Och så är vi här igen. Flytande.  I en vardag fylld med mål utan mening. 
 

Jag jobbar, han jobbar, och fast vi både vill ut stannar vi klar och trivs för en sekund.  Trivs med det förutsägbara i att ha jobb för dagen, även när morgondagen fortfarande är ett mysterium. 
 
Jag väntar på samtal. Men de är inte livsavgörande. Jag har andra trådar, fruktansvärt många möjligheter. Mest för att jag tänker skapa mig det.
Och på något sätt har jag accepterat att varje sak har sin tid. Idag är jag på dagis. Till helgen är det kassan igen. Sen vet jag inte. Och just nu, med en kopp kaffe i rastrummet, är det okay. 
 

Tänkte förgylla er dag/främstminegen-menändå med lite coffeespo: 
 
 



 


 
Ingen av bilderna är min egen.
Googla "Coffee" på Pinterest så hittar ni källorna. 
 
 


Ha det fantastiskt
och glöm inte att ha nära till
toan efter
kaffedrickande
okay puss puss

 

 


Det är en större aparat än det borde behöva vara, det där med att rensa garderoben. Ta ut kläder, fråga: "kommer jag använda den här, typ, någonsin?" och sen slänga, ge bort eller stoppa tillbaka, prydligt ihopvikt, beroende på vad svaret blir. 
Men där i mellan kommer det ofrivilliga steget Minnet. Varje plagg, nästan, har sitt speciella minne kopplat till det. 

//Tröjan som jag och Julia köpte likadana av en slump, men som jag insisterade på att vi skulle behålla / om jag slänger det nu, har jag då förstört ett plagg för henne till ingen nytta / byxorna jag kom i i ettan på gymnasiet / eller värre, tröjan jag köpte när jag var tolv och hade på gymnasiet / klänningen jag fick för att min kompis inte kom in i den / mina "tjockbyxor" som jag nu inte får på mig / trosor jag köpte för att vissa i min klass inte gillade min trosrand // 

Men det finns minnen som inte är kopplade med vikt. Som har att göra med hur snygg jag kände mig eller hur bra kvällen var. Eller vad som hände i dem, eller, utan dem. 
Sen kommer den. SMACK. Insikten. Att kläderna har passerat sitt bäst-före-datum. Att magin aldrig kommer tillbaka, för den jag var då kommer inte tillbaka. 

Jag är inte sexton år längre. Jag äger inte världen för att jag kommer in i ett par XS jeans. Jag kommer aldrig bli så smal igen, jag har inte den viljestyrkan/ångesten att gå ner i vikt/leva det livet. Och det är sorgligt, på ett sätt. Världen kommer aldrig dansa i falskt neonljus för att jag är smalast på festen. Jag kommer inte tro att jag kan få vem som helst bara för att jag just det ögonblicket är så satans nöjd med min kropp. Jag kommer aldrig mer bli hög på att se vågen långsamt beta sig neråt vecka efter vecka. 


Men 


i all den sorg och saknad som väller upp för den personen jag var kommer jag på att... jag ville aldrig vara hon. Jag var aldrig hon. För den tjejen som svävade på moln och ägde världen fanns bara i skuggan av anorexin. Eftersom alla tvångstankar var i mitt huvud var också lyckan det. Den var så flyktig, så formlös. Den gick aldrig aldrig att behålla. 


Det är med tungt hjärta jag slänger tröjorna, byxorna, kjolarna. Men det är också befriande. För jag behöver aldrig mer öppna garderoben och höra vikthetsen locka på mig med falska löften av hur snygg jag kan bli när jag kan ha på mig det här plagget igen, hur mycket, rent ut sagt, bättre mitt liv kan bli. Om jag bara var tio kilo smalare.
Istället tar jag fram kalendern och planerar in en dag då jag kan gå på stan och leta efter nya kläder.
Med nya minnen.  


 
 
 
 
anorexia,
 
Livet, denna oförutsägbara konsert med toner av moll och dur och stackato och crescendo och... nu ska jag ju inte försöka låtsas att jag kan sånt här, men min poäng är: Livet är jävligt växlande. Typ som den där floden i Pocahontas. Japp. Just just nu gör jag tolkningen att "Just around the riverbend/Floden har sin egen väg" handlar om svängningarna i livet och sånt. See for your selves. 

 



Ja och nu har när vi har startat det här inlägget med pompa och ståt får jag ju försöka hålla resten av inlägget någotsånär begripligt i alla fall.
Så the story of my life (sen senaste posten) är att jag har mailat en massa. Jag har spanat en massa. OCH 
 
 
jag har provjobbat. 
 
 

Idag. 
Och jag kommer framåt. Med allt. Oavsett hur det gick idag. 

 


...



 
 
... 

 
 

 

Dagens prestation, i korthet: 

det finns inte plats för all den förvirring som egentligen borde vara med så håll till godo ändå
 

Jag kommer dit, går igenom trettio gångar för att byta om, får pratat med chefen som går igenom alla moment på hela arbetplatsen på svensk-norska och dessutom i en rasande fart och sen blir jag lämnad själv att ta hand om teknikdelen och behöver från och med då ha en medarbetare med mig som stödhjular mig och sen gör jag fel minst fem gånger och kladdar ner golvet minst två och får åtminstone en man som säger "det är inte lätt att vara ny va?" och sen drar jag dessutom över på tiden och men har nog lyckats le åt kanske två gäster (varav en var min, i det fallet, ytterst ovälkomna pojkvän, som stod och flinade utanför butiken tills han kom in och beställde något på måfå bara för att testa mig) men jag har absolut ingen aning om hur jag gjorde ifrån mig eftersom det är mycket möjligt att alla som får jobbet kan allting från andra timmen och att jag vara absolut sämst i företagets historia av provjobbare men å andra sidan 



det kan ha gått bra. 
 


Och om det inte gjorde det så har jag en genuin övertygelse om att nästa försök, om än för något annat ställe, kommer gå mycket bättre. 

 

Jag menar vem skulle inte anställa that pretty fejs? 
 

Ibland hjälper det att tänka att jag inte är värdelös. Att jag var tvungen att vara bättre än 9 personer för att få jobbet på Liseberg, och att det åtminstone säger någonting
Och så hjälper det att tänka att jag har mycket av det där viruset Vilja. Jag Vill, så jag ger mig inte förrän jag Har. 
 
 
 
 
 
Ursäkta för att jag gör internet till en ännu mer förvirrad plats. 

Hadéeeee .