En Inte Rumsren Blogg

2015-04-22
21:16:40

Avslut
 
Prio 1: Köpa tip-ex. 
 
Prio 2: Lägga in alla datum i kalendern. 
 
Prio 3: Frenetiskt städa mitt i rum ett fåfäng försök att få kollnågot. 
 
Prio 4: Försöka samla ihop min värld som ligger som ett trasigt pussel på marken. 





2015-04-18
14:16:54

Allt annat
 
Så börjar spårvagnarna att gå. 
Solen börjar gå upp, rummet ljusnar långsamt. 
Klockan är över fem och snart, om några timmar, fylls lägenheten med röster och tallriksklirr. 
Snart har en hel natt försvunnit

och jag är fortfarande vaken. 
 
I mitt huvud snurrar 
livet, 
kan man väl säga. 
Lite onyanserat, stora beslut fattas utan grunder här i sängen. 
Om det är trötthet eller tablettbrist vet jag inte.

Jag vill något mer nu. 
Jag vill tillbaka till den tiden då jag var 11 år och säkrast i världen. 
Jag vill tillbaka till 16 och gymnasiet som tog emot mig med öppna armar. 
Jag vill tillbaka till 19 då jag tog framtid och val och vuxendom med en nypa salt.

Och ibland, 
tillbaka till 14 och fast i ett mörker. 
För då hade jag någonting att skapa om. 
Eller tillbaka till 15 och hög på trampolin. 
Jag var där i torsdags, 
jag kände mig som Simba tillbaka på lejonklippan. 
Det var som om att det fanns en liten del som aldrig lämnat, 
som var menat att vara där. 

Jag gräver i mig själv, letar efter något som håller. 
Delar av mig som är på riktigt. 

Det är så lätt att fastna i funderingar om triviala saker, 
småsaker, 
det är så lätt att fundera på nästa steg,
låta sig uppslukas av sin egen, min egen, egocentrering.


Mycket lättare att gömma sig och glömma bort
än att hantera
att jag har förlorat någon jag älskade. 



 

2015-04-10
21:36:00

Efter svälten, efter tillfrisknandet
 
Well, ibland så. 
Det är löjligt att jag ens tittar mig i spegeln just nu. Jag vet att jag inte tränar, jag vet att jag äter "onyttiga" grejer (vad det nu är) minst varannan dag, jag vet att jag spenderar mestadels av min lediga tid framför datorn. Vad förväntar jag mig att se där egentligen, thinspo? 
Ändå stör det inte mig nämndesevis så mycket som det gjorde för tre år sedan, eller ens två. Jag har någon form av mage nu. Jag har lår utan muskler, armarna likaså. Jag har säkerligen nollkommatreånhalv på beeptestet. Ändå går jag upp varje dag och mår bra.

Sjukt.

Eller,
friskt.
 
 
Jag vet att jag skulle kunna börja träna. Trots allt, jag vet hur mycket jag kan pusha om jag vill. Jag är hundra på att jag skulle. Jag är också nästan hundra på att kicken jag skulle få av att lyckas skulle dra ner mig i skiten igen. Om inte lika långt som förra gången, så i alla fall långt längre än jag skulle vilja just nu. 


Man skriver mycket om hur det är att bli sjuk, och hur det är att bli frisk. Ingen pratar om tiden efter. 
Jag vet ännu inte om det är sant. Att man aldrig blir helt frisk från anorexi eller UNS. Jag har mina dagar, mina perioder. När allting blir jobbigare undrar alltid en liten del av mig om jag kommer falla dit igen, bli ett offer för storhetsvansinnet av att kunna styra över sin kropp. Jag känner mig kanske ful, eller, tjock, som en känsla, oftare än andra. Jag vet inte, jag har bara mitt eget huvud och alla andras berättelser. 
Men jag vet att jag har ett liv nu. 
Ätstörningar är inget fullt liv. Ätstörningar är ett tillstånd med små korn av liv. 
Nu har jag ett liv, med små korn av ätstörningar. 

Det är jag inte bitter för. Bara tacksam. 


 
 

(Usch nu när jag försökte hitta bilder till inlägget hittade jag några videor som folk hade gjort som skolprojekt om ämnet. Jag såg screenshotsen endast, men bara det fick mig att stänga ner fliken och börja söka på söta kattungar. Ibland vill jag skriva om sjukdomen, hur den är och inte är som folk tror. Sen hittar jag något sånt här och inser att jag har en del ont kvar från det.
Det tar tid att läka.
Men det går åt rätt håll.) 
 
