Freakshowen som är.. well, jag, sätter igång igen, den här gången med extra snor.
Det känns ibland som om smekmånaden är över. Vi bråkar, högt och ljudligt och hela tiden. Och för det mesta är det mitt fel. Jag vet det. Jag startar igång honom med mina orimliga krav på att vara med mig hela hela tiden, trots att jag svor att aldrig tappa min självständighet på det sättet. Ändå är vi där nu. Och jag vet inte vad jag ska göra för att sluta.
Det känns ibland som om smekmånaden är över. Vi bråkar, högt och ljudligt och hela tiden. Och för det mesta är det mitt fel. Jag vet det. Jag startar igång honom med mina orimliga krav på att vara med mig hela hela tiden, trots att jag svor att aldrig tappa min självständighet på det sättet. Ändå är vi där nu. Och jag vet inte vad jag ska göra för att sluta.
Det här är en väntan på att det värsta ska hända. Det kommer hända. Snart. Innan sommaren, tror dem. Jag vet inte hur jag kommer reagera, så jag tänker inte på det. Därför blir jag förvånad över mitt beteende. Jag mår ju inte dåligt, inte så att jag känner det. Ändå är jag en bulldozer, en parodi på en kvinna som PMSar, fast hela månaden.
Och det är bara att vänta nu.
Det är bara att vänta.
Och det är bara att vänta nu.
Det är bara att vänta.
Kommentera