En Inte Rumsren Blogg

Inatt sov jag fyra timmar och det är väl det som sänker mig lite. Har fortfarande inte riktigt smält det här med mormor. Ingen har dött som funnits så kontinuerligt i mitt liv förut. Ska inte hålla på och höja henne till skyarna eller så för vi hade väl inte direkt närmsta relationen. Men hon var en del av mitt liv som alltid har varit. 

 

Det intressanta är att jag varit deg och seg förut men fått kommentaren "ryck upp dig" så många gånger att jag börjat att personligen ta på mig skulden för att jag inte mår bra. Vilket inte är konstruktivt alls. Och nu när man har en "riktig", "konkret" anledning så är det som om folk förstår på ett annat sätt. Eller ja, "förstår". Men många har ju varit med om något liknande. Då är det okej att vara ledsen. Då finns det ingen idiot som säger till en att man blir frisk bara av att "tänka rätt". 

 

Jag är så jävla ledsen för så många saker jag inte tillåtit mig att vara ledsen för förut och samtidigt försökte jag hinna ikapp med mina 18 år då det gäller att vara på topp i skolan, ha ett extrajobb, träna, träffa kompisar, festa och dessutom se bra ut när man gör allt det. Det funkade inte, jag gick in i väggen. 

 

Så jag träffade skolsyster i januari och sa "Jag orkar inte det här just nu." och möte med rektorn fixades så att jag nu läser 60 % och tar resterande kurser nästa år. Det känns bra, jag var nog ändå inte redo att släppas helt fri efter studenten. Det skulle bli ett så enormt tomrum och det enda jag vill är att resa, men jag är inte säker på om jag mår tillräckligt bra för att vara borta en längre tid. Tids nog lämnar jag Sverige, om planen blir som den ska, och då vet jag inte om jag kommer tillbaka. Men tills dess får det ta den tid det tar. 

 

Jag kämpar varenda jävla dag med allt jag har för att kunna må bra och det är frustrerande att inte lyckas. Ibland, såklart, mår jag helt okej men det är svårt även för mig att förstå att lätta saker tar så mycket mer energi än förut. När jag kommer hem från min, nu ganska mycket kortare, skoldag är jag oftast så trött att jag faller ihop på soffan och inte reser mig på flera timmar. Jag, som alltid levde livet på 200 %, känner mig nu som en pensionär - alltid trött och aldrig festsugen. 
Förlåt Ms, jag vet att jag har lovat. Det tar bara lite längre tid än vi räknade med. 

 

Tid, jävla förbannade segjävelstid. Jag orkar inte vänta längre. Jag exploderar inuti flera gånger om dagen, jag lägger all min energi på att orka med små saker som att träffa folk och gå i skolan. Därför gör det så jävla ont att höra att jag tänker fel, att "om jag bara tänkte lite mindre sucky hade jag mått bra". För jag ägnar hela min vakna tid åt att tänka "rätt". Jag kan inte pusha mig hårdare nu. 

 

Jag vet att ni menar väl, men jag vill inte höra mer av det. Hade ni varit i mina skor hade ni inte gjort något annat än sagt till mig att gråta ut när jag bad om er hjälp. 

 

Över, ut.