip-ex. 
 
Prio 2: Lägga in alla datum i kalendern. 
 
Prio 3: Frenetiskt städa mitt i rum ett fåfäng försök att få kollnågot. 
 
Prio 4: Försöka samla ihop min värld som ligger som ett trasigt pussel på marken. 





2015-04-18
14:16:54

Allt annat
 
Så börjar spårvagnarna att gå. 
Solen börjar gå upp, rummet ljusnar långsamt. 
Klockan är över fem och snart, om några timmar, fylls lägenheten med röster och tallriksklirr. 
Snart har en hel natt försvunnit

och jag är fortfarande vaken. 
 
I mitt huvud snurrar 
livet, 
kan man väl säga. 
Lite onyanserat, stora beslut fattas utan grunder här i sängen. 
Om det är trötthet eller tablettbrist vet jag inte.

Jag vill något mer nu. 
Jag vill tillbaka till den tiden då jag var 11 år och säkrast i världen. 
Jag vill tillbaka till 16 och gymnasiet som tog emot mig med öppna armar. 
Jag vill tillbaka till 19 då jag tog framtid och val och vuxendom med en nypa salt.

Och ibland, 
tillbaka till 14 och fast i ett mörker. 
För då hade jag någonting att skapa om. 
Eller tillbaka till 15 och hög på trampolin. 
Jag var där i torsdags, 
jag kände mig som Simba tillbaka på lejonklippan. 
Det var som om att det fanns en liten del som aldrig lämnat, 
som var menat att vara där. 

Jag gräver i mig själv, letar efter något som håller. 
Delar av mig som är på riktigt. 

Det är så lätt att fastna i funderingar om triviala saker, 
småsaker, 
det är så lätt att fundera på nästa steg,
låta sig uppslukas av sin egen, min egen, egocentrering.


Mycket lättare att gömma sig och glömma bort
än att hantera
att jag har förlorat någon jag älskade. 



 

2015-04-10
21:36:00

Efter svälten, efter tillfrisknandet
 
Well, ibland så. 
Det är löjligt att jag ens tittar mig i spegeln just nu. Jag vet att jag inte tränar, jag vet att jag äter "onyttiga" grejer (vad det nu är) minst varannan dag, jag vet att jag spenderar mestadels av min lediga tid framför datorn. Vad förväntar jag mig att se där egentligen, thinspo? 
Ändå stör det inte mig nämndesevis så mycket som det gjorde för tre år sedan, eller ens två. Jag har någon form av mage nu. Jag har lår utan muskler, armarna likaså. Jag har säkerligen nollkommatreånhalv på beeptestet. Ändå går jag upp varje dag och mår bra.

Sjukt.

Eller,
friskt.
 
 
Jag vet att jag skulle kunna börja träna. Trots allt, jag vet hur mycket jag kan pusha om jag vill. Jag är hundra på att jag skulle. Jag är också nästan hundra på att kicken jag skulle få av att lyckas skulle dra ner mig i skiten igen. Om inte lika långt som förra gången, så i alla fall långt längre än jag skulle vilja just nu. 


Man skriver mycket om hur det är att bli sjuk, och hur det är att bli frisk. Ingen pratar om tiden efter. 
Jag vet ännu inte om det är sant. Att man aldrig blir helt frisk från anorexi eller UNS. Jag har mina dagar, mina perioder. När allting blir jobbigare undrar alltid en liten del av mig om jag kommer falla dit igen, bli ett offer för storhetsvansinnet av att kunna styra över sin kropp. Jag känner mig kanske ful, eller, tjock, som en känsla, oftare än andra. Jag vet inte, jag har bara mitt eget huvud och alla andras berättelser. 
Men jag vet att jag har ett liv nu. 
Ätstörningar är inget fullt liv. Ätstörningar är ett tillstånd med små korn av liv. 
Nu har jag ett liv, med små korn av ätstörningar. 

Det är jag inte bitter för. Bara tacksam. 


 
 

(Usch nu när jag försökte hitta bilder till inlägget hittade jag några videor som folk hade gjort som skolprojekt om ämnet. Jag såg screenshotsen endast, men bara det fick mig att stänga ner fliken och börja söka på söta kattungar. Ibland vill jag skriva om sjukdomen, hur den är och inte är som folk tror. Sen hittar jag något sånt här och inser att jag har en del ont kvar från det.
Det tar tid att läka.
Men det går åt rätt håll.) 
 
 

2015-04-09
21:43:00

Musikalbiten
 
 
 
 
Jag är i musikaltankar.
Var inte oroliga, det är absolut inget ovanligt eller ens något som min omgivning tycker är särskilt störande längre. De har väl lärt sig att stänga av öronen när jag springer omkring i köket och skriker "REEED! THE BLOOD OF ANGRY MEN! BLAAAACK! THE DARK OF AGES PAST!!" 


Så det passade ju sig ypperligt att en ny musikal nyligen kommit ut på bio, närmare bestämt "Into the Woods".

 

Oscarsnominerad och allt (och så är det ju en MUSIKAL. Med SAGOTEMA), så var det ju bäddat för success, och förväntningarna var skyhöga. 
Det kanske var ett misstag, trots allt. Att ha så höga förväntningar, alltså. 

Eller så var det regissören som gjorde ett misstag. Han fick mig, JAG, som köper i princip allt klyschigt så länge det har rötter i min barndoms sagoläsning under täcket, att gå ifrån biosalongen... förbryllad. Gillade jag filmen? Jag vet inte. Det betyder ju då oftast nej, och det sa jag också till min Partner In Crime (från och med nu PIC? Kärt barn har alldeles för många namn?) som inte direkt höll med. Jontis tyckte att den var.. bra, liksom. Lite hastigt och lustigt då och då, men bra. Fyra av fem toasters liksom. Jag var inte beredd att hålla med. 

Sen kom jag hem och somnade och vaknade och så var det en ny dag och jag satte på datorn och spotify och jag som just börjat med musikaltema tänkte "Hm, nu kanske det blir bra med en dag i Les Mis-anda?" men så hittade fingrarna sin egen väg över tangentbordet och 
sedan 9 i morse har jag sjungit 

Into the woods 
it's time to go 
I hate to leave 
- I have to though!

The way is clear
 the light is good 
I have no fear 
nor no one should. 
The woods are just trees 
the trees are just woods... 

 
och ja, typ resten av filmen. 

...Nä. I ärlighetens namn har jag mest kört prologen på repeat, särskilt Lilla Crawfords delar. Helt fantastisk sångröst, kolla själv tills öronen storknar:
  
  
 
 
Okey så det där var inte prologen, men eftersom den är 14 minuter lång tänker jag att fantasterna får hitta den själv, under "Prologue: Into the Woods" på Spotty

Och med det får ni HA'DE!