Jag vaknar fortfarande varje dag och drar in ett stort andetag innan jag slår upp ögonen. Vem hade någon aning om att två varma kroppar kunde lukta så gott? Och vara så sammanflätade? Jag har vaknat upp så i ett halvår nu. Ett halvår är 183 dagar. Det känns fortfarande som första dagen.
Och insomningen. Detta helvete. Detta mörkermonster jag tampats med sedan jag var tolv.
Nu:
...Borta. Jag somnar först, till och med.
Det slutar heller aldrig förvåna mig hur snygg en människa kan vara. Han blir fan snyggare och snyggare för varje dag, hur ologiskt det än är. Det finns tillfällen då till och med jag känner mig snygg i närheten av honom.
Jag ler fortfarande när jag hör stegen i trappan och sekunden senare, plingandet på dörren. Varje gång. Och jag förvånas över hur någon kan få mig att skratta så, och hur jag själv känner mig roligare med honom.
Den där pirrande känslan. Jag har hört att den ska avta med tiden. Men tiden har gått, en hel massa tid, och jag känner mig bara mer pirrande för varje dag. Inte för att jag är nervös, men för att alla kroppens fibrer vibrerar i närheten av honom.
Jag vill aldrig sluta uppskatta de små sakerna, men heller inte vardagsmåla de stora. Jag vill aldrig sluta förvånas över hur många fyrverkerier som får plats i en kyss, eller hur många vattenfall som kan tömmas och försvinna mot rätt axel. Jag vill fortfarande komma ihåg hur det känns att vara själv för att aldrig ta för givet att inte vara ensam.
Tänk er, till och med knäppskallar som jag blir upp över öronen förälskade någon gång.
kär,
sju,
Kommentera