En Inte Rumsren Blogg

2015-03-28
12:43:00

I väntan på döden
 
Lördag. Besöksdag.
Det gör ont i hela kroppen. Hjärtat slår liksom för hårt för att resten av kroppen ska orka kompensera för vibrationerna, det är svårt att andas. 
 
Det är hemskt, vidrig, totalt orättvist när något sånt här händer. Det gör mig vidrig, hemsk och totalt orättvis också. För jag önskar att det här var över. Och för det finns det bara en väg. 
 
Orättvist - är det inte fruktansvärt orättvist att vi har ett liv att komma tillbaka till efter besöken? Hospiset är hela hennes liv, områden innanför de fyra väggarna är hennes värld. Jag har världen i mina händer. Det känns som en skymf att påminna henne om det, men vad ska vi prata om? Slutet? 
 
Jag har med mig en bok för att kunna försvinna ett tag. Jag är där, men inte mer än det. Mentalt vill jag inte vara i närheten av det. 
 

2015-03-25
22:03:00

Eazy breezy beautiful platsbanken
 
Jodå. Jag söker jobb. Fastän jag ska på utbildning för det nya systemet med vikpolen ergo = not arbetslös-to-be så söker jag. Jag tror den näradödenupplevelse som nosandet på arbetslöshet är gjorde att jag insåg att jag vill testa mina gränser. Vilket av de där ställena jag alltid velat jobba på klarar jag att få? Jag har gjort Liseberg, det var en check på listan, jag har varit (och är fortfarande) dagisfröken, även den check. Vad nu? Och när ska jag landa och ba "DET HÄR ÄR MIN GREJ FÖR MER ÄN ETT HALVÅRFRAMÅT!". 

Vetish. 

Men det är kul att söka. (...Kul? Verkligen?) Jag har skickat in ansökan 4-5 gånger nu med en liten anpassad twist på varje och det känns som en sten släpper varje gång jag trycker på Send. Eller som en shot endorfiner och möjligheter. Nu väntar jag spänt på att telefonen ska börja ringa (och att det inte är pappa som berättar vad han har ätit idag...). Inte för att den, antagligen, but don't jinx it either pro or con it, kommer göra det, men jag säger bara OM.

Om.
Om är bra.  
 
 
 
 
Frågan är vilken av de här bilderna jag ska skicka med i ansökan? 
 

 
 
Den sista. Definitivt den sista. Den fångar så bra hur jag är liksom Easy Breezy Beautiful Cafébiträde.
 
Gonatt alla prinsar och prinsessor och vanlig pöbel. Sov fint puss HARE! 
 

2015-03-23
20:33:08

Portugaldrömmar (och Amsterdam, Venedig, Wien, Berlin....)
 
 
GAAAAAAAHRG fasen vad allt rullar. Jag sätter sprätt på pengar som om det vore konfetti på studenten. Hela tiden. Sen hittar jag mitt konto plundat och undrar varför. Alltså denna människa som är jag... 
 
 

 
 
Idag har jag en bra dag, om än stressad. Det är saker som behöver tas i tu med för att inte stå arbetslös inom en kort tid. Kanske ska jag söka nytt? Något som faktiskt ger crazy bra betalt. Å andra sidan njuter jag så in i helv av att ha helgerna fria. Det känns som om jag har något som liknar ett liv första gången på ett år. 


Jag är inte alls lika sugen på att sitta hemma och se på tv längre. Jag vill göra saker, träffa folk. Prata, njuta, leva. Fundera. Resa. Läsa. Jag vill vara uppe på nätterna och skapa. 

Jag vill börja laga mat igen, hälsosam och ÅHSÅGOD mat. Bli lite mer påhittig i köket så jag slipper känna dåligt samvete för att Jonathan gör alla andra hussysslor (MÅ HAN ALDRIG SE DET HÄR INLÄGGET.) 

Jag vill rensa, städa. En av höjdpunkterna på resan - eh? - var att SLÄNGA IVÄG SKIT JAG INTE BEHÖVER. Känna hur jag bokstavligt talat blev av med onödig last. Kanske borde applicera detta på mitt medvetande också. Men allt har sin tid. 

Jag vill göra fortsättningen på fotoalbumet jag gav till Jontis i julklapp. Det var något av det mest kreativa jag gjort på länge. Åh så befriande, så givande. Jag hittade en del av mig själv jag glömt bort. 

Jag vill statista igen. Eller vill jag det? Innan resan ville jag det. Men då ville jag ju åka och plugga i Provence till hösten också. Det är jag inte hundra på längre. 

Jag vill skaffa nytt gymkort... nej det vill jag inte. Men jag läste en studie om att smala människor som inte tränar har större risk att dö i förtid än överviktiga som tränar, och dö vill jag ju inte. Så kanske ändå. 

Jag vill göra nya reseplaner, ta Europa med storm. London fick min 20-årsdag, vilken stad ska få min 21:e? Jag vill till Amsterdam. Få se om älsklingen går med på det. Han vill bila runt i Europa, eller luffa. Jag vill, såklart, såklart jag vill, men vissa städer är mer på tapeten nu. En gång i tiden trodde jag att jag ska åka till Lissabon med familjen i sommar, men brudhern min vägrar av oförklarlig anledning. (Jag menar, HALLA VICTOR, LISSABON
 
 
 
 
 
AH PRECIS victor du är dampahäst.) 
 
Det får räcka för den här timmen. 
Puss och kram kexbanan. 
 

2015-03-22
23:32:00

Alice's question
 
Mamma varnade för melankolin efter en lång resa. 
Jag vet inte faktiskt, kanske har jag det. Det är svårt att avgöra när allting känns som en röra. Typ guacamole blandat med dipsås och aioli. Så känns det. 
 
Inatt bråkade vi, jag och Sju. Varför jag säger det är inte för att jag håller på ett slutbesked eller för att jag vill smutskasta honom. Jag säger det för att jag hittar mig själv gång på gång mitt inne i vredesutbrott som jag inte kommer ihåg hur jag startade. Jag är arg, ledsen, orolig, jag flippar ur. Kastar saker, hetsstädar eller trycker bort honom, sitter och gråter under täcket och skriker på honom för att han kommer för nära, skriker på honom för att han är för långt bort. Jag är övertygad att han ska lämna mig för att jag uppför mig såhär, eller för att jag är helt besatt av att han kommer lämna mig. Jag behöver honom nu. Min familj krymper så mycket och jag håller krampaktigt fast vid dem jag har kvar. 

Smulis och Viggo åkte till mamma idag. Lägenheten känns tom, men lugn. Jag vet att pappa lugnar ner sig lite när det inte är fem scheman att hålla reda på, men vi saknar dem ändå. Bara tanken på att inte ens träffa dem varannan, var tredje vecka gör tanken på att flytta hemifrån olidlig just nu. 

Jag vet inte vad jag behöver just nu. Jag behöver landa, jag behöver flyga. Jag behöver njuta, jag behöver kämpa. Typ. Jag vet inte. Det är också något som går ut över honom. Jag vill att han ska veta vad som kommer hända så att jag kan veta. Jag lägger min frustration hos honom för att jag inte orkar bära den. Det är förkastligt. Men mänskligt? Jag vet inte. 
 
Jag vet inte. 


 
 
 

2015-03-21
21:30:22

Grå
 
Idag var det jobbigt.
Vi var på hospiset, hon var sämre, hennes röst hördes knappt. Det är allt jag minns just nu. Dagar som dessa får mig att skilja på besöken och hemma, som om det var två helt skilda liv, orelaterade till varandra. Det enda jag hade med mig hem därifrån var klumpen i bröstkorgen och en envishet fokuserad på framtiden. Det är det jag vill fokusera på. Jag är så ofta hos henne i tankarna ändå, varje stund jag inte aktivt tänker på något annat. När jag kan styra springer jag mentalt så bort därifrån som möjligt. 
 
Och jag är fast i en torktumlare, tiden tickar så jävla högt och jag vet inte vad jag ska göra med all tid som rinner iväg från mig. Det går för snabbt. Och en dag kommer det inte spela någon roll. 
 
Så jag konserverar, här, och på papper. Jag fäster en del av mig i skriften. Ett fåfängt försök att inte lämna världen spårlöst. 
 
OCH DET ÄR SÅ LÖJLIGT. Jag är 20 år och besatt av döden. Livet börjar ju nu?
Och jag spenderar mina kvällar med att fundera på när det ska ta slut. 
 
Så jag konserverar. Jag tänker, planerar, bygger luftslott för framtiden. Jag aktiverar mig, träffar folk, pratar, fikar, tänker, umgås, jobbar. Jag andas i känslan av att allt är möjligt. Jo, absolut. Det är det. 

Det är bara som att det inte spelar någon riktig roll längre. 

 
 
 
 

2015-03-21
02:01:00

Värme
 
 
Ta hand om henne nu. Se till så att hon kommer hem ordentligt. 
 
Och han svarar på ett sånt sätt, hans röst ler. Nyktert, och en säkerhet som inte har med nykterhet att göra. 
 
Det ska jag. Tack så mycket.
 
Självklarhet. Han svarar med en självklarhet i rösten. Visst ska han ta hand om henne. I en sån röst med en sån säkerhet finns inget annat. 
 
_________________________________________
 
Jag samlar eldsjälar. Små viktiga gnistor som skvallrar om vilken fantastisk plats världen är. Jag letar lyckan som en odödlig kraft, som vinner över tiden. Ändå har jag aldrig känt mig mer dödlig. 
 
 
... 
 
 
Jag fick under resan beskedet ingen vill ha. En i min närhet, min självplockade familj, är döende. Och med ens inser jag att 
vi alla är det. 
 
Klockan är halv 2 på natten, jag är pinsamt onykter på det lilla jag har druckit och det är alldeles för sent för dödsfunderingar. Ändå funderar jag. Jag kan inte hjälpa det.
Det är med mig hela tiden, det ohanterbara faktum att vi en dag inte längre kommer existera. Det lägger sig som en skugga över mig, tynger ner mig, får mig att andas tyngre. Jag har gråtit floder det senaste, och sen gråtit igen över vetskapen att det snart inte kommer spela någon roll för henne. Att alla hennes minnen kommer förintas av universum, tid och rum. Att det en gång inte heller kommer spela roll för mig. 
 
 
... 
 
 
Jag har tyngts ner av mer än detta. Bitterhet smittar, mina vänner. Jag har smittat och jag har blivit smittad, men jag har svurit att aldrig göra det igen och att jag ska rena mig själv från andras. 
 
 
Och därför sitter jag nu på spårvagnen efter en natt av många i förvirringens crescendo, och fascineras av de små sakerna. En okänd äldre kvinna ber en okänd yngre man att ta väl hand om sitt berusade sällskap. Av inget annat än omtanke. Och han svarar, av självklarhet, att det kommer han göra. Värmen i hans röst berättar att han aldrig skulle göra något annat och att inget annat skulle göra honom lyckligare än att se till att hon har det bra. 
Och jag i min tur värms av den scenen när jag går av spårvagnen, det fyller min bröstkorg med ensorfinstin luft, oförklarligt. Och jag går hem till människan som pratar om mig med samma värme, kryper ner bredvid honom i sängen och glömmer för en stund bort att jag är dödlig. 
 
 
 

2015-03-05
10:43:03

Asien, 4 nätter kvar: Kuala Lumpur , Malaysia
 
Vi sitter nu på Kuala Lumpurs flygplats och äter bk. Jonathan är full och irriterande.
Livet är bra.
 
