Idag var det jobbigt.
Vi var på hospiset, hon var sämre, hennes röst hördes knappt. Det är allt jag minns just nu. Dagar som dessa får mig att skilja på besöken och hemma, som om det var två helt skilda liