En Inte Rumsren Blogg

 

Filosofi från en IKEAsäng. På första våningen i ett niovåningshus med öppen balkong och ett spårvagnsspår mot staden. Där ligger en tjej på ungefär 19 år som har välsignats och förbannats med en hjärna som tänker och ett par händer som skriver och en mun som pratar och pratar och pratar. Och slöseri skulle det ju vara annars, med tanke på alla dessa människor som finns i världen som är värda att lyssnas på och pratas med, vars tankar och drömmar och ord skulle undervärderas om de inte fick en chans att smitta mina system också.  

 

Ikväll har tankarna stannat på ett möte med en syster, en vän som växt upp parallellt, som strävat efter solen i en kruka alldeles intill. Det är en sån vänskap som definerar bekvämlighet, trygghet, naturlighet. Där det bara behövs en soffa och en början för att skapa en konversation som håller på i timmar utan att någonsin vara klar. 
Och ikväll pratade vi om svårheter och skönheter. Svårheten och skönheten i att växa. Svårheten i att inse att det blir kanske aldrig lätt, det blir kanske aldrig rätt. Skönheten som finns i känslan av att inte vara ensam i allt det svåra. 

 

Svårheten i att gå själv och skönheten i att man inte behöver.