Det var en kommentar idag som slog mig med förvåning, rent av insikt. Vi stod och pratade, några tjejer i min nuvarande klass och jag, och jag berättade att jag inte varit hemma på flera nätter.
"Var har du varit då?"
"Var har du varit då?"
"Hos Sju."
"Åh fyfan. Jag skulle aldrig orka vara så länge, i flera dagar!, med samma person!"
Och där och då hörde jag mig själv för bara ett år sen, ordagrant.
Hur många månader har gått sen juli? Sex? Sju? Åtta? Jag håller inte räkningen på det. Det enda jag kan räkna är dagarna vi inte träffats, nätterna vi inte sovit ihop. På mina fingrar och tår kan jag räkna dem allihop.
Och där och då hörde jag mig själv för bara ett år sen, ordagrant.
Hur många månader har gått sen juli? Sex? Sju? Åtta? Jag håller inte räkningen på det. Det enda jag kan räkna är dagarna vi inte träffats, nätterna vi inte sovit ihop. På mina fingrar och tår kan jag räkna dem allihop.
Och jag var ändå... jag var ändå precis som hon i min klass förut. Jag fattade inte hur man skulle kunna tillbringa SÅ mycket tid med samma person utan att tröttna. Och visst, jag får lite flipp ibland för att jag vill göra mina egna grejer. Blir galen för att jag är rädd att kväva honom, eller själv bli kvävd. Men det jag aldrig förstod förut är att jag själv ju har ett val, och, patetiskt, eller romantiskt, eller vad man nu vill kalla det, nog så väljer jag honom, framför att vara själv, alla gånger.
Påstådd självständighet till trots.
Påstådd självständighet till trots.
Knäppt nog.
sju,
Kommentera