 

2015-04-09
21:43:00

Musikalbiten
 
 
 
 
Jag är i musikaltankar.
Var inte oroliga, det är absolut inget ovanligt eller ens något som min omgivning tycker är särskilt störande längre. De har väl lärt sig att stänga av öronen när jag springer omkring i köket och skriker "REEED! THE BLOOD OF ANGRY MEN! BLAAAACK! THE DARK OF AGES PAST!!" 


Så det passade ju sig ypperligt att en ny musikal nyligen kommit ut på bio, närmare bestämt "Into the Woods".

 

Oscarsnominerad och allt (och så är det ju en MUSIKAL. Med SAGOTEMA), så var det ju bäddat för success, och förväntningarna var skyhöga. 
Det kanske var ett misstag, trots allt. Att ha så höga förväntningar, alltså. 

Eller så var det regissören som gjorde ett misstag. Han fick mig, JAG, som köper i princip allt klyschigt så länge det har rötter i min barndoms sagoläsning under täcket, att gå ifrån biosalongen... förbryllad. Gillade jag filmen? Jag vet inte. Det betyder ju då oftast nej, och det sa jag också till min Partner In Crime (från och med nu PIC? Kärt barn har alldeles för många namn?) som inte direkt höll med. Jontis tyckte att den var.. bra, liksom. Lite hastigt och lustigt då och då, men bra. Fyra av fem toasters liksom. Jag var inte beredd att hålla med. 

Sen kom jag hem och somnade och vaknade och så var det en ny dag och jag satte på datorn och spotify och jag som just börjat med musikaltema tänkte "Hm, nu kanske det blir bra med en dag i Les Mis-anda?" men så hittade fingrarna sin egen väg över tangentbordet och 
sedan 9 i morse har jag sjungit 

Into the woods 
it's time to go 
I hate to leave 
- I have to though!

The way is clear
 the light is good 
I have no fear 
nor no one should. 
The woods are just trees 
the trees are just woods... 

 
och ja, typ resten av filmen. 

...Nä. I ärlighetens namn har jag mest kört prologen på repeat, särskilt Lilla Crawfords delar. Helt fantastisk sångröst, kolla själv tills öronen storknar:
  
  
 
 
Okey så det där var inte prologen, men eftersom den är 14 minuter lång tänker jag att fantasterna får hitta den själv, under "Prologue: Into the Woods" på Spotty

Och med det får ni HA'DE! 
 
 

2015-04-09
19:41:00

jag lovar
 
 
 
med dig dör en del av mig 

med mig konserveras 
en del av dig 

allt vi var 
allt vi gjorde 

i tryggt förvar 
hos mig 
 
 
 
 
 

2015-04-07
20:07:00

Nästa generation har kommit längre
 
 
Liam, 5 år: Veeeeet du, fröken, att, att... Max är kär i Tilda!
Max, 6 år: Ah men vet du fröken att... Liam var kär i Jacob förut.
Liam: Ah det var jag.

Med en axelryckning liksom.
 
 
Det gjorde min dag. 
 
 
 
 
 
 

2015-04-03
22:37:16

Bulldozer
 
Freakshowen som är.. well, jag, sätter igång igen, den här gången med extra snor. 

Det känns ibland som om smekmånaden är över. Vi bråkar, högt och ljudligt och hela tiden. Och för det mesta är det mitt fel. Jag vet det. Jag startar igång honom med mina orimliga krav på att vara med mig hela hela tiden, trots att jag svor att aldrig tappa min självständighet på det sättet. Ändå är vi där nu. Och jag vet inte vad jag ska göra för att sluta. 
 
Det här är en väntan på att det värsta ska hända. Det kommer hända. Snart. Innan sommaren, tror dem. Jag vet inte hur jag kommer reagera, så jag tänker inte på det. Därför blir jag förvånad över mitt beteende. Jag mår ju inte dåligt, inte så att jag känner det. Ändå är jag en bulldozer, en parodi på en kvinna som PMSar, fast hela månaden. 

Och det är bara att vänta nu. 
Det är bara att vänta. 
 
