En Inte Rumsren Blogg

 

September. 
Å du vackra, solkyssta september. 

Imorgon jobbar jag mitt sista pass för säsongen på Liseberg. Det känns faktiskt skönt. Jag vill ha lediga helger som jag kan krasha eller sova bort eller bara vara allmänt oproduktiv på ett tag fram över. Eller göra helt andra saker med tiden... 
Det är ju dels det här med att gå ut.
Det vill jag prata om i det här inlägget.
För: Jag är sämst på det. 
Nej. Kanske inte sämst. 
Men riktigt jäkla dålig. 

Det är som att jag inte förstått tjusningen att omge sina öron med massa skrikande människor och sina organ med gifter. Jag är dessutom fortfarande obekväm vid tillfällen då det vankas dans - det ska vara en riktigt bra humör-dag för att jag ska tycka att det är kul att dansa. Babbla, det gör jag däremot gärna. Men musiken brukar vara för hög för att inte större delen av samtalen ska bestå av "VAA?". 
Och själva att-vara-påverkad-biten ska vi inte ens gå in på!
Eller. Jo. Det är precis det vi ska. 

Ni känner ju mig vid det här laget, eller hur? Jag lämnar ju ut en del här och det gör jag för att jag tycker det är bra att utmana sig själv, att tvinga mig att inte skämmas för hur och vem jag är. Det går faktiskt bättre och bättre, även om det skrivna ordet är min svagaste punkt gällande kritiktålighet är det också den punkt jag värderar högst hos mig själv. Det faktum att jag kan vända och vrida på ord hela nätterna och tycka det är en vettig sysselsättning, alltså. Och utan att gå in för mycket på min kärlek till språk ska jag gå tillbaka till huvudstigen, ämnet: Alkohol. 

Så ni känner mig vid det här laget va? Vet att jag är en cool social och extremt snygg tjej med ett galet uteliv och alkoholsinne som få andra? Ah precis så var det ju inte. (Social, för all del...) 
Men det här med alkohol kan jag inte för mitt liv förstå fuzzen about. 
Jag gillar inte att förstöra mig invärtes mer än nödvändigt, jag tycker inte om att inte minnas fantastiska kvällar, jag gråter som en bäbis om jag blir tvungen att spy och framför allt tycker jag inte om att tappa kontrollen över min aldrig tystnande mun. 
Men det måste ju vara något jag missat. 
Alltså det måste ju finnas en anledning till att 19-åringar omkring mig får något lyriskt i ögonen om någon ber dem berätta om sitt värsta/senaste fylleminne. 

För visst har jag varit full. Både en och två gånger. Och visst har det varit kul. Absolut. 
Men det har varit ett mycket större antal utekvällar utan minsta droppe jäst vätska i min kropp som jag fortfarande får upp smilbanden till. 
Kvällar då jag kännt mig som ett med världens höjdare, fan, jag skulle ju till och med kunna vara borgmästare över dem! 
Framförallt kvällar då jag somnat utmattad men lycklig vid 5-tiden, utan att vara minsta påverkad. 
Så min fråga till er: 

 

 

Jag är seriös jag vill veta, lämna gärna en kommentar.

 

 

 För jag vill gå ut, jag är sugen på att träffa folk, släppa loss, vara dum och spårad
- allt sånt som jag gör utmärkt i nyktert tillstånd.
Kommer jag då alltid få parera för att folk blir nervösa i mitt sällskap bara för att jag inte sitter med en öl i handen? 
Kommer jag alltid bli omnämnd som "lite tråkigare" hur roligt jag än har? 

Vad är problemet för andra att jag oftast inte dricker? 

 

Zeriözly. Jag behöver någon form av svar innan mitt övermogna tonårshjärta kollapserar av förrvirring.
Det är den som en dag kommer ta död på mig. 
Ovetskapen. 


AJA. 
Jag tycker om er ändå.