En Inte Rumsren Blogg

2015-02-10
10:31:23

Asien, Dag 21: Koh Samui, Thailand
 
Vi har bytt till fisherman's village och bor nu i fransmännens mekka i Thailand. Det finns crêpes överallt, och jag hör franska dagligen. Himmelriket för dig, som pappa sa när jag berättade det. Dock vet jag inte hur länge vi stannar. Det är superfint men också franska priser så att säga, och just nu är jag väldigt kluven till allting. 
 
Det jag stör mig på med en som en här resa är att man ska vara så onyanserat överlycklig över resan när man pratar om det. Det stämmer inte med verkligheten, inte i mitt fall. Visst är det härligt, men jag vet inte om jag verkligen gör det jag borde just nu. Mer om det på nästa kafferast, eller inte alls. Jag har varit dålig med att ta tabletterna som jag ska, så kanske är det det som spökar.  
 
Just nu bor vi på ett ställe som heter Castaway, på den minsta av tvärgator. Personalen är jättetrevlig, och rummet är stort och fräscht. Priset är på 800 baht för två, så helt klart överkomligt. Det enda är att wifi,  trots utlovat,  inte funkar, och att duschen ger mig stötar. (!) 
 
Vi får se vad framtiden har med sig... 
 
 
Kaféutsikt

2015-02-04
16:05:00

Asien, Dag 15: Koh Samui, Thailand
 
Idag gick vi förbi en aerobicsklass som vi misstog för en flashmob på typ 50 pers,  precis vid floden. Det och det faktum att jag har ätit 2 mellanmål och druckit drink, plus 3 huvudmål, kaffe och läsk, för 150 spänn är väl typ det mest spännande som hänt idag. Vi blev tvungna att byta bungalow imorse också, för ett italienskt par tyckte tydligen att det var för svårt att ha sex i en 1,20-säng, så that happened. Jag har druckit kaffe,  legat och läst på stranden och stått vid strandkanten och låtit vattnet skölja över mina tår. Det är något lugnt med att veta att tiden går, och den går snabbt, trots att man nästan bara fyller den med tankar och mat. 
 
Imorgon kanske vi ska ta en taxi till ingenstans (I blonds ögon betyder det "tempel") och jag planerar att äta frukost för 7 kr och läsa vidare i min svenska bok som jag köpte på gatan på Koh Tao. Det och det mest troliga scenariot, att vi blir väckta 3 i natt av en höna som gör orgasm(?)-ljud, är väl vad vi har att se fram emot just nu. 
 
Än så länge vet vi inte när vi åker vidare, men vi har flygbiljett till Singapore 17 februari så någon dag innan dess ska vi vara i Krabi i alla fall. Sen stannar vi 5 dagar där innan vi tar oss vidare till Indonesien, där vi börjar i Yogyakarta
 
Stay tuned.
(Okey seriöst vem skriver så? Jag, uppenbarligen. Jag skriver så.)
 
 
 
 Baj bajs.  
 

2015-02-03
05:08:12

Asien, Dag 14: Koh Samui, Thailand
 
Det är dag nummer.... jag vet inte, och vi är ute på ön Koh Samui för obestämt antal dagar. Vi bor i en liten oas av växter och djur precis bredvid en sjö, som i sin tur ligger precis bredvid en större gata. Jag vet ännu inte riktigt vad jag tycker, för att vara ärlig. En loppbiten katt lyckades smita in i vår bungalow imorse och skulle just till att klia sig både här och där när linnea var hjälte och lyfte ut den. 
 
 
Vi har blivit så bortskämda med priserna här. 100 baht känns som mycket pengar, när det egentligen bara är 25 kronor. Igår åt jag middag och två drinkar för 380 baht... dvs under 100, och ändå kändes det mycket efter middagar på Bangkoks marknader för runt 10 svenska. Ändå har jag bara tagit ut pengar en gång. Det är faktiskt enda gången jag använt kortet, så skimmingsrisken borde ju vara minimal, ta i trä. 
 
En annan sak som bokstavligt talat suger är den jäkla brännan jag har lyckats med. Jag är så turistmärkt i hela ansiktet att det är svårt att gå ut utan att skämmas. Och nej, ni får ingen bild. 
 