 

2015-03-31
21:43:23

Nya familjen
 
Åh denna identitetskris. Jag känner mig gammal. 
Å andra sidan har jag ju haft identitetskriser hela mitt liv, så egentligen kanske jag känner mig ung? 
 
Jag vill träffa "gamla" människor just nu - människor jag känner, men vill lära känna bättre. Det var introduktionsmöte på Liseberg idag så där fick jag ju min chans. Förhoppningsvis träffar jag några av dem i veckan. Jag är i princip ledig hela veckan, och som tur är har jag påsken att skylla på men mitt sökande efter heltid/ÅTMINSTONE-lite-fler-timmar-än-3-om-dagen (förlåt Entre&Biljett, men ni kan SÅ mycket bättre...) går verkligen inget vidare. Jag är lite för lat också. Tänker att jag verkligen vill ha jobb men har bara sökt ett fåtal. Jag skriver om ansökan inför varje gång så det läggs så mycket tid på det, sedan får man inte ens ett "Nöthanks". Mindre kul. 
 
Tills dess håller dessa mig sällskap (pojkvän på vift, syster och bror har skaffat ett liv, pappa har tappat sitt så han orkar jag inte vara med..): 
 
 
Ah just det, min NYA familj. 
 
Satan nu kom pojken hem ändå. Hejdå kväll i lugn tystnad. 
 

2015-03-28
12:43:00

I väntan på döden
 
Lördag. Besöksdag.
Det gör ont i hela kroppen. Hjärtat slår liksom för hårt för att resten av kroppen ska orka kompensera för vibrationerna, det är svårt att andas. 
 
Det är hemskt, vidrig, totalt orättvist när något sånt här händer. Det gör mig vidrig, hemsk och totalt orättvis också. För jag önskar att det här var över. Och för det finns det bara en väg. 
 
Orättvist - är det inte fruktansvärt orättvist att vi har ett liv att komma tillbaka till efter besöken? Hospiset är hela hennes liv, områden innanför de fyra väggarna är hennes värld. Jag har världen i mina händer. Det känns som en skymf att påminna henne om det, men vad ska vi prata om? Slutet? 
 
Jag har med mig en bok för att kunna försvinna ett tag. Jag är där, men inte mer än det. Mentalt vill jag inte vara i närheten av det. 
 

2015-03-25
22:03:00

Eazy breezy beautiful platsbanken
 
Jodå. Jag söker jobb. Fastän jag ska på utbildning för det nya systemet med vikpolen ergo = not arbetslös-to-be så söker jag. Jag tror den näradödenupplevelse som nosandet på arbetslöshet är gjorde att jag insåg att jag vill testa mina gränser. Vilket av de där ställena jag alltid velat jobba på klarar jag att få? Jag har gjort Liseberg, det var en check på listan, jag har varit (och är fortfarande) dagisfröken, även den check. Vad nu? Och när ska jag landa och ba "DET HÄR ÄR MIN GREJ FÖR MER ÄN ETT HALVÅRFRAMÅT!". 

Vetish. 

Men det är kul att söka. (...Kul? Verkligen?) Jag har skickat in ansökan 4-5 gånger nu med en liten anpassad twist på varje och det känns som en sten släpper varje gång jag trycker på Send. Eller som en shot endorfiner och möjligheter. Nu väntar jag spänt på att telefonen ska börja ringa (och att det inte är pappa som berättar vad han har ätit idag...). Inte för att den, antagligen, but don't jinx it either pro or con it, kommer göra det, men jag säger bara OM.

Om.
Om är bra.  
 
 
 
 
Frågan är vilken av de här bilderna jag ska skicka med i ansökan? 
 

 
 
Den sista. Definitivt den sista. Den fångar så bra hur jag är liksom Easy Breezy Beautiful Cafébiträde.
 
Gonatt alla prinsar och prinsessor och vanlig pöbel. Sov fint puss HARE! 
 

2015-03-23
20:33:08

Portugaldrömmar (och Amsterdam, Venedig, Wien, Berlin....)
 
 
GAAAAAAAHRG fasen vad allt rullar. Jag sätter sprätt på pengar som om det vore konfetti på studenten. Hela tiden. Sen hittar jag mitt konto plundat och undrar varför. Alltså denna människa som är jag... 
 
 

 
 
Idag har jag en bra dag, om än stressad. Det är saker som behöver tas i tu med för att inte stå arbetslös inom en kort tid. Kanske ska jag söka nytt? Något som faktiskt ger crazy bra betalt. Å andra sidan njuter jag så in i helv av att ha helgerna fria. Det känns som om jag har något som liknar ett liv första gången på ett år. 