Om typ 6 timmar landar vi i Hong Kong. Det är dags att knyta ihop säcken, snart. Men först ska vi trycka in lite mer. 
 
 
 
 

2015-03-03
16:32:00

Asien, 6 nätter kvar: Bali, Indonesien
 
Vi har ett case of trouble in paradise.
Jag tror inte min mage har fattat det här med semester. Den tar sig vilka jäkla friheter som helst. 
 
JA JAG PRATAR OM MENSVÄRK JÄVLA SATANS LIVMODER! 
 
Förutom det är det underbart. Jag ligger och skriver det här vid poolkanten i stekande värme JA jag har alltid velat skriva just den meningen. Smileyface. 
Det känns dock alltid som att det luktar bacon när jag ligger här. Kan det vara för att det ligger nära hotellets kök eller är det mitt fett som långsamt stekts i den indonesiska värmen? 
Det är fettet, jag svär. 
 
 
 
Igår var vi på utflykt med privatchaufför runt på Bali. Vi såg risterasserna, monkey forest, en aktiv vulkan och smyckessmide. Dessutom såg vi exempel på hur korrupt polisen är i det här landet, och vilka löjliga överpriser de tar för turister. Vi fick betala för att kunna köra upp på en väg där vi kunde se vulkanen, medan människor som såg indonesiska ut bara körde rakt igenom. Det är oerhört svårt att inte bli lurad. Häromkvällen när vi skulle till Hard Rock Cafe började det spöregna så vi bestämde oss för att ta taxi istället för att gå i spöregn en kvart. Den första chaffören gav oss ett pris på 5 gånger så mycket som vi redan visste att det kostade med taximeter och skylde sedan på att det var "regular price!". Det handlar inte om mycket pengar men det suger att bli behandlad sämre på grund av sin hudfärg (SUG PÅ DEN NI SD). 
 
Dock fick jag och Jb vara med om drömmen för oss koffeinmissbrukare: ett besök på en kaffeplantage! 
Vi fick smaka jordgubbskaffe, vaniljkaffe, ginsengkaffe, kokoskaffe, "Bali"-kaffe och... bajskaffe. (Hoppas inte jonathans föräldrar läser detta för de ska få en påse sånt med etiketten avpillad....). Det är kaffe med mindre koffein för att det har gått igenom ett djur som kallas för luwak. Japp. Gått igenom. Och egentligen kallas det luwakkaffe.  
 
 
 
Annars? Vi åker till Hong Kong i övermorgon där resans final startar: 
 
 
 
 
...Trumvirvel....
 
 
 
 
...äsch ni vet ju redan. 
 

2015-02-23
18:22:00

Asien, Dag 38? : Kuta, Bali, Indonesien
oh how the days go by. 
 
Sedan senast jag skrev? Jag har flugit tre gånger,  en av dem var imorse. Nu är jag som rubrikein säger på Bali och njuter medan jag räknar timmarna till min älskling kommer ner och gör mig lite mer till en hel människa igen. Så patetisk är jag.  När ni också blir löjligt kära förstår ni. 
 
Så vad har hänt sen sist jag skrev? 
Jag har varit på egna strövartåg i Railay. 
Jag har träffat två kanadensare som jag snyltade plats och tid av i 3 dagar. Vi klättrade, kollade på apor och snuskgtottor  
 
 
 Sen kom jag till Krabi town och hatade det i en natt tills det var dags att åka vidare till Singapore. 
 
JÄKLAR vilken ren stad. Efter veckor i smutsiga Thailand var det som en dröm att vandra kilometer efter kilometer i luftkonditionerade shoppingmalls och fullständigt dränka sig i lyxiga kläder och välkända, amerikanska matkedjor. Vem visste hur mycket man kunde sakna Subway liksom?
 
