En Inte Rumsren Blogg

 

Nåja trots huvudvärken man får efter en hel dag vid datorn tror jag jag har lyckats vända bajs till lite lite bättre. Via facebook hittade jag den här videon: 

 

 

 

(kolla från minut 23) 

 

Det handlar om en tjej som blev Victoria's Secret modell genom en tävling. Hon upplevde själv aldrig att hon räckte till utseendemässigt och la hela sin själ i att se bra ut, men ju bättre det gick för henne i modellvärlden ju mer insåg hon att hon inte ens själv levde upp till den bild hon förväntades förmedla. Allt som betecknades "skönhet" på bilder var där på grund av photoshop och extensions.

"Det är därför unga tjejer köper smink, eller push-up BH, eller pressar sig själva att gå ner i vikt. De försöker se ut som vi gör på bilderna - men vi ser inte ens ut sådär!" 

 

Det gav mig en mindre nostalgitripp till den tiden då jag själv var likadan. När jag gick för Victoria's Secret alltså. 

Okej seriöst nu: det gav mig en mindre nostalgitripp till den tiden då jag själv var likadan, då jag också la all min energi på att se bra ut. På att vara smal. Dilemmat med det - eller, ja, ett av dem - var att ju smalare jag blev, destu mindre bröst fick jag. Det fanns en tid då jag stod framför spegeln i sportbehå och shorts från i sexan och såg ut som en man. Eller rättare sagt som en liten pojke. Och vilken pojke ville ha en flicka som såg ut som en pojke? 

 

Självklart fanns det bot på det, jag gjorde enligt konstens alla regler och köpte just en rödglänsande Victoria's Secret bh av siden. Med två storlekars bombshell-effekt och bröst som hamnade upp i hakan. Och den funkade, den gav mig självförtroendet nog att le lite extra, flirta lite extra, men i hemlighet var jag glad för att ingen någonsin fick se mig naken på grund av rädslan för att bli lämnad direkt av ren besvikelse. 

 

Åren gick och min kropp kom ikapp mig. Jag fick tillbaka alla former jag bantat bort, och en lite sundare inställning till skönhet på köpet. Det är ju det här med att växa, men vadfan visste jag om det vid den tiden? 
Och nu häromdagen gick jag igenom min garderob och hittade den röda bh:n och visade den för Sju, skrattandes. "Kan du fatta att jag gick omkring i en sånhär!" sa jag och knäppte på mig den. Sju bara stirrade en stund, sen rynkade han lätt på näsan. 

"Du ser inte klok ut. Du ser bättre ut i dina vanliga bröst." sa han bara. 

Jag stirrade också. För jag såg faktiskt inte klok ut. Och det handlade inte om en misspassande BH, utan det handlade om samma faktum som får mig att inte känna tvång att sminka mig vardagligen. Jag får helt enkelt inte ihop hur jag "endast" skulle kunna se bra ut om jag spökar ut mig. Jag behöver varken foundation eller mascara för att känna mig vacker, och känner jag mig ful inbillar jag mig det oavsett hur många gånger jag tränat eller klätt mig i snygga kläder det senaste. Skönhet är ju inget annat än en känsla. 

 

Det var väl också på grund av den känslan som jag tog så få chanser i tonåren. Jag kände mig aldrig snygg nog för vem det än kunde vara som visade sig lite intresserad. Sedan hände någonting - i somras bestämde jag mig bara för att skita i det, tänkte att "nog för att jag inte känner mig snygg, men det kan jag kompensera med min kickass-personlighet" 

 

och det funkade ju faktiskt helt okej, det också.