Jag är inte alls lika sugen på att sitta hemma och se på tv längre. Jag vill göra saker, träffa folk. Prata, njuta, leva. Fundera. Resa. Läsa. Jag vill vara uppe på nätterna och skapa. 

Jag vill börja laga mat igen, hälsosam och ÅHSÅGOD mat. Bli lite mer påhittig i köket så jag slipper känna dåligt samvete för att Jonathan gör alla andra hussysslor (MÅ HAN ALDRIG SE DET HÄR INLÄGGET.) 

Jag vill rensa, städa. En av höjdpunkterna på resan - eh? - var att SLÄNGA IVÄG SKIT JAG INTE BEHÖVER. Känna hur jag bokstavligt talat blev av med onödig last. Kanske borde applicera detta på mitt medvetande också. Men allt har sin tid. 

Jag vill göra fortsättningen på fotoalbumet jag gav till Jontis i julklapp. Det var något av det mest kreativa jag gjort på länge. Åh så befriande, så givande. Jag hittade en del av mig själv jag glömt bort. 

Jag vill statista igen. Eller vill jag det? Innan resan ville jag det. Men då ville jag ju åka och plugga i Provence till hösten också. Det är jag inte hundra på längre. 

Jag vill skaffa nytt gymkort... nej det vill jag inte. Men jag läste en studie om att smala människor som inte tränar har större risk att dö i förtid än överviktiga som tränar, och dö vill jag ju inte. Så kanske ändå. 

Jag vill göra nya reseplaner, ta Europa med storm. London fick min 20-årsdag, vilken stad ska få min 21:e? Jag vill till Amsterdam. Få se om älsklingen går med på det. Han vill bila runt i Europa, eller luffa. Jag vill, såklart, såklart jag vill, men vissa städer är mer på tapeten nu. En gång i tiden trodde jag att jag ska åka till Lissabon med familjen i sommar, men brudhern min vägrar av oförklarlig anledning. (Jag menar, HALLA VICTOR, LISSABON
 
 
 
 
 
AH PRECIS victor du är dampahäst.) 
 
Det får räcka för den här timmen. 
Puss och kram kexbanan. 
 

2015-03-22
23:32:00

Alice's question
 
Mamma varnade för melankolin efter en lång resa. 
Jag vet inte faktiskt, kanske har jag det. Det är svårt att avgöra när allting känns som en röra. Typ guacamole blandat med dipsås och aioli. Så känns det. 
 
Inatt bråkade vi, jag och Sju. Varför jag säger det är inte för att jag håller på ett slutbesked eller för att jag vill smutskasta honom. Jag säger det för att jag hittar mig själv gång på gång mitt inne i vredesutbrott som jag inte kommer ihåg hur jag startade. Jag är arg, ledsen, orolig, jag flippar ur. Kastar saker, hetsstädar eller trycker bort honom, sitter och gråter under täcket och skriker på honom för att han kommer för nära, skriker på honom för att han är för långt bort. Jag är övertygad att han ska lämna mig för att jag uppför mig såhär, eller för att jag är helt besatt av att han kommer lämna mig. Jag behöver honom nu. Min familj krymper så mycket och jag håller krampaktigt fast vid dem jag har kvar. 

Smulis och Viggo åkte till mamma idag. Lägenheten känns tom, men lugn. Jag vet att pappa lugnar ner sig lite när det inte är fem scheman att hålla reda på, men vi saknar dem ändå. Bara tanken på att inte ens träffa dem varannan, var tredje vecka gör tanken på att flytta hemifrån olidlig just nu. 

Jag vet inte vad jag behöver just nu. Jag behöver landa, jag behöver flyga. Jag behöver njuta, jag behöver kämpa. Typ. Jag vet inte. Det är också något som går ut över honom. Jag vill att han ska veta vad som kommer hända så att jag kan veta. Jag lägger min frustration hos honom för att jag inte orkar bära den. Det är förkastligt. Men mänskligt? Jag vet inte. 
 
Jag vet inte. 


