En Inte Rumsren Blogg

2014-10-12
15:13:41

Reslängtan4
 
Nu. 
Nu snart. 
Nästa fredag, mer exakt. 
Då åker vi. 
 

2014-10-12
14:43:14

Alles godt in Landet Ingenting
 
Well, life's good in Neverland. 
Senaste veckan har varit full av allt det där man behöver: Sims, Once Upon A Time och restaurangbesök. Och Sju och Mini och Blondie, såklart. 

I onsdags var jag och the pv på Moon Thai. Jag brukar älska Moon Thai, för de har den BÄSTA thaimaten i gbg, jag lovar - jag har provat alldeles för många i mina dagar för att inte vara restaurangrecensent. Och så även den här gången, det var inget fel på maten. Sittplatserna däremot.... 
 

 
Yes box, de hörde "bord för två" och satte oss i... kärlekens paradis.  

 
Det var lite svårt att hålla sig för skratt. 

På torsdagen kidnappade vi Mini och rullade in henne i täcken, och krävde sedan lösensumma från hennes pojkvän. Det gick sådär. Hon såg lite för nöjd ut. 
 
 
På fredagen hade jag lyckats snappa åt mig ett extrapass på Liseberg, så där var jag då och lyssnade på Brit Floyd (tribute band till Pink Floyd, tydligen en stor grej för biljetterna gick på 500 spänn.....) och hängde in typ tjugo jackor i garderoben. Inte de jobbigaste fem timmarna i mitt liv. 

Igår var jag hemma hos Mini igen och bakade lussebullar. JAPP VI BAKAR LUSSEBULLAR I OKTOBER men förra året var det i september så no snarky comments, och sen tittade vi på nån Adam Sandler-film innan jag var tvungen att springa vidare hemåt för att möta Blondie på andralång för en sista utgång innan denna voyeur drar till Panama. Det slutar, såklart, på BK med alldeles för många fyllebilder på boobs i telefonen. Jag skonar er från dem. 
 
Och idag ska jag träffa denna lila pyttesak igen för en pardejt - vi gör sånt... - på världens bästa, och då menar jag BÄSTA, inte bara bästa thaimat, utan BÄSTA STÄLLE: Mañana, där planen är att dricka några sånna här: 
 
 
och äta lite sånt här: 
 
 
Och det kommer nog bli väldigt bra. 
 

2014-09-26
13:22:00

21 dagar kvar
 
Äter knastrig choklad (lägg den i frysen över natten = knastrig och väldigt hård choklad) och laddar inför femte sista passet på Lisebergus. Sen är jag fri att vara hur arbetslös jag vill. Huuä? Nä faktiskt inte. Ledighet kommer lägligt just nu, efter så långa och många dagar hela sommaren, och sommaren innan det, och sommaren innan det.... Och sommaren innan det också faktiskt. Det är dags att sträcka ut sig på soffan och sova ut. Sen är det ju mindre än en månad till 
 
 
och 
 
 
 
 :) 
 
Tills dess kanske jag ska jobba. Något har jag på gång ändå. Men vet inte än. Det är ganska skönt att få vara ledig frivilligt. Utan att ha ett jobb att inte gå till. Vi får se. 
 
 

2014-09-12
18:37:00

Euro(disney)trip
 
Resa bokad! 
I oktober ska jag och pappzi göra en liten tripp till mina drömmars stad. Vi ska till Centre Pompido, strosa runt i Montemarte och SJÄLVKLART åka till mitt favoritland - där vuxna människor går omkring i prinsessklänningar och det är helt okej att börja sjunga mitt på gatan. OH gohd. Det kommer bli alldeles alldeles underbart.  
 
MEN jag är ett geni. Eller, alltså, jag är i alla fall inte lika dum som jag ser ut. Eller som jag verkar. Eller så. I vilket fall som helst så insåg jag någonstans i planerandet att... jag för första gången kommer vara sysslolös den här hösten. Ingen skola, inga egentliga måsten... varför då inte stanna ett tag? Ta några dagar extra i Paris. Ha semester, njuta av livet, carpa diems liksom. 
Och sen är jag lite gayfish men jag har nog alltid i hemlighet drömt om att göra alla de här sakerna de gör på justgirlythings eller vad det heter. Alltså: pussas i toppen av Eiffeltornet, gå hand i hand längs Seine... GÅ PÅ DISNEYLAND OCH FLIPPA UR TOTALT FÖR DET KOMMER BLI DEN BÄSTA JÄKLA RESAN I MITT LIV.  
 