 
Singapore är ett underligt land på många vis. Folk är superhjälpsamma och par visar gärna kärlek till varandra på MRT:n med handhållande och kramar, vilket iaf inte jag uppfattade i lika stor utsträckning som i Thailand. 
Och singapore har regler för allt. Du får inte spotta, röka, tugga tuggummi, skräpa ner, äta durianfrukt  (varför is yet to discover) eller, fram till 2007, ha oralsex eller vara homosexuell. Nu för tiden går det bra - så länge man är kvinna. I ett annars så välutvecklat, på gränsen till futuristiskt land är det lite shockande att lagstiftningen är gjord på stenåldern. 
 
Så Singapore... vi var på bio. Vi gjorde shopping till en sport där impulsinköp och saldopanik är två av huvudgrenarna. I Hitta-och-handla-allt-i-singapores-otaliga-scrapbookaffärer tog jag guld, det var en stor dag för mig. 
 
 
Sen var vi inne och kollade regnskog i Gardens by the Bay.  
 
 
Den 22e var det tyvärr dags att lämna paradiset för nya vyer och jag och B åker till Yogyakarta tillsammans där vi sedan skiljs åt på en busstation/skjul med en snabb kram och ett Vi ses Ha det. Typ. Hon ville se kultur i form av tempel och naturunderverk och jag ville se kulturen i människor i tätorter så det blev bäst så. Jag skulle ju ändå till Bali för att möta min andra blondin så ett par dagar extra där skadade ju inte. Innan planet till den välberömda indonesiska ön lyfte skulle jag dock spendera en natt i yogja för att hinna med morgonflyget nästa dag. Jag bor själv på ett hotell längs motorvägen, faktiskt, bokstavligt talat VID, så att gå ut och köpa läsk blir ett underligt uppdrag. Där går jag på motorvägen, med några lappar i fickan av en valuta som förvandlar mina SEK (lagom mycket för att kunna köpa en h&m-tröja på rea) till miljoner, på en annan kontinent väldigt väldigt långt hemifrån. Det kändes surrealistiskt för en stund. Sen fick jag min cola zero och allting kändes som vanligt igen. 
 
 
(Detta inlägg publicerades typ en vecka efter att det skrevs. Det blir så när internet är som det är och man dessutom får sällskap...) 

2015-02-10
10:31:23

Asien, Dag 21: Koh Samui, Thailand
 
Vi har bytt till fisherman's village och bor nu i fransmännens mekka i Thailand. Det finns crêpes överallt, och jag hör franska dagligen. Himmelriket för dig, som pappa sa när jag berättade det. Dock vet jag inte hur länge vi stannar. Det är superfint men också franska priser så att säga, och just nu är jag väldigt kluven till allting. 
 
Det jag stör mig på med en som en här resa är att man ska vara så onyanserat överlycklig över resan när man pratar om det. Det stämmer inte med verkligheten, inte i mitt fall. Visst är det härligt, men jag vet inte om jag verkligen gör det jag borde just nu. Mer om det på nästa kafferast, eller inte alls. Jag har varit dålig med att ta tabletterna som jag ska, så kanske är det det som spökar.  
 
Just nu bor vi på ett ställe som heter Castaway, på den minsta av tvärgator. Personalen är jättetrevlig, och rummet är stort och fräscht. Priset är på 800 baht för två, så helt klart överkomligt. Det enda är att wifi,  trots utlovat,  inte funkar, och att duschen ger mig stötar. (!) 
 
Vi får se vad framtiden har med sig... 
 
 
Kaféutsikt

2015-02-04
16:05:00

Asien, Dag 15: Koh Samui, Thailand
 
Idag gick vi förbi en aerobicsklass som vi misstog för en flashmob på typ 50 pers,  precis vid floden. Det och det faktum att jag har ätit 2 mellanmål och druckit drink, plus 3 huvudmål, kaffe och läsk, för 150 spänn är väl typ det mest spännande som hänt idag. Vi blev tvungna att byta bungalow imorse också, för ett italienskt par tyckte tydligen att det var för svårt att ha sex i en 1,20-säng, så that happened. Jag har druckit kaffe,  legat och läst på stranden och stått vid strandkanten och låtit vattnet skölja över mina tår. Det är något lugnt med att veta att tiden går, och den går snabbt, trots att man nästan bara fyller den med tankar och mat. 
 
