En Inte Rumsren Blogg

 

 

 

Jag nuddar närabotten ganska ofta nu. Surar, grinar, gråter, är arg, bryter ihop. Jävla skola. Jävla arbetslöshet. Jävla allting som inte är en jävla snittslad bana av gula tegelstenar. 

 

Visst är det intressant, att jag kan klaga på arbetslösheten trots att jag är sysselsatt fem av sju dagar i veckan, om så bara för några timmar så har jag i alla fall något att gå upp för. Ändå är jag så så så rädd. Och så frustrerad. Mestadels på min egen feghet. Lite på min omotivation. Lite på att jag inte kunde get my act together för två år sen - men där stannar jag och påminner mig om att det här var bästa valet. 

 

Jag kom iväg till gymet också. Det gick poopsausage, och jag fann mig själv stirra in i väggen och vara så jävla trött på allt... döljande. Jag har jobbat så jävla hårt med att dölja så mycket av det som har hänt, eller snarare det som har påverkat mig och, lite grann, förstört för mig. Det är tröttsamt, det känns som om man lever halvt och man bara har halva vänner för att de inte vet om exakt hur mycket medicin man går på och hur många av alla "tandläkarbesök" som egentligen är regelbunden kontakt med psykologen. Om jag ska vara helt brutalt ärlig är jag fruktansvärt, pissat, trött på det. 

 

Anledning till den här frustrationen tror jag till stor del bottnar i det faktum att jag funderar på att sluta med depressionsmedicinen jag har gått på i ett och ett halvt år nu. Saker och ting har gått bättre, till stor del på grund av mina val och mina medmänniskor, och plötsligt gick en månad utan att jag ens tänkt på medicinen.
Utan att jag tagit den. 

Och ångestnivåerna är plötsligt skyhöga. Jag tittar mig i spegeln och ser ett monster. Jag går till gymet och nöjer mig inte med hur mycket jag än kämpar. Jag är i skolan men gör inte uppgifterna eftersom jag är tvärsäker på att jag ändå kommer underprestera och få panik för att jag suger så mycket. 

 

Jag vet inte om detta är en fas eller medicinskt, men jag kan inte låta bli att koppla ihop det med hoppandet i kuren. Oavsett vilket så är jag trött på att det ska vara en sån jävla skam att vara deprimerad. Bilden samhället, eller kanske jag själv?, har, eller hade, var ju en människa som låg och inte gjorde något, en människa som tyckte synd om sig själv. Och det har jag gjort, också, jag har gråtit många tårar i frustration över att jag inte bara kunnat få vara "normal". Någon som inte spenderar höstterminen i trean däckad i soffan. Någon som går ut och har kul och inte stannar hemma och bölar/intebölar (vilket är värre) på grund av all ångest. 

 

Men det blev som det blev och det blev inte som det blev för att jag tyckte synd om mig själv. Det blev heller inte som det blev för att jag gav upp. Grejen med depression är att det börjar tugga på dina lyckoämnen, endorfinerna, vilket gör att du bokstavligt talat inte bryr dig om du är levande eller död längre. Man har liksom ändå ingen kontakt med sina känslor; inte känslor av välbefinnande, heller inte av olust. 
Så nej, jag gav inte upp. Men min kropp, mina signaler, mina hormoner, gjorde sitt bästa för att jag skulle göra det. 

 

 

 

Ändå står jag här idag. 

 

Så varför skulle jag skämmas?