Linnea sa just att det är  den 3:e februari idag, vilket betyder att jag har nästan exakt 1,5 månad kvar. Innan slutet av mars vill jag vara hemma, även om jag i dagsläget inte köpt en hembiljett. Innan dess är det dock planerat en sväng till hong kong... 
 
 
 

2015-01-29
16:23:19

Asien, Dag 8: Koh Tao, Thailand
 
Man förväntas känna sig så jävla hemma. Det mesta vi är vana vid finns ju här - toa (inte ett hål i marken som jag trodde var asienstandard fram tills typ ett år sen), dusch, sängar, restauranger, hundar, 7eleven, supermarkets, barer, alla drinkar vi har i Sverige och wifi i varannat hus. Det hörs nästan mer skandinaviska än thailändska, och engelskan hos koh-taoerna själva är nästan felfri (...well. I jämförelse). 
 
Så varför denna alienation? Jag är överväldigad, fascinerad men främst av allt skrämd av allt som faktiskt är annorlunda. Klimatet, djuren, de jävla myggen och vägglössen är ju bara en del av det.  Att vara i ett land med ett helt annat alfabet och totalt okänt språk för mig, som ändå tycker mig kunna bli förstådd på 4 olika språk, är också ovanligt. Idag har jag saknat väldigt många saker som har med Europa att göra. Franskan, såklart. Det känns konstigt att vara i ett land och inte anstränga mig för att fråga saker i affärer på landets egna språk. 
 
Jag saknar också att dricka kaffe. Det är i och för sig lite mitt eget fel, för det klart det finns här också, men linnea dricker inte så mycket kaffe så det blir inte att jag gör det heller. 
 
Jag saknar, främst av allt, min familj. Oproportionerligt mycket för den dryga vecka som har gått. Men tiden känns annorlunda här. En dag känns som två. Det har nog med intrycken att göra. Det kanske är mycket för dig med estetiskt öga mot världen att smälta, som Linneåuowa sa. 
För visst är det vackert här. Färgerna är liksom klarare, dofterna starkare. Det finns få saker som inte känns värda att fotografera. Men efter ett tag vänjer sig man till och med med obeskrivlig skönhet. 
 
Sen; jag älskar maten. Jag älskar att bada, i hav och i pool(arna). Jag älskar att drinkarna är löjligt billiga. Jag älskar att thailändare är väldigt genuint trevliga och serviceinriktade. Jag gillar att det är varmt och ljust. Jag gillar - and I can't stress this enough - att wifi finns överallt. Det ger mig en känsla av att inte vara allt för långt hemifrån. 
 
Från en tjej som har sett kaxigare dagar, här är en bild på en katt som får avsluta den här kanaliseringen av kulturkrockstankar: 
 
 
 
 
 

2015-01-27
19:48:33

Asien, Dag 6: Hua Hin, Thailand
 
Jag trodde nog att jag skulle blogga mer än jag gjort, men det är liksom inte så kul utan bilder. De finns ju dock på Facebook,  för den som är nyfiken eller mot förmodan missat mitt dagliga bildspam. Här kommer u alla fall en liten uppis: 
 
Den 26/1 lämnade vi Bangkok med ett bittert avsked av vår underbara hotellfrukost och strax därpå en hjärtklappande löpartur till tågstationen. Men vi hann och vi satt 4 timmar på inte världens mest moderna tåg och... well, jag sov, men vaknade upp till Linnéas fnitter över bilderna hon smygtagit på mig. Jag ser superdum ut, så det kan vara förståeligt. 
Vid näst sista stationen ser vi några lurviga små figurer klättra på järnvägsspåren: Apor! 
 
Nu har vi varit 2 nätter i Hua Hin och ska tidigt imorgon bitti upp och åka buss/båt till Koh Tao där vi ska bo i 5 nätter. 
 
Annat som hänt? Jag har solbränt mitt öga. Japp. Det är sant. Det är nog det slutgiltiga beviset på att jag har allvarliga tendenser av inkompetens. 
Sen har vi druckit drinkar på 50:e våningen med utsikt över Bangkoks blinkande nattljus. Det var något av det fetaste jag varit med om. 
 