Imorgon kanske vi ska ta en taxi till ingenstans (I blonds ögon betyder det "tempel") och jag planerar att äta frukost för 7 kr och läsa vidare i min svenska bok som jag köpte på gatan på Koh Tao. Det och det mest troliga scenariot, att vi blir väckta 3 i natt av en höna som gör orgasm(?)-ljud, är väl vad vi har att se fram emot just nu. 
 
Än så länge vet vi inte när vi åker vidare, men vi har flygbiljett till Singapore 17 februari så någon dag innan dess ska vi vara i Krabi i alla fall. Sen stannar vi 5 dagar där innan vi tar oss vidare till Indonesien, där vi börjar i Yogyakarta
 
Stay tuned.
(Okey seriöst vem skriver så? Jag, uppenbarligen. Jag skriver så.)
 
 
 
 Baj bajs.  
 

2015-02-03
05:08:12

Asien, Dag 14: Koh Samui, Thailand
 
Det är dag nummer.... jag vet inte, och vi är ute på ön Koh Samui för obestämt antal dagar. Vi bor i en liten oas av växter och djur precis bredvid en sjö, som i sin tur ligger precis bredvid en större gata. Jag vet ännu inte riktigt vad jag tycker, för att vara ärlig. En loppbiten katt lyckades smita in i vår bungalow imorse och skulle just till att klia sig både här och där när linnea var hjälte och lyfte ut den. 
 
 
Vi har blivit så bortskämda med priserna här. 100 baht känns som mycket pengar, när det egentligen bara är 25 kronor. Igår åt jag middag och två drinkar för 380 baht... dvs under 100, och ändå kändes det mycket efter middagar på Bangkoks marknader för runt 10 svenska. Ändå har jag bara tagit ut pengar en gång. Det är faktiskt enda gången jag använt kortet, så skimmingsrisken borde ju vara minimal, ta i trä. 
 
En annan sak som bokstavligt talat suger är den jäkla brännan jag har lyckats med. Jag är så turistmärkt i hela ansiktet att det är svårt att gå ut utan att skämmas. Och nej, ni får ingen bild. 
 
Linnea sa just att det är  den 3:e februari idag, vilket betyder att jag har nästan exakt 1,5 månad kvar. Innan slutet av mars vill jag vara hemma, även om jag i dagsläget inte köpt en hembiljett. Innan dess är det dock planerat en sväng till hong kong... 
 
 
 

2015-01-29
16:23:19

Asien, Dag 8: Koh Tao, Thailand
 
Man förväntas känna sig så jävla hemma. Det mesta vi är vana vid finns ju här - toa (inte ett hål i marken som jag trodde var asienstandard fram tills typ ett år sen), dusch, sängar, restauranger, hundar, 7eleven, supermarkets, barer, alla drinkar vi har i Sverige och wifi i varannat hus. Det hörs nästan mer skandinaviska än thailändska, och engelskan hos koh-taoerna själva är nästan felfri (...well. I jämförelse). 
 
Så varför denna alienation? Jag är överväldigad, fascinerad men främst av allt skrämd av allt som faktiskt är annorlunda. Klimatet, djuren, de jävla myggen och vägglössen är ju bara en del av det.  Att vara i ett land med ett helt annat alfabet och totalt okänt språk för mig, som ändå tycker mig kunna bli förstådd på 4 olika språk, är också ovanligt. Idag har jag saknat väldigt många saker som har med Europa att göra. Franskan, såklart. Det känns konstigt att vara i ett land och inte anstränga mig för att fråga saker i affärer på landets egna språk. 
 
Jag saknar också att dricka kaffe. Det är i och för sig lite mitt eget fel, för det klart det finns här också, men linnea dricker inte så mycket kaffe så det blir inte att jag gör det heller. 
 
