En Inte Rumsren Blogg

Så var det dags.
Samma sal igen, samma fjärilar. De borde vara värre än förra gången eftersom det här är mer på riktigt, den här gången har jag kommit långt men jag är förberedd. Jag litar på att jag klarar det.
Jag sitter med fötterna dinglande över marken på ryggen till en av "biografens" stolar. På bordet som jag vet sedan förra gången kommer att fungera som både köksord och cafédisk står en vit kaffekopp och en tom pillerburk. Jag tar in varje detalj, försöker mota bort nervositeten för vad som väntar.
Men i samma sekund kameran går på och Anna frågar om jag är beredd inser jag att det är det jag är. Allting flyter på, fjärilarna har förvandlats till små stjärnor som glittrar på mina läppar. Jag kan det här.