 
 
Sen är allt väldigt billigt här, thailändare är väldigt trevliga och det är KONSTANT klibbigt. Vet att jag borde vänja mig, men att använda tusen kilo after sun hjälper INTE. 
 
Puss tills vi hörs nästa gång!  
 
 

2015-01-24
12:27:43

Reselogg 1
 
Vi har nu varit i Bangkok i tre? Fyra? dagar och det är en mäktig, ibland lite överväldigade stad med starka dofter och många intryck, fast man ser glimtar av europeisk och nordamerikansk kultur så och då. Människorna är trevliga, maten är på sina håll fantastisk och värmen var fantastisk den med, tills vi vandrade omkring i Grand Royal Palace lite för länge. 
 
 
De senaste dagarna har vi köpt mat från gatorna, åkt tuck-tuck  (vilket utan tvekan var det skönaste sättet att ta sig runt på jag jag någonsin provat), badat i takpoolen, tappat bort oss trettio gånger, sett mer guld än jag trodde var möjligt, varit inne i ett buddhistiskt tempel för första gången, ätit sjögräspopcorn, fascinerats av hur mycket man får gör 100 baht (=25 kronor, vilket räcker för mat en hel dag) och... ja, mer lär väl komma. 
 
Och bränna? Näst intill obefintlig. Men om det inte kommer på 8 veckor nära ekvatorn kommer det väl aldrig komma. 
 
Puss och kram - kexbanan 
 

2015-01-19
00:06:52

Förmaningstalens middag
 
Tiden rinner iväg, men förberedelsefronten är lugn för nu i alla fall. Imorgon ska jag checka stan efter en bagagevåg och mediciner som fattas. Packning återstår, men väskor är hittade. Jag har i alla fall hittat skor jag ska ha. That's good.
 

 
 
Mobil ska fixas, bank-ID också. Sen. Sen sova. Sen åka. Det pirrar i magen.
 
Imorgon ska jag och Jontis försöka gå ut och käka. Han har tagit ledigt för att kunna hjälpa mig med det sista, och hålla mig nere på jorden. Dessvärre behöver jag också hjälpa honom att vara kvar på jorden. Det här är verkligen en utmaning, för oss båda. Skillnaden är ju att han blir den som är lämnad kvar. Det klart det suger. 
 
Jag ska försöka skriva mycket på resan. Om inte här så i en av två dagböcker jag har med mig. Det ser jag fram emot. Just nu längtar jag också bara efter att vila, att komma tillbaka och landa. Jag och Blondie försöker hitta en balans i våra förväntingar där jag bara vill ta det lugnt och hon vill uppleva mycket, men jag tror vi kommer komma dit. Jag kommer tröttna på att ligga och göra ingenting, och hon kommer tröttna på ruiner och tempel. Det känns tryggare än någonsin. 
 
 
 
 
Sen kan jag ju inte säga att föräldrarnas förmaningstal på middagen var det roligaste jag varit med om. Visste ni att man kan bli neddrogad, bortrövad, rånad, lurad, skimmad och förgiftad genom att vara utomlands? Om jag inte visste det innan vet jag det ju definitivt nu, kan man lugnt säga. Enligt dem kommer vi förmodligen dö tre gånger under resan. Dessutom tycker båda papporna att allt annat än det billigaste billiga är ett bevis på hur bortskämd vår generation är. Klafs, Blondies fader, höll på att storkna när han hörde om vilka hotell vi skulle ha i storstäderna. Jag höll på att storkna jag med, så jag och Blondie lämnade rummet ett tag för att låta reptilerna prata om hur det var under juraperioden utan oss. 
Och så slutade en underbar kväll. 
 
 

2015-01-18
00:00:00

Regression
 
Det är inte många dagar kvar nu och det mesta är fixat. Imorgon ska jag packa, och gå igenom lite mer resplan med Blondie. Våra föräldrar ska ha middag för att prata igenom det faktum att "deras små flickor ska ut i stora världen". 
...Jag tror det mest är en anledning att få dricka öl. 

Pappa är på mig hela tiden om att det här kommer bli "mitt livs äventyr", och är i princip oförstående för min oro. För visst är jag orolig. Jag är rädd för att glömma något, att hamna någonstans i ingenstans, att bli tvungen att bo på ett smutsigt ställe med mögel i taket och ett hål i marken som toalett... Men jag är också rädd för min och B's relation. Vilket inte är så konstigt. Vi har känt varandra sedan innan vi kunde prata, vi har vänt oss till varandra hela livet för att fira och för att sörja. Men vi har aldrig spenderat så mycket tid tillsammans så nära, helt utan eget utrymme. Det klart att jag är orolig.
 
Sen har vi ju Jonathan. Vi har, till skillnad från mig och Blonds, aldrig varit ifrån varandra så länge. På ett och ett halvt år har vi inte varit ifrån varandra mer än en vecka. Inte ens när vi bestämde oss för att vi behövde tid ifrån varandra kunde vi vara ifrån varandra. Den här resan kommer, väl, såklart?, inte ändra något mellan oss men... tänk om den gör det? Hela dynamiken i vårt förhållande bygger på närhet. Fysisk närhet, mental närhet. Vi är patetiskt lika Lily och Marshall ibland, mer än jag trodde jag någonsin skulle bli med någon. Det är skrämmande att inse att jag helst inte vill vara en dag utan honom, men också så, så underbart. Jag har det jag alltid behövt, utan att jag ens visste om det. Jag tror fan det är såhär lycka känns, och så vidare. Det vet ni redan. Så vad händer när vi är utom fysisk och mentalt räckhåll? Vad händer om jag får en ångestattack? Jag har nästan glömt hur jag tar hand om sådana, för jag har inte behövt det på så länge nu. 

Så alltmed att resan kommer närmare börjar ett märkligt fenomen bli mer och mer påträngande:

Jag känner mig tjockare och tjockare för varje dag.

Det är som om spegelbilden växer, som om jag inte får plats i rummen jag går in i, och det skrämmer mig, för jag trodde jag var klar med allt sådant vid det här laget. Jag regregerar, jag går tillbaka till den enda trygga ångest jag känner. Det kanske är löjligt, men den här resan är mitt livs hitills största utmaning, och det paralyserar mig.

Paradoxen lyder: jag längtar efter att testa mina vingar, men att testa vingarna innebär att förlora fotfästet. Och för en gång skull har jag landat i att ha en mark som är säker att gå på. Jag har liksom... avdetonerat alla landminor. Så varför ligger den här kvar? 

Jag vet inte. Det kanske alltid kommer följa mig. 
Vissa säger att ätstörningar är något som inte går att bli frisk från. Att jag alltid kommer att vara mer eller mindre i riskzonen för att halka dit igen, fastna i spegelbilden och börja se mat som kalorier. Kanske. Jag vet inte. Men jag vet såhär mycket: 
 
Jag vill se mig omkring. Det var en omöjlighet förut, nu är det inte det. Även om min hjärna systematiskt går in i självförstörelseläge så fort den stöter på en situation som känns hotande betyder inte det att jag kan undvika utveckling för att det känns läskigt. Det är väl, som med allt annat, ett val jag har.

Jag kan välja att stanna hemma och jobba på ströjobb tills jag får ihop tillräckligt mycket pengar för att flytta ihop med Jonathan och sen leva i en stilla pöl tills det blir dags att bilda familj. Det hade varit enklare, mindre läskigt, mindre utmanande. Eller så kan jag välja att resa till andra sidan jorden TROTS att jag skakar som ett fucking asplöv, TROTS att jag kan få stark ångest, TROTS att jag kanske alltid kommer ha spår av ätstörningar som sätter käppar i hjulet, TROTS att jag har stor risk att drabbas av depression igen.   
 

Jag kan liksom... välja att göra det jag vill, istället för det jag tycker är enklast.
 
 
 
 
Från skribenten till ett inlägg myllrande av språkliga klyschor:
Ha det bra tills vi ses igen. 
   

2015-01-13
22:14:00

Asia Countdown - 8 days
 
Det löser sig. Om inte direkt och med en gång så en bit på vägen och innan slutet. Det har jag fått erfara, igen, de senaste dagarna. 
 
Jag åker nu om 8 dagar. Imorgon är det en vecka. Det är svårt att inte flippa ut, och samtidigt svårt att ta in. Det här kommer bli den största utmaningen någonsin.
 
Men - jag kommer inte bli dödssjuk i kolera, malaria, hepatit eller tyfoid (förhoppningsvis, ta i trä, osv...) för alla sprutor är nu tagna och allt äckligt dukoral är uppdrucket. Det behövs växla lite pengar och göras en ordentlig packlista, och föra över pengar fram och tillbaka och fixa en till flygbiljett åtminstone, och just fan rummet måste städas också, och några småsaker till, men i allmänhet: paniken är nere på ett minimum. Det känns... super. 
 
VI fick tips av Siri att bo på Furama Silom i Bangkok som tydligen ska vara bra, så vår resas första fem dagar ser ut såhär: 
 
 
 
Och det är ju inte fy skam. 
 
Hör av mig när jag vet mer. 
 
Puss 
 

2015-01-04
23:57:25

En lista för framtiden
 
 
Att bli: 
 
konstnörd
berest  
fransktalande
femspråkig
solbränd
utflyttad
bortflyttad
erkänd
publicerad
litteraturallmänbildad 
 
 
 
 
Fortsätta vara: 
 
intresserad 
öppen
kreativ
positiv
passionerad 
älskad 
älskande 
lycklig 
 
 
 

2015-01-03
21:10:44

Förberedelser
 
Så. Nu börjar trådarna långsamt gå mot en knut. 

Idag har jag handlat halva delen av en bikini, växlat pengar, babblat av mig och avslutat maratonshoppingen på världens bästa resturang - mananananana
 
Det är nervöst och spännande och sprudlande på samma gång, tanken: Om 18 dagar åker jag. 
 
Vet faktiskt inte hur mycekt jag har skrivit innan. I korta drag: 
Jag & Tullen/blonds, minst 2 månader, Asien, börja med Thailand, fortsätta till gud vet var och troligtvis sluta i Jakarta, om vi inte blir bortrövade där (Blondie säger att sånt händer garanterat på Jakarta. Det har hon läst på google.) 
Och allting börjar den 21 januari


 
 
Kvar att göra? 
En halv miljon saker. 

Vaccin, främst. Dukoral? Myggsprej? Vad fan ska jag ha med? Vad ska jag köpa där? Hur mycket pengar ska jag växla? Hur är det med reseförsäkring? Visum? Beställa extrakort? Var ska vi bo? Hinner jag göra en utredning över magen innan jag åker? Tabletter? Solskydd? Jag måste ge mina uppgifter till nära och kära ifall något händer med mitt kort också, bara det känns som en MVU (Mycket Viktig Uppgift).
Men
Passet gäller. 
Flygbiljetter in och ut ur Thailand är köpta. 
Hepatitvaccin taget.
En reserutt är skissad på.
Väskor finns. 
Lonely Planet inhandlad. 
Peppkväll inbokad. 
 
Det kommer bli... helt sjukt. På alla de bra och kanske på några av de dåliga sätten. Men mest av allt kommer det bli ett möte med en ny värld. Jag är knappt redo, och ändå kan jag knappt vänta. 
 
Tills nästa entry,
ha det bra,
käka mycket god mat
och umgås med folk som fyller dina energinivåer
- som Karrson idag
 
HA DET! 
 
  

2014-12-31
15:53:00

En blottad årskrönika
 
 
En summering, en krönika över året som varit. Och vilket år... 


 
 
 
Januari var min första månad på mycket mycket länge utan tabletter. Jonathan minns den som "perioden då du mådde riktigt riktigt dåligt". Och så var det väl också. Jag minns inte så mycket. 
 
Februari kom med ljusare dagar, jobb på filmfestivalen och löftet om att tiderna kommer bli bättre. Jag hängde mycket med killarna i min klass, och var ute flera gånger alldeles för länge. Låten på Spotify var alltid och hela tiden Let it go - och det har det varit sedan dess. 
 



 
 
Mars är ett blurr, men saker och ting var inte bra. Det var en trådsmal balansgång mellan skola och resten av livet, två pusselbitar jag inte kunde foga samman och jag kände mig otroligt splittrad. Det här gick ut över dem människor jag älskar mest. 
Och så fortsatte april, med en bergochdalbana utan like. Jag var huvudpersonen i en Katy Perry-låt, för att nästa sekund vara Melissa Horn själv. Och jag gjorde många mer eller mindre genomtänkta val, val jag inte är stolt över, men ändå... vet jag inte om jag hade gjort de annorlunda idag. VIssa frågor behövde besvaras och det kan endast tanken på förändring aldrig göra. 
Jag var i Paris då också, minns jag nu. Det var underbart, så fort jag landade på fransk mark visste jag att jag var hemma. Jag och Rebecka var i Monets trädgårdar, på Centre Pompidou och i Disneyland, såklart. Det minns jag. Ändå känns det som en del av ett annat liv. Tiden före skolans slut gör det för mig. Tiden innan jag blev fri. Tusen år sedan. Ett annat liv. 
 
Maj var kaos. Helt och hållet. Jag åt inte, jag undvek folk jag inte borde undvikit, jag jobbade varje dag Liseberg var öppet och var samtidigt fulltidsengagerad i att flippa ut över kursbetygen som långsamt började rämna framför mig. I den vevan lärde jag mig värdet av ett Godkänt, ett betyg jag inte ens hade låtsats existerade innan, och det kan ha varit en av de sakerna jag är riktigt stolt över.
I det lärde jag mig på något sätt vad som egentligen är viktigt i livet. Ett G betydde faktiskt ganska lite om man jämförde med tiden som jag hade behövt lägga för att få ett högre betyg. Jag hade kunnat bli så missnöjd att jag streakade igen, slutade komma till skolan, sluta göra uppgifterna, för att då behöva göra om allt på Komvux - och då göra det perfekt. Men i den meningen hade jag förlorat livspoäng. Jag hade förlorat tid av den frihet jag så hett eftersträvade. Så jag bet i det till synes sura äpplet - och har aldrig varit stoltare. 
Needless to say, det tog mig ett tag att komma på det. Innan insikten slagit mig hann jag få magkatarr och sömnsvårigheter. Men allting löser sig till slut. 
 
Sen kom Juni och dagen jag väntat på. Min student. Min riktiga. 
Vad som hände då lämnar jag åt fantasin hos de som redan gjort det - you know the drill. Det var en surrealistisk, underbar, känslofylld, utmattande dag. Det var slutet på en trettonårig era. Det var början på friheten. 
I juni inträffade också en annan milstolpe: Min 20-årsdag. 
Inte hade jag kunnat gissa att jag skulle spendera den med att uppfylla en flerårig dröm: Lejonkungen-musikalen i London

 


Det var också på den resan som jag förstod vad jag ville. Det var resan då jag blev helt och hållet galet, hundraprocentigt kär i Jonathan. Det var en spärr som släppte på tåget mot London från Birmingham. Jag minns att jag tittade på honom och bara visste. Hur gay det nu låter. Det var ögonblicket jag insåg hur det känns att vara kär på riktigt.
Det var överväldigande. 

 
 
Juli var jobb, jobb och jobb och jag började tröttna, augusti likaså, men med en ljusare avslutning. Liseberg började klinga av och jag fick min välförtjänta semester. Och det var SÅ SÅ frustrerande! Liksom... 
vad gör man med oceaner av tid och en överarbetad hjärna som kommer ikapp en? Jag längtade bort, jag längtade hem, jag längtade iväg. Men jag stannade och härdade ut dagar av total menlöshet. Och långsamt började jag hitta svar. 
 
Jag saknade skapandet, som fått vika undan för prestationerna som krävdes i jobb och skola. Jag saknade gymnastiken, trampolinen, och känslan av att kunna styra min egen kropp. Det fanns dagar då depressionen var överhängande och jag stannade i sängen hela dagen med allt socker jag kunde hitta i hela lägenheten, men oftast kom jag någonstans i tankar och mål.
Jag ville plugga franska.
Jag ville verkligen, verkligen, verkligen flytta från Sverige. 
Och som tur var, så kom oktober och europa fick möta en nyfödd Felicia. Paris var fantastiskt. Barcelona var fantastiskt. Det vet ni redan. 
 
Och efter det har det varit jobb, jobb och jobb. Vikariepool, event, lisebergshallen och kassan. Jag är så så trött nu, trött på jobbandet, trött på vissa delar av min vardag. Det är dags att ändra på det. Snart. 
 
Och året som kommer kommer vara helt... ja, vem vet. Så mycket nytt på ett ynka år. Förhoppningsvis blir det super. Så länge jag fortsätter fråga mig själv vad som egentligen är viktigt. 

Livspoängen, ni vet. 


2014-12-30
00:24:19

Drömmen om utomlandet
 
Min kropp är så, så svag. Mitt sinne är så, så bittert. 
Jag känner mig som en gammal bambatant som dag efter dag slevar upp samma sörja till otacksamma elever. 

Och det värsta är att jag är alldeles för ung för att känna mig så gammal och så bitter. Jag har liksom inte anledningar nog. 
Mitt jobb är ju... bra. Min fritid är ju bra. Min framtid ser så... ljus ut. Felicia, det vet du väl? Av alla jobb har du ju ett av de bättre. För din ålder. Och du behöver inte betala hyra, du har inga barn att försörja, du har inga egentliga måsten; så varför så hänger du så med huvudet?

Det där är både svaren jag får och mina egna tankar.
Visst. Jag är privilegierad. Känslan av att jag borde vara tacksam ligger alltid som ett moln över mig. Och visst, jag har tjänat pengar. Jag har ingen månadshyra, jag är obunden från en familj. Men ändå... vissa saker känns gjorda nu. 
 
När jag började jobba, vid 17 års ålder, kunde jag knappt bärga mig från att sluta skolan och få jobba på heltid. Jag förstod inte folk som sa att jag skulle tröttna. Hur kunde jag göra det? Det här var ju livet! Egna pengar, möta människor, när jag kom hem från jobbet var jobbet slut. Inga läxor som hängde över mig, jag var... fri. 
Sen blev jobbet en vardag. Sen tog det över min vardag. Sen började jag tröttna, igen

Jag längtar, dagligen, hela tiden. Det är det som ger mig bränsle just nu. Det och det faktum att jag har varit duktig i höst. Jag har mött några av de underbaraste små människorna någonsin också, det gör mig glad varje gång jag tänker på det. Och dem längtar jag efter att träffa igen, jag längtar tillbaka till dagisbarnen. 
Men jag längtar också - håll i er för ingen såg någonsin det här komma - tillbaka till skolan

NEJ DEFINITIVT INTE UNIVERSITET som i 3-5 år, samma linje, tentor, 40-timmars pluggveckor och uppsatser. Nej. Inte. 
Men jag känner mig tjudrad. Jag har längtat så länge efter att göra vad jag vill, och nu när jag kan det är jag för upptagen med att jobba för att bryta upp och göra något annat jag vill. För som sagt, jag vill jobba. Jag ville jobba. Och nu har jag gjort det. Nu vill jag göra annat:
 
 
 
 
 
Jag vill plugga språk.
 
 
 
 
Jag vill åka till ett land och lära mig språket för att sedan åka vidare till nästa land och lära mig deras språk. Det är en dröm jag har haft sedan jag var liten. Just nu lutar det mot la France. Starkt och mycket. Det kommer det nog bli, inom ett år om jag inte får någon ny idé som verkar vettigare att syssla med i höst.
 
 
 

Men många har också sålt in Spanien (bland annat Barcelona med sin blotta existens) så kanske ska man se till att använda 6 år i skolan till något? 
Vi får se. Jag vet inte. Men jag hoppas. 
Och längtar. 
 
 
 
 



Som vanligt när jag bloggar blir det mycket snack utan röd tråd. Det är okej. Att blogga är att rensa systemet lite - och för den som läser kanske det är skönt att komma tillbaka till sin egen hjärna efteråt? 
 
Med all kärlek och sånt tjaffs - ha ett gott nytt år med lagom mycket etanol och alldeles för mycket människor, så klarar ni nog er galant. Och personligen ska jag jobba på mig fysik - på förmågan att smälta mat som inte är flytande och på att orka gå ner till affären och upp igen utan att få andningsnöd. Åh, förkylningens ohyggliga baksida. Nä håll käft nu Felicia okej hejdå gonatt. 
  
  

2014-12-17
23:54:00

The opposite state of oversleptive
 
Jag är egentligen helt fel ute att blogga nu, när jag kan räkna minuterna tills jag ska gå upp (408 stycken ynka minuter), men jag känner mig så inspirerad - dels av min egen brist på inspiration. Den tvingar mig att fråga vad det är som fattas. Sol, är ju ett uppenbart svar på den frågan. Men också så mycket mer.

Jag är trött som fanken på att jobba, men ändå går jag igång av att jobba över kroppens gränser. Imorgon ska jag dra en vik till 13, sen sticka vidare till Liz och sätta på mig säljarleendet. Detta, adderat med senaste veckans bristfälliga sömn (nu snackar vi istället 500 minuter, på två dagar...) och det faktum att jag redan har jobbat dubbelt en gång den här veckan ≠ en optimal felicia. Men vafan. Man är bara ung och har chansen att slita ut sig en gång, sen blir man nog trött på livet. Jag får ta chansen medan jag kan. 
 
Dock har jag hittat en ljuspunkt, en källa till evig energi - i alla fall väljer jag att se det så. Det kommer ju alltid tillbaka till mig; skapandet. Jag skapar stort, över dörren. Det går åt fanders. Men det spelar faktiskt mindre roll. Det fantastiska är att jag kliver utanför mig själv och in i en blurrig, euforisk, kreativ värld där det som blir vackert för ögat definerar det som är viktigt i världen.

Jag är en sån sucker för skönhet. 

Nej, nu blir det sova så att jag orkar ta hand om lilla Sammy och Sverris imorgon. Ännu har jag icke behövt fördjupa mig i konsten att byta bajsblöjor, men vem vet - imorgon kanske innehåller den lyckliga första gången? 

 
 

 
 





 
 
 
Can you believe that the crew has gone?
And they wouldn't let me sign on
All my islands have sunk in the deep
And I can hardly relax or even oversleep
 
 


(363 minuter....)
 
 
 

2014-11-26
23:57:08

En tyst minut för ett inlägg som lämnat oss
 
Ni vet när man suttit och jobbar på en målning och spiller färg över hela skiten? Eller när man skrivit i tre timmar på ett skolarbete och datorn dör utan att man hann spara? Eller ja, typ när man skrivit, fixat och lagt ner halva sin själ och ordförråd i ett blogginlägg som DOG och lämnade datorn och internet utan ett spår? 
 
TYP SÅ KÄNNS DET NU. 
 
Åh jävla fan fan! Jag som var laddad med så mycket bra energi, så många tankar och ideer. Det känns lite som om de dog med inlägget. Plötsligt ligger jag på golvet och skriker av ren frustration för att allt mitt arbete var bortkastat. Och JB kommer och försöker trösta mig men jag skriker bara åt honom för att jag är så jävla arg och frustrerad. Och ledsen. Väldigt väldigt ledsen. 
 
Kan vara den sena timmen som ger upphov till denna enorma frustration/överreaktion, eller så är det faktiskt så vanligt folk reagerar när saker och ting gör dem besvikna. Jag vet inte... det var så kul att skriva och ha ett ämne som jag brann för: att bekämpa mörkret. Vet inte. Just nu är jag inte i stånd att skriva om det men det kanske kommer. En annan dag. 
 
Just nu då? 
Jag jobbade inte idag utan sov till 14, för att sedan gå upp och ha maraton av Switched at Birth med mig själv och Pepsi Maxen. Väldigt mysig, ickeproduktiv dag. Jag tror att jag lyckades koka pasta och ta ur diskmaskin också, but that was it. Jag var bara helt jäkla färdig igår, däckade mitt i en mening och märkte inte ens att JB drog upp mig för att jag tydligen sagt att jag behöver gå på toa. Mycket märkligt. 
 
Aja, jag ska dampa klart (eventuellt springa in i väggen med huvudet före, vad nu det ska hjälpa)(nej jag skojar bara. Jag kommer antagligen bara vara en bitch tills jag somnar) på den här jävla världen och dess jävla påhitt a.k.a internet och drömma mig tillbaka till tider då vi ristade i lertavlor. 
 
GODNATT OCH FACK OFF DU JÄVLA INTERNETSIDA.