Typ. 
 
Så därför tar jag med mig Sju. För att jag älskar Paris. För att jag älskar honom. För att varför inte? 
Han kommer när pappa åker och så stannar vi i Montemarte några dagar, sen åker jag förhoppningsvis vidare.  Ta i trä. Men jag hoppas att det fixar sig med boende och sånt så jag kan bli någon nyans brunare.... 
 
Jag är dock fruktansvärt ambivalent över hur jag ska handskas med friheten. Ta ledigt eller börja jobba?  Extrapengar eller sovmorgon? Möjligheten att kunna träna när jag vill eller trygga rutiner? På ett sätt känner jag mig friare än någonsin - ändå spenderas vissa dagar i ångest framför soffan. Det är en konstig,  skrämmande, underbar tid jag har framför mig. Jag kan inte vänta på att se vart jag kommer hamna. 
 
Men ett tag till hittar ni på Liseberg,  tills den 5 oktober. Vi ses där!
 

2014-09-08
12:10:00

T'day I dun feel like doin aaanything
 
Åh ledighet. Jag kan gå omkring såhär hela dagen om jag vill: 
 
 
BUT I wont för nu ska jag iväg och psykologa, lämna böcker och fundera ut hur man förtidsröstar. Häshtäg:grownapp. Häshtäg:SDsgoingDOWN. Häshtäg:followmeandgetaGet
 

2014-08-23
23:42:00

Fullfjädrad idioti
 
Jag blir så in i helvete trött på teknik. Datorn, min bästa vän förutom mina andra bästa vänner, ger upp, har fått för sig att jag konstant klickar på enter, tangentbordet funkar bara på vissa bokstäver, jag kan inte använda den utan laddare... jag får aids i hjärnan. Så nu sitter jag och bloggar. På mobilen. Den här dagen svor jag ju aldrig skulle komma, ve och fasa. 
 
Dessutom är jag aidsig på jb för att han har ett liv och inte har tid att nattvandra med mig. Hatar att vara någons flickvän idag. Hatar min egen bitterhet, mitt beroende,  min oförmåga att vara utan honom. Det är ibland det som stör mig mest av allt. Vem fan är jag i min ensamhet?  
 
I brist på fler filosofiska frågor, börjar tröttna på folks idioti i allmänhet. Snälla snälla snälla sluta skylla på mig för att ni är fullständigt dumma i huvet. Ja, jag vet att det är en överdrift. Men så är jag också så jävla lack nu att jag inte orkar vara hundra procent verklighetstrogen.
 
Gonatt ha en jävligt mycket bättre dag/natt/helg/sommar-ish än jag. 
 

2014-08-19
19:50:00

Växande ångest?
 
Nu när jag kommit upp i mogen ålder, dvs >20, har jag märkt ett konstigt fenomen hos folket omkring mig, främst hos grönisar som jag:
 
 
 
Tjugoplussare har åldersnojja
 

På tjugo bast liksom känner man döden komma närmare, tycker att man är gammal, slutar räkna födelsedagar. 
Tjugo bast. 


Felicia supersöt på femte födelsedagen...
 
Jag var med ett gäng Lisebergare igår och började prata om just detta. Det visade sig att hela sällskapet, alla födda 93 utom jag, hade haft stor ångest över att fylla 20. För det fick dem att känna sig gamla. 
 
Jag vill inte minimera någon nu. Jag fattar att det är svårt att gå från en fas till en annan, och tjugo kan ju verka som Den Ultimata Gränsen. Plötsligt börjar man betala för sjukvård. Man får inte längre köpa fritidskort. Man har ingen ursäkt för att vara arbetslös. Man förväntas ha en livsplan

Felicia och Julia har byggt ett fort av gamla stolar. 

