Jag har ingenting att skriva. Förutom att jag älskar ord. Och ungar. Vilket skulle varit Årets, nej, Århundradets skämt om jag hade sagt det för ett år sedan. Men nu är det sant. Jag älskar att ungar är så jävla kompetenta, och att de gör en så glad när man känner att man tillför dem något. Eller när de bara roar mig genom att strunta fullständigt i vad jag säger. Det är kul det med, kanske inte lika kul för mig. Jag tränar ungar som ler konstant, som gråter konstant, som apar sig konstant, men det spelar inte så stor roll. 

Det är bara en otrolig känsla att se dem utvecklas


Bajs sa att jag inte kommer bli en bra mamma så det här inlägget kan hon få ge mig i framtiden. Nu ska jag tönta runt med spel på facebook, alternativt: Sova. Hejdå!

Kommentera

Publiceras ej