 
 
 

2015-03-21
21:30:22

Grå
 
Idag var det jobbigt.
Vi var på hospiset, hon var sämre, hennes röst hördes knappt. Det är allt jag minns just nu. Dagar som dessa får mig att skilja på besöken och hemma, som om det var två helt skilda liv, orelaterade till varandra. Det enda jag hade med mig hem därifrån var klumpen i bröstkorgen och en envishet fokuserad på framtiden. Det är det jag vill fokusera på. Jag är så ofta hos henne i tankarna ändå, varje stund jag inte aktivt tänker på något annat. När jag kan styra springer jag mentalt så bort därifrån som möjligt. 
 
Och jag är fast i en torktumlare, tiden tickar så jävla högt och jag vet inte vad jag ska göra med all tid som rinner iväg från mig. Det går för snabbt. Och en dag kommer det inte spela någon roll. 
 
Så jag konserverar, här, och på papper. Jag fäster en del av mig i skriften. Ett fåfängt försök att inte lämna världen spårlöst. 
 
OCH DET ÄR SÅ LÖJLIGT. Jag är 20 år och besatt av döden. Livet börjar ju nu?
Och jag spenderar mina kvällar med att fundera på när det ska ta slut. 
 
Så jag konserverar. Jag tänker, planerar, bygger luftslott för framtiden. Jag aktiverar mig, träffar folk, pratar, fikar, tänker, umgås, jobbar. Jag andas i känslan av att allt är möjligt. Jo, absolut. Det är det. 

Det är bara som att det inte spelar någon riktig roll längre. 

 
 
 
 

2015-03-21
02:01:00

Värme
 
 
Ta hand om henne nu. Se till så att hon kommer hem ordentligt. 
 
Och han svarar på ett sånt sätt, hans röst ler. Nyktert, och en säkerhet som inte har med nykterhet att göra. 
 
Det ska jag. Tack så mycket.
 
Självklarhet. Han svarar med en självklarhet i rösten. Visst ska han ta hand om henne. I en sån röst med en sån säkerhet finns inget annat. 
 
_________________________________________
 
Jag samlar eldsjälar. Små viktiga gnistor som skvallrar om vilken fantastisk plats världen är. Jag letar lyckan som en odödlig kraft, som vinner över tiden. Ändå har jag aldrig känt mig mer dödlig. 
 
 
... 
 
 
Jag fick under resan beskedet ingen vill ha. En i min närhet, min självplockade familj, är döende. Och med ens inser jag att 
vi alla är det. 
 
Klockan är halv 2 på natten, jag är pinsamt onykter på det lilla jag har druckit och det är alldeles för sent för dödsfunderingar. Ändå funderar jag. Jag kan inte hjälpa det.
Det är med mig hela tiden, det ohanterbara faktum att vi en dag inte längre kommer existera. Det lägger sig som en skugga över mig, tynger ner mig, får mig att andas tyngre. Jag har gråtit floder det senaste, och sen gråtit igen över vetskapen att det snart inte kommer spela någon roll för henne. Att alla hennes minnen kommer förintas av universum, tid och rum. Att det en gång inte heller kommer spela roll för mig. 
 
 
... 
 
 
Jag har tyngts ner av mer än detta. Bitterhet smittar, mina vänner. Jag har smittat och jag har blivit smittad, men jag har svurit att aldrig göra det igen och att jag ska rena mig själv från andras. 
 
 
Och därför sitter jag nu på spårvagnen efter en natt av många i förvirringens crescendo, och fascineras av de små sakerna. En okänd äldre kvinna ber en okänd yngre man att ta väl hand om sitt berusade sällskap. Av inget annat än omtanke. Och han svarar, av självklarhet, att det kommer han göra. Värmen i hans röst berättar att han aldrig skulle göra något annat och att inget annat skulle göra honom lyckligare än att se till att hon har det bra. 
Och jag i min tur värms av den scenen när jag går av spårvagnen, det fyller min bröstkorg med ensorfinstin luft, oförklarligt. Och jag går hem till människan som pratar om mig med samma värme, kryper ner bredvid honom i sängen och glömmer för en stund bort att jag är dödlig. 
 
 
 

2015-03-05
10:43:03

Asien, 4 nätter kvar: Kuala Lumpur , Malaysia
 
Vi sitter nu på Kuala Lumpurs flygplats och äter bk. Jonathan är full och irriterande.
Livet är bra.
 
Om typ 6 timmar landar vi i Hong Kong. Det är dags att knyta ihop säcken, snart. Men först ska vi trycka in lite mer.