Jag är tjugo bast, har ca 7300 mer eller mindre bra dagar i bagaget, men jag känner mig så grön. Jag har ingen koll på det man "förväntas" kunna. Jag har inga planer på att varken plugga vidare eller flytta hemifrån atm. Jag är tusen år ifrån giftemål och familj och jag och brormin kan fortfarande bråka om vem som ska ta ur diskmaskinen. Jag failade med deklarationen och jag låter fortfarande pappa laga mat och tvätta för mig. Goddamnit, för ett år sen hade jag varken koll på hur arbetsliv, kollektivavtal, pubbande, vindrickande, parmiddagar, sex eller ens tvåsamhet funkade. Jag är fortfarande så ung gällande alla dessa saker.
 
Och jag har tid. Gott om tid. Det har vi alla faktiskt.

Vissa har så bråttom att bli vuxna, att ha livet i ordning. Men som jag ser det kommer vi ha hela livet på oss att leva i ordning. Det kan man lika väl börja med när man är 50 som när man är 25. Risken med att leva i ordning kanske är att man missar allt det häftiga oväntade som gömmer sig i oordningen? Jag vet inte, som sagt, jag har inte varit där än. Men jag har inte bråttom att komma dit heller. 

Felicia och pappa på den tiden pappa hade både hår och mustach....
 
Som jag ser det är jag bara tjugo. Det är hela fem år tills jag är tjugofem, och vem anser helt allvarligt att en tjugofemåring är gammal? Man är bara HALVVÄGS till femtio. Tänk på allt du redan hunnit göra, och upp till sju år av de åren du redan har kommer du inte ihåg så mycket av. De senaste fem åren har jag förändrats så mycket att jag knappt känner igen mig själv i den tjejen som bodde i min kropp då. Och antagligen kommer jag känna något liknande när jag till slut fyller tjugofem. Jag kommer ha hunnit göra så mycket på vägen. 

Felicia femton med grava ätstörningar och fejkat "leende" 
 
Sen är varje år, till och med varje dag, ett steg längre bort från helvetet som är tonåren. Jag blir säkrare varje dag. Jag lär mig mer om mig själv varje dag. Det är mer värt än något annat. Jag tänker inte att min ålder är något som hindrar mig från att göra allt jag vill. Det är snarare något som hjälper mig att se saker från ett klokare perspektiv. Jag är inte för gammal för att göra precis det jag vill just nu. Det kommer jag inte vara om tio år heller.


Jag vägrar låta min ålder vara ett hinder för någonting.
Framförallt tänker jag inte hindra den från att uppskatta tiden jag är i just nu. 


 
 
 
...Tänkte bara säga det. 

 

2014-08-14
18:57:00

Najs och Bajs
 
Totally dags för en hot eller not lista. Den här bloggen börjar ju sakna stil. Är ni redo? Bra, för det är inte jag. Vilket ni kommer märka när ni läser.
 


 
BAJS
 
 

...Att behöva ladda mobilen varje natt. Jag menar, VARJE NATT. Vad är det för grej jag fått egentligen, det verkar ju till och med som om jag kan surfa på den... 
 
 
 
...ATT DISNEY HIDDEN WORLDS SKA LÄGGA NER. Adjö timmar av asocialitet framför datorn (Faaast.. så var det ju inte så för.. SIms finns ju fortfarande.), Adjö besattheten att bara klara av nästa bana också snälla snälla Sju sen kan vi käka?  Adjö alla irritationsbrev jag får om att sluta bjuda in folk till det här fantastiska spelet. Adjö du sköna nya värld. Mitt liv är slut. 
 
 
 
...Att folk fortfarande är helt inkompetenta och glömmer hjärnan på något töntigt ställe så fort det är dags att gå till Liseberg. Och på tal om det...
 
 

 
... Att sitta själv i gastenkassan tills stängning (= mörkt) när de här äcklona går förbi. Ja jag fattar, ni är superduktiga, men jag har fan inte bett om lite extra spänning i mitt liv tack. Det räcker så väl med att jag har gått över från Pepsi max till Cola Zero. (Publiken flämtar förfärat

... Och som vanligt, PK-ismen. Näfan. Sköt dig själv och låt andra ha grodor i munnen om de vill. 

 

 Däremot, 
 
 
NAJS




...Att läsa riktiga böcker. Läsplattor och sånt skraffs i all ära - nä förresten jag vet inget om sånt - men jag älskar att sitta med min egen pocketbok på bussen och gå in i min egen, eller rättare sagt någon annans, värld en stund. Lovely. 


Denna har jag läst nyligen. Varmt rekommenderad! 
 
 
... DISNEYLAND I OKTOBER! 
Med farsgubben min. Längtar så! 

 
 
... Och på tal om det, farsgubben har rakat av sig mördarsnigeln han hade på överläppen: 
 


... Att ha någon att krypa upp hos. (Eller till posade bilder med filter, det funkar ju också...)  


 
 
... och för att gå från djup till djupare: Ögonfransförlängning. Brukar vara emot artificell skönhet. Men... de var på rea. 
 
 
 
 
Det var väl alla fina och mindre fina bilder jag hade att bjuda på idag. Hare fint i den sista sommarvärmen (?)
 
 
 

2014-08-09
18:55:00

Saker värda att fira
 
Vet inte hur det började, men plötsligt var jag mitt i en full-in-nostalgitripp á la Facebook. 
Det roliga är att... jag brukar titta på de bilderna, återuppleva de minnena, med stor sorg. Det var en sjukt jobbig tid, åren mellan tolv till arton. 

Men nu när jag tittar på bilderna ser jag inte ögonblicken av sorg, jag ser alla bra stunder. Jag ser alla leenden, både fejkade och riktiga, som i sig behövdes för att fortsätta framåt. 
 


 


 

 
 
 
Jag ser de stunder i lycka då jag kunde slita mig från ätstörningar och depression och bara vara som "alla andra". 









Jag ser på mina smala armar, mitt skarpa käklinje, utan att känna avund för att jag inte är så smal nu.


 


Jag ser alla dumma upptåg vi gjorde. 
 
 

 

 


 
 
 
Framför allt ser jag väl all kärlek som jag hade så så svårt att ta in då. Men som fanns där hela tiden. 

 
 
 


 


 
 
Så ni får ursäkta ett inlägg i sentimentalitetens tecken, men ibland bara måste man. Jag är glad varje dag för hur långt jag har kommit, att varje dag är en dag längre bort från helvetet i tonåren. Och det är värt att fira. 
 
Om så bara genom att skriva om det. 
 

2014-08-08
09:47:51

Motsatsen till Crazy bananas
 
Det var en god natt och det ser ut att bli en god morgon. Sju tryckte mig närmare hela natten - vilket han såklart förnekar när vi vaknar. Och nu sitter jag och spelar.... Sims och äter pannkakor och förbereder mig på dagens jobb som slutar vid 21.30... Kunde varit värre. Som imorgon. 
 
Vad bloggar man ens om nu för tiden? Varje dag är likadan, mer eller mindre. Jag har inte så mycket energi att göra varken det ena eller det andra, så jag driver mest omkring, sätter på åkpass och spelar sims. Dricker läsk. You know the drill. (Och alla som har sett Megamind får automatiskt upp tanken "OH NO, NOT THE DRILL") 
 

 
 
Jag är väl två ministeg mer på väg bort härifrån i alla fall. Jag har tänkt mig galen på vart och hur och när. Nu kanske jag vet, lite mer i alla fall. Det finns så mycket jag vill göra, så lite jag orkar just nu. Jag vill i ärlighetens namn bara vara ledig ett tag, hitta energin igen. Men så länge jag inte mår dåligt ska jag inte klaga. Livet är, om än lite segt, helt underbart. 
- Det trodde jag knappt själv jag skulle säga, någonsin. Vilket bara bevisar att det finns hopp för de mest hopplösa fall. 
 
 
...
 
 
 
Behöver ni mig - leta här: 
 
 
Hare! Och kom ihäg: sväng inte förbi Liseberg på tisdagar eller lördagar för det är crazy bananas där då. Seriously, You do NOT want to see it
 
 
Puss hej! 
 
 

2014-07-19
21:45:47

Dagens Citat
 
 
Sju: Jag ska bara svänga ner till Hemköp och köpa något att äta... Något nyttigt... Typ bacon! 
 
 

2014-07-19
20:59:00

Äntligen!
 
Vad har hänt det senaste? Dagarna flyter in i varandra. Som de sig bör på sommaren. 
 
¤ Jag har börjat läsa och köpa böcker. Det är en speciell känsla att sitta med en egen, ny pocket på spårvagnen på väg till Liseberg. Känslan av att jag kan gå tillbaka till just det där stycket, det som var så himla bra, när jag vill. Att jag får skriva i marginalen. Att jag får ha dem att samla damm i bokhyllan. 
 
¤ Jag har, med Roomp-AH som kompanjon, försökt göra caramellpopcorn. 
 

...Vi lämnar det där. 
OBS! Egengooglad bild! 
 
 
¤ Jag har fått mens. 
Alltså inte första gången eller så. Men jag fick det här om dagen, och kanske viktigare, jag fick MENSVÄRK på köpet. Så det som retas med mig de närmsta dagarna kommer bli bitna i armen/något värre ställe.... 


 
 
¤ Jag har framtidsfunderat. Och framtidskommitfram. Blivit besviken, börjat om igen, gjort om, justerat, gjort bättre. Vad jag inte har gjort som jag däremot skulle behöva göra är en lista på ALLT jag vill, så jag får lite översikt. 
 
 
¤ Jag har INTE bloggat, men jag har skrivit. Aldrig förr har jag hållt fokus på samma berättelse så länge, jag tror inte ens jag klarat av att skriva ett kapitel innan. Nu sitter jag med en "saga" på 32 sidor och känner mig både livrädd för att tappa inspirationen och oövervinnerlig på samma gång. Kanske är det äntligen, äntligen dags. 
 
 
¤ Jag har lämnat en kär, kär gammal vän, som har funnits för mig i vått och torrt ända sen högstadiet. Men vad ska jag säga? Ibland måste man gå vidare... 
 
 
¤ Och jag har klippt mig. Ritsch ratch filibombombom över hela jävla håret. Färgade det klimakterierött när jag ändå höll på. Nu är det tillbaka till flupsiga kläder så att jag inte ser ut som en man. För visst är det bara klänningen som skiljer en tjej med kort hår från en kille, eller? 


(See what I did there? I putted in an old bild so you couldn't see my ny frisyr. Pretty sneeaky haaaaa?!?) 
 
 
 
¤ Jag har tröttnat på Liseberg en dag. Jag har kommit tillbaka och haft den roligaste dagen i mitt liv den nästa. Men jag har räknat och insett att jag inte haft en månads ledighet på tre år. Alltid har jag sommarjobbat. Man blir fett trött till slut. Kanske kommer den här väntade arbetslösheten lika välkommet som skatteåterbäringen.. (Som jag ännu inte har fått...............) 
I vilket fall som helst så älskar jag Liseberg mer och mer. Men jag behöver ledigt nu. Får se hur det blir med det. 
 
¤ Och sen har jag, självklart, spelat SIMS
 
 
Det här är mitt alterego, Gwensimmen. Titta så glad jag är! Jag lyser!  

Märk väl: SIMS 2. Retro is the skit. Tips från coachen
 

Aja nu har jag babblat klart. Hare! 
 
 

2014-07-01
20:49:00

Av alla idioter
 
Varför skriver jag inte? 
 
Varken texter, dikter, essäer eller noveller. Ingenting här heller. Och dagboken, den har fått tre entrys på hela juni. Jag som brukade tekna ner allt, från skiftningar i molnen till nyanser i känslopaletten. Men nu. Ingenting. 
 
Svaret är så bitterljuvt: Jag har drabbats av lycka.
Jag är plötsligt på en plats i livet då jag har allt jag behöver. Jag vaknar på morgonen och andas, aldrig i större stress än jag kan hantera, och när jag somnar sover jag utan drömmar. Lätt, som om tankarna bara virvlar, inte gnager och snurrar.

Jag och Sju är en sån där jobbig tvåsam enhet som knappt kan synas utan varandra.
Vi vaknar, vi äter, vi tränar, vi spelar dataspel, vi diskuterar buddhism, vi fikar, vi dricker kaffe, vi imiterar katter, vi brottas, vi sjunger påhittade sånger, vi skojar, vi retar varandra till vansinne, vi funderar, vi planerar, vi filosoferar, vi växer - allt tillsammans.Fan alltså. Kanske var historien om att människan egentligen var skapad med två hjärtan, två huvuden, fyra armar och fyra ben sann. Man blir inte hel förrän man hittat sin andra halva. 
 
Så Felicia fjorton år, femton år, sexton år, sjutton år, arton år, nitton år; här har du det. Svaret på hur fan man lever lyckligt i alla sina dagar. Sanningen var att det inte spelar någon egentligen roll hur man lever. Snarare vem man gör det med. 
 
 
Av alla idioter som finns är den här nog min favvo. 
 
 
 

2014-06-25
01:51:00

Vart mina pengar försvann
 
Åh. Just det. Jag har ju ett krypin här. 
 
Nu för tiden händer inte så mycket. Jag är pank, som en konsekvens på att jag och Sju spenderade några underbara dagar i London. Jag har fyllt 20, men köpte såpass mycket rolig sprit i England att jag inte har haft nöjet att besöka systemet än. Sedan jobbas det flitigt - ibland - så mycket tid för sånt där partajjande finns det ändå inte. 
 
Jag är flytande, svävande, fastnat i en bubbla skapad av sockerkick och baksmällan som kommer av för mycket sömn. Det hjälper ju också att man för en gångs skull vet vad man vill... 
 
Risken att bli för personlig, för privat, finns ju alltid med mig, därför brukar jag inte skriva om vad känslorna gäller utan bara om känslorna i sig. Så även i det här fallet: Jag har varit så framåtillbaka, så fruktansvärt kluven inför min egen inställning till allt omkring mig. Ska jag vara kvar i situationen som är nu, ska jag bryta mig loss? Och till vilken nytta? Vad fan vill jag vad fan vill jag Vad EFAN EVILL JAG?
 
Till slut bestämde jag mig för att låta beslutet komma till mig, inte stressa fram ett svar som jag inte var säker på. Och i det kom det fram automatiskt. 
 
Så senaste tidens lärdom: Ha tålamod. Saker och ting löser sig. Jag tror på det mer än någonsin. 
 
Och till er som bara kommer hit för de söta bilderna på mig;
 
 
 

Här är England i tusen pixlar. 
 
 
 
 
 

Värmde upp medan vi väntade på rummet.... 
 
 
... som såg ut typ såhär. 
 
 
Mysisen sov så sött... 
 

...vilket såklart skulle utnyttjas till fullo.... 
 
 
 
 
Vet inte om detta var det bästa med resan.... 
 
 
(Alltså Disney StoreOxford Street
 
 
 
...eller att bli av med roomservice oskulden... 
 
 
...eller det fruktansvärt goda kaffet på Costa's... 
 


 
 
...eller det faktum att jag fick min personliga BH-bärare inne på Victoria's Secret att dessutom ställa upp på den här bilden: 
 
 
...som sagt, jag vet inte. 
 
 
 
Vissa saker är väl värda att bli pank för. 
 
 
Sov gott! 
 
 

2014-05-30
23:58:00

Goaway
 
Det är DAGS nu. 
 
Här om dagen slog det mig som en jävla käftsmäll. 
 
 
 
Jag TÄNKER inte vara kvar här i januari. 
 
 
 
Jaa, jag veeet, jag har sagt det förr. Drömt högt och lågt, mest högt, mest spretigt, mest utan ramar. 
 
Men nu. 
 
Jag svär, 
 
å allra högtidligaste, 
 
att jag ska vara härifrån i januari. 
 
Jag menar 
 
lämna 
 
Sverige. 
 
Jag kommer hata mig själv för alltid om jag inte gör det. 
 
(Och, eftersom det finns en drake i glaset: älska mig själv för att jag gör det.
 
Hur? Vete katten. Söker just nu. Personer med mindre behov att bevisa sig själva har ju klarat det. Så varför skulle inte jag?