Varför skriver jag inte? 
 
Varken texter, dikter, essäer eller noveller. Ingenting här heller. Och dagboken, den har fått tre entrys på hela juni. Jag som brukade tekna ner allt, från skiftningar i molnen till nyanser i känslopaletten. Men nu. Ingenting. 
 
Svaret är så bitterljuvt: Jag har drabbats av lycka.
Jag är plötsligt på en plats i livet då jag har allt jag behöver. Jag vaknar på morgonen och andas, aldrig i större stress än jag kan hantera, och när jag somnar sover jag utan drömmar. Lätt, som om tankarna bara virvlar, inte gnager och snurrar.

Jag och Sju är en sån där jobbig tvåsam enhet som knappt kan synas utan varandra.
Vi vaknar, vi äter, vi tränar, vi spelar dataspel, vi diskuterar buddhism, vi fikar, vi dricker kaffe, vi imiterar katter, vi brottas, vi sjunger påhittade sånger, vi skojar, vi retar varandra till vansinne, vi funderar, vi planerar, vi filosoferar, vi växer - allt tillsammans.Fan alltså. Kanske var historien om att människan egentligen var skapad med två hjärtan, två huvuden, fyra armar och fyra ben sann. Man blir inte hel förrän man hittat sin andra halva. 
 
Så Felicia fjorton år, femton år, sexton år, sjutton år, arton år, nitton år; här har du det. Svaret på hur fan man lever lyckligt i alla sina dagar. Sanningen var att det inte spelar någon egentligen roll hur man lever. Snarare vem man gör det med. 
 
 
Av alla idioter som finns är den här nog min favvo. 
 
 
 
kärlek. så enkelt kan det va., sju,

Kommentera

Publiceras ej