Jag saknar, främst av allt, min familj. Oproportionerligt mycket för den dryga vecka som har gått. Men tiden känns annorlunda här. En dag känns som två. Det har nog med intrycken att göra. Det kanske är mycket för dig med estetiskt öga mot världen att smälta, som Linneåuowa sa. 
För visst är det vackert här. Färgerna är liksom klarare, dofterna starkare. Det finns få saker som inte känns värda att fotografera. Men efter ett tag vänjer sig man till och med med obeskrivlig skönhet. 
 
Sen; jag älskar maten. Jag älskar att bada, i hav och i pool(arna). Jag älskar att drinkarna är löjligt billiga. Jag älskar att thailändare är väldigt genuint trevliga och serviceinriktade. Jag gillar att det är varmt och ljust. Jag gillar - and I can't stress this enough - att wifi finns överallt. Det ger mig en känsla av att inte vara allt för långt hemifrån. 
 
Från en tjej som har sett kaxigare dagar, här är en bild på en katt som får avsluta den här kanaliseringen av kulturkrockstankar: 
 
 
 
 
 

2015-01-27
19:48:33

Asien, Dag 6: Hua Hin, Thailand
 
Jag trodde nog att jag skulle blogga mer än jag gjort, men det är liksom inte så kul utan bilder. De finns ju dock på Facebook,  för den som är nyfiken eller mot förmodan missat mitt dagliga bildspam. Här kommer u alla fall en liten uppis: 
 
Den 26/1 lämnade vi Bangkok med ett bittert avsked av vår underbara hotellfrukost och strax därpå en hjärtklappande löpartur till tågstationen. Men vi hann och vi satt 4 timmar på inte världens mest moderna tåg och... well, jag sov, men vaknade upp till Linnéas fnitter över bilderna hon smygtagit på mig. Jag ser superdum ut, så det kan vara förståeligt. 
Vid näst sista stationen ser vi några lurviga små figurer klättra på järnvägsspåren: Apor! 
 
Nu har vi varit 2 nätter i Hua Hin och ska tidigt imorgon bitti upp och åka buss/båt till Koh Tao där vi ska bo i 5 nätter. 
 
Annat som hänt? Jag har solbränt mitt öga. Japp. Det är sant. Det är nog det slutgiltiga beviset på att jag har allvarliga tendenser av inkompetens. 
Sen har vi druckit drinkar på 50:e våningen med utsikt över Bangkoks blinkande nattljus. Det var något av det fetaste jag varit med om. 
 
 
 
Sen är allt väldigt billigt här, thailändare är väldigt trevliga och det är KONSTANT klibbigt. Vet att jag borde vänja mig, men att använda tusen kilo after sun hjälper INTE. 
 
Puss tills vi hörs nästa gång!  
 
 

2015-01-24
12:27:43

Reselogg 1
 
Vi har nu varit i Bangkok i tre? Fyra? dagar och det är en mäktig, ibland lite överväldigade stad med starka dofter och många intryck, fast man ser glimtar av europeisk och nordamerikansk kultur så och då. Människorna är trevliga, maten är på sina håll fantastisk och värmen var fantastisk den med, tills vi vandrade omkring i Grand Royal Palace lite för länge. 
 
 
De senaste dagarna har vi köpt mat från gatorna, åkt tuck-tuck  (vilket utan tvekan var det skönaste sättet att ta sig runt på jag jag någonsin provat), badat i takpoolen, tappat bort oss trettio gånger, sett mer guld än jag trodde var möjligt, varit inne i ett buddhistiskt tempel för första gången, ätit sjögräspopcorn, fascinerats av hur mycket man får gör 100 baht (=25 kronor, vilket räcker för mat en hel dag) och... ja, mer lär väl komma. 
 
Och bränna? Näst intill obefintlig. Men om det inte kommer på 8 veckor nära ekvatorn kommer det väl aldrig komma. 
 
Puss och kram - kexbanan