Det känns som om någon har typ dödat min kusin eller något sådant. Eller syster. 

Jag ställde cykeln på gården, som jag alltid gör eftersom det känns onödigt att ställa in den i förrådet när JAG ANVÄNDER DEN HELA TIDEN. 2-3 gånger om dagen i genomsnitt. Jag cyklar till skolan, till stan, till KVIBERG. Har till och med funderat på att cykla till Skåne. Vad ska hända med den planen nu va? FA-AAN!

Det känns som om en del av mig är borta.

Nej nu kan jag fan inte skriva mer, jag har övertrakasserat mitt svordomskonto och dessutom en hink att fylla med mina tårar. 

Skickar en tankeförbannelse till dem fattiga jävlar som inte har råd med en egen cykel. Jag önskar att ni drabbas av så dålig karma att ni får uppleva allt i Timbuktus "Resten av ditt liv"-låt. Och lite till. 

Kom just hem från provfilmningen, och i respekt för filmvärldens skrockfulla tradition tänker jag inte berätta hur det gick förrän jag faktiskt vet. Men tummar kan man hålla i alla fall, och det gör jag tills vidare. 


Nationellt prov på det också, idag har det varit som bäddat för prestationsångest. Men jag kände inte för det idag, det var roligare att rycka på axlarna och bränna sönder sig lite (?) i solljuset. 

Hur var er onsdag?

Snubblade just över den här bilden och blev lite fundersam: 




Tjejen är verkligen jättevacker, och man ska inte hacka på andras utseende men jag blir lite... konfunderad, i brist på mer passande ord, när jag tänker på om det faktiskt är så att 

det här är vad som ska vara ett exempel på en ideal kropp nu för tiden. 

?

Det är liksom såhär man ska se ut om man ska bära den här bikini som det är tänkt, eller har jag fattat det fel? Ska inte plaggen visa folk hur plagget faktiskt ser ut på? Annars är det ju lite som att köpa grisen i säcken. 

Jag vet att det är många som är naturligt smala, och jag försöker inte nervärdera dessa på något sätt, men är det verkligen naturligt att höftbenen sticker ut sådär? Det ser nästan sjukt ut. 

Om nu är så, kära modellbildstjej, att du är benig av naturen så ber jag självfallet om ursäkt. Men om du inte har ätit på flera dagar för att se bra ut på den bilden tror jag nästan jag blir ledsen på riktigt.

Varför hamnar jag alltid här när jag verkligen inte borde få lov att yttra mig på offentliga platser då jag efter klockan tio inte tar något som helst ansvar för vad som kommer ut ur min mun/mina fingrar? Det är ett av livet svårare frågor som jag funderar på. Tills jag kommit på det är det lika bra att spåra lite till. Det finns alltid bananer att gå, så att säga. 

".. och retweetar allt jag säger."

Vad skulle hända om Internet plötsligt lades ner? Hur skulle folk reagera och hur skulle våra liv påverkas? 

Det är meningen att jag ska fördjupa mig i något fruktansvärt fördjupningsbart ämne, trolla fram (läs: googla) tre rackarns bra argument och baka ihop allting till en Debattartikel som ska vara skriven till på onsdag. 
Men det enda jag bakar är någon form av chokladsmet som smakar som typ.. chokladsmet, och det enda jag trollar fram är ett begär efter mer chokladsmet när jag och sissy förtärit upp den första satsen.

Fördjupar mig gör jag dock riktigt bra.
- I konsten att skjuta upp saker alltså. Och det måste jag säga, i det vinner jag över alla som bor i mitt rum, till och med Råttis (Egentligen Råttus Dammus, döpt efter sin livsmiljö). Han har nämligen slutat skjuta upp att starta min allergiska reaktion mot honom. Dammsuga? Är du galen, då tar jag ju dö på honom! 

Jag spårar. Det är chokladsmeten. Rackarns chokladsmet! 

Debattartikel var det ja... just det... 

Tänker inte hävda att jag är onormal (läs: Speciell) på något sätt när jag säger det här. Det hindrar inte det faktum att jag måste få det ur mig: 

Är 

Så 

Skoltrött

! 

!! 

Först vill jag bara säga

Förlåt, 

jag är hemskt ledsen om jag upprört någon. Det är verkligen inte min mening. 



Folk tenderar nämligen att bli just en aning upprörda på mig när jag visar dem den här: 




Eller ja, de kan oftast förlåta mig för att jag har den.
Då lägger dem huvudet medlidsamt på sne och säger

"Men ska du inte köpa en ny snart?".

Det de har svårast att acceptera är att jag då svarar

"Nej." 

Tänkte uppdatera mig lite, har ju fått höra "men hallå, vet du inte det, det står ju på facebook!" så många gånger den senaste tiden att jag tänkte det var dags. 

Loggar in på fejjan. 

Konstaterar att jag fått förfrågningar att gå med i olika evenemang av människor jag inte känner, eller "kände" under en kväll då man under påverkan av diverse olika substanser lovade att bli bästa kompisar. 

Konstaterar att folk lägger upp bilder på sig själva när de gör diverse revolutionerande saker. Som att stå framför spegeln i nya skor. Eller som att äta. 

Konstaterar att dessa människor antagligen har lagt upp dessa bilder för att få lite uppskattning, så jag klickar på Tummen Upp-knappen och har därmed gjort dagens goda gärning utan att behöva skänka en spänn till barn i Afrika. 

Sitter och stirrar lite på skärmen. 




...




Loggar ut. 


Så, jag är därmed uppdaterad och har med andra ord fått något vettigt gjort idag. Det var väl tur, så jag inte missar något!

Det är tydligen inte bara jag som är besatt av frukt... 




Vilka av dessa som är skulpterade för hand och vilka som är skulpterade i PhotoShop är en gåta jag inte orkat googla rätta svaret på... 

Det hela började… jag vet inte vad det hela vad, eller vad det började med, men jag gillar att börja en text så. ”Det hela började”. Mycket fint. I vilket fall såbörjade det hela med att det var fredag, och det var ingen vanlig fredag heller, det var jenniferfredag och jag var flummig så det flöt kossor ut ur mitt huvud. Therese blev avundsjuk.


Ellen har ett hål i sitt öra som hon inte använder, det är kanske därför hon inte hör så bra. Jennifer hade så mycket snor när hon var liten så hon fick ett hål i näsan, nu har hon en ring där istället och drar torrisar om att vara tjurig. Evelina tycker det är kul. Evelina kallas förresten bajs, eller bajsi när jag är på kärlksfullt humör. Den här vinkeln är sjukt obekväm, jag tyckte det var tillräckligt revolutionerande för att nämna det i text. 


Sitter och HML-ar lite. Hatar mitt liv, allså. FAN. Sur. Ellen missade debatt, OH NEJ! Och nu har vi svennediskussion om vem som är bäst i Let’s dance, ojojojojojojojj INTRESSEKLUBBEN.. nej jag orkar inte ens dra en 2006-replik. Såg du han? Vem? Han som bryr sig. 


Kleptomanism är ett Karroproblem, jävla ljusstake. Resturangstölder, och jag kan inte stava. Bättre sticka till McDonken, odla ögonbryn och spela över lite i bollhavet. Ibland snor jag pennor på IKEA säger Ellen, fast bara när hon var liten, och jag håller tyst om jag det fortfarande händer mig. I stor utsträckning. Ska man gömma sig bakom anonymitet? Ja, fast nej. ELLER? 

Idag har jag funderat på livets stora frågor. 

Som hur mycket grädde det får plats i min kropp (för jag tvivlar starkt på att min magsäck är så stor) och hur mycket åker det finns i Skåne.

Svaren på båda är mycket. 

Rejält mycket.

Fredagkvällen var wild n' crazy.
Om man hade varit grundare till chipsmammornas fackförbund som enbart håller sig till TV4:s (kanske alternativt TV3:s om man är så vågad att man faktiskt har betalTV) dokusåpor som skapades för att C-kändisar skulle slippa börja jobba på Hemköp, vill säga.

I ungdomsmått mätt var det inte ens en halv 2,25:a. För vad kan vara mindre wild n crazy än hyrfilmkväll med de klassiska fredagsmysen och familjen + Blondie? Popcornerövrings-kamp och NEJminfilmföööörst-fight hann vi i alla fall med, av vilka jag förlorade den första men vann den andra = Pappa, Smulis, Viggo och Blondie fick snällt rätta sig till min (eminenta) filmsmak och snart rullade In Time i vårt blåmålade vardagsrum. Varken Justin Timberlake eller Amanda Seyfried sjöng ut något annat än övertydliga sensmoraler om samhällskritik, vad som egetligen betecknas som rikedom och att vi borde ta vara på den lilla tid vi faktiskt har - och självklart fick det mig att börja fundera.




Jag vet att vissa super bort den, stressar bort den, önskar bort sig från den. Jobbar bort den. Sliter för mål som egentligen borde betecknas som omöjliga.
Vissa gör dumma saker som de senare får ångra, och kanske blir det det de använder resten av sin tid till.
Att ångra sina misstag. 




Men jag är fruktansvärt dålig på att ångra,
just för att jag sällan vågar utsätta mig för risken att göra misstag.
Jag låter hellre bli att försöka än att riskera att stå där med någonting jag inte kan göra ogjort.

---

Detta får räcka som bidrag till bloggvärldens höstack av reality-klyschor för den här gången. Trevlig lördag!