En Inte Rumsren Blogg

 

 

 

Det hela började med att jag såg trailern till "Carrie". Längst in i min kvällströtta hjärna visste jag nog att det var en skräckfilm, och därför något som i vanliga fall hjärnan förser med ett stort fett varningskryss, men icke idag, neeeej. Istället blev jag nyyyfiken. Så jag kollar klart hela trailern, går sen in på IMDB och läser mer om den och kollar sen, som pricken över i:et på 1976's version på Wikipedia, komplett försedd med bilder och allt. 

 

Det var nog det. Och kaffet. Eller inte kaffe. Det är svårt att avgöra faktiskt. I vilket fall som helst så är jag sömnlös och dejtar min laptop. Och äter lite mer ananaspaj. Den här helgen var som sagt ett underbart dis av sockerkoma och för mycket sömn OCH DÄR har vi kanske ytterligare en anledning till att det är så svårt att hitta drömlandet just idag. Jag har helt enkelt inte fått upp min vakenhetskvot högt nog. 

 

Det är så jäkla mycket som händer just nu.
Har jag sagt redan.
Men det har inte ändrats på den punkten! 
Imorgon är det lisebergsmöte vilket är en liten påminnelse om att sommaren och jobbet snart är här igen. Så även det ska bollas ihop med pluggandet och studentandet och festerna som är en del av hela studentapparaten. Det ska bli kul, det ska det. Men frågan är om jag har orken att slutföra och leda allting i rätt fåra ända in i slutet? 
Trots allt är jag positiv. Jag fixar det här. Jag har faktiskt aldrig trott det så starkt som nu. Det hjälper att ha helger som denna. Det finns liksom inte mycket till problem när man blir slängd över axeln på sin starka och åååå så manliga man och omkringburen i lägenheten som om man inte vägde någonting.
Inte bara en gång. Och inte en enda rygg gick sönder! Det kallar jag framsteg. 

 

Samtidigt.... Fast omvärden tycker jag är knäpp som ens tänker så långt fram så känns det inte konstigt att det är något så otroligt stressande i att inte veta exakt vart man ska. Grejen är väl att... man vet nog aldrig helt vart man ska. Man blir bara så smärtsamt påmind om det när det närmar sig ett vägskäl.
Just nu har jag vaga planer om vad som händer sen. Att gå från ungdom, till och med tonåring, till VUXEN? Är jag redo för det? Är jag verkligen, äntligen, där? Ibland känns det som om jag gjorde vissa saker senare än andra. Bevisligen det här med skolan, men andra saker också. Träffa killar, till exempel, eller börja fundera på det där med självständighet. Jag är så långt därifrån fortfarande, fortfarande inte en tanke på att gå utanför pappas trygga väggar. Inte några tankar jag kan på något sätt visualisera, i alla fall. Men det kommer när det kommer. 

Till hösten vill jag läsa språk. Antingen jobba på ett eller annat sätt, eller läsa strökurser för att öva upp de snart glömda språkkonsterna i spanska och franska. Både och hade varit en dröm, till och med en verklighet, för Felicia-15-år-och-tvungen-att-göra-allt-perfekt, men fem år har i alla fall lärt mig någonting. Man har bara ett liv, en hälsa. Tro fan då att man ska göra det bästa av det och vårda dessa så bra man kan. Men framgångsvansinnet är förädiskt, för fortfarande vill jag så mycket. Det är mycket jag vill hinna med, och jag känner så jävla starkt att tiden är nu. Och orkar, det gör jag mer för varje dag. Ibland är det bara fortfarande svårt att veta mina gränser. Hur mycket kan jag pusha, exakt just nu? Och är det värt att alltid befinna sig på gränsen till vad jag orkar att prestera? 

 

 

 

Det är den här bångstyriga viljan igen. Antingen kommer den ta mig runt jorden eller så kommer den ta livet av mig i försöket. Men jag tror allvarligt att jag hellre försöker följa den runt jorden än att sitta där och bli bitter, rent av ångestfylld, vid tanken på allt jag borde ha gjort som jag inte hunnit med. 

 

 

Frågan är: Vad skulle du göra om du hade HELA ditt liv i din händer?
 
Eller kanske snarare: Vad ska du göra nu när du har hela ditt liv i dina händer?

 

 

 

Kalla mig romantiker. Kalla mig dramatiker. Kalla mig helt enkelt fjolla. Det gör ni som ni vill. Men jag kommer nog alltid vägra sitta här och påstå att det är någon annan än jag själv som skapar mina upplevelser. Som skapar mina minnen. 

 

Och just den tanken är på något sätt både tröstande, rusande och ångestframkallande på en och samma gång. Det beror lite på om det finns en drake i ditt vattenglas eller inte.