Pepsi, världens finaste lilla hamster, är raggig och gammal nu. Jonathan säger att han har fått en infektion i ögat, och jag kan själv se att ryggen ser krokig och smal ut. Det kan vara bara infektionen som gör det, men å andra sidan - han är gammal för att vara hamster. 2,5 år är ändå övre medelålder för en sibirisk dvärghamster. 
 
Ändå. 
Att en liten skruttig sak kan få mig att böla på det här sättet. 
 
Det känns liksom tomt, som om alla viktiga personer i mitt liv försvinner och att ingen jag älskar kommer finnas för evigt. JA det är en hamster, men det är mitt första djur, min första insikt i att djur är egna individer. Jag som aldrig tyckt om djur har blivit en.. ja, en hamsterälskare. Min hamster-älskare. 
 
Åh fan. 
Pallar inte den här känslan igen. Det tog mig nio sorgliga månader att lära mig leva något sånär med den. Nu när det äntligen inte stormar i min hjärna och döden inte finns bakom varje hörn, då kommer det tillbaks igen. Döden. Livet är meningslöst för vi ska alla dö. Alla jag älskar dör ifrån mig. Alla jag älskar försvinner. 
Alla jag älskar har ett slut. 
 
Vi åker om dryga månaden - de senaste dagarna har vi suttit med flygbokningar och sevärdhetslistor timmar i sträck. Ändå känns det meningslöst plötsligt. Varför göra något när vi ändå ska dö? 
 
Vi pratade om det idag, att jag och pappa och victor fortfarande ser henne på stan. Varje människa med hennes hårfärg, hennes längd, hennes jackmodell. Alla är hon, för ett ögonblick, innan nutiden slår tillbaka och det gör dubbelt så ont för för en sekund fick jag vara i en värld där hon fortfarande fanns
 
Och folk säger att det är okey att gråta. Men vad för? 
När jag var yngre trodde jag att allt blev bättre, att sorgen försvann, av ett rejält, slutgiltigt vattenfall. 
Nu vet jag att det inte är så det funkar. 
 
Man kan gråta ut hela jävla oceanen. 
 
Det gör ändå lika jävla ont, 
 
varenda jävla dag. 
 
 
 
 
 
Tiden går men fan så långsamt. 

Det här halvåret har varit en massage med en glödhet stekpanna; en dans på kaktusar; en dröm där man varit jagad och utan kläder och tappat alla sina tänder. Kort sagt: det har sugit appung. 

Jag kan säga såhär, utan att spoila företagets namn: JOBBA INTE DÄR JAG JOBBAT de senaste månaderna. Snälla, om ni kan bli sophämtare, toalettrensare eller strippor med någon form av mänskliga rättigheter i ert kontrakt - GÖR DET ISTÄLLET. 

Men allting har ett silverstreck i kanten:
 
 

Jag har sagt upp mig.
 
 
 
 
Och nu ska de sega 30 dagarna gå bara, sen är jag fri och inte ens arbetslös. Tillbaka till dagis, kanske extrajobba på Liseberg och framförallt HINNA PLUGGA, det är prio ett. Sedan, att hinna vaccinera oss, gå till kinesiska konsulatet, tandläkaren och bara komma tillbaka psykiskt efter den här tortyren ska bli ett nöje att göra efter den här tiden. Kanske hinner jag svänga förbi Skåne och festa skallen av mig med Karrson, eller ha fler underbara Mañanakvällar med tjejerna från Liseberg. 


Vi åker den 6 mars.
Tidigast är vi hemma två månader senare, men vi vet inte än. Det finns så mycket asien och så lite tid på jorden..... 


 

 
Synopsis dådå: 

Ta hand om er, jobba på bra jobb där ni blir behandlade som människor, se mycket nytt i år och spendera all vaken tid med folk ni mår bra av.


Tills vi hörs igen!


 
Två glada knäppgökar återförenade på Bali
 
 
Jag saknar dig, så att det gör ont, det värker.
Jag saknar dig på ett sätt som gör mig irriterad, frustrerad. 
Jag saknar dig bortom vett och sans. 
Jag saknar dig så mycket att jag förnekar din död. 
Jag saknar dig så mycket att jag skäms när jag kommer på mig själv att verka hel för en stund, när jag glömmer dig för en sekund.   

Jag hade ingen jävla aning. 
Jag trodde jag visste något om sorg.
Jag hade ingen jävla aning.