En Inte Rumsren Blogg

Historien om ett junibarn på besök i vuxenvärlden börjar med en inställd buss och ett antal frustrerade telefonsamtal. En halvtimme försenad anländer jag till Le Petit Cafe i Haga på måndagsmorgonen, men som tur är går världen inte sönder, som Shady lugnade mig med.
Shady, tillsammans med Shamene, är mina handledare, och gulligare tjejer kan man inte hitta. På de tre dagar jag har varit där har jag blivit erbjuden varm choklad säkert trettio gånger, fått sluta tidigare och blivit utfrågad om jag har provat att vara modell. (HAHA!)
 Mycket av dagarna går åt till att diska. Jag står upp 6 timmar i sträck med ett undantag på en 10-minuters lunchrast, men jag älskar det. Jag älskar att ta undan från borden, jag älskar att röra ihop smeten till scones, jag älskar den trevliga stämningen; jag älskar till och med bussturen på väg till "jobbet". Det här är ett äventyr som jag har behövt så länge och jag njuter i fulla drag av det.

Skolan är så fruktansvärt fruktansvärt trist och det känns konstigt att säga det, för jag har alltid varit en person som trivts ganska bra i skolan. Nej, förlåt, vad jag tjatar om det. Det har bara slagit mig på sistonde och det känns konstigt. 
Nu är det i alla fall 3 veckor utan läxor och om det hade funnits en typ Click-fjärrkontroll, en som kunde reglera tiden, så skulle jag ha använt den nu. Det är skönt att bara vara, bara var nöjd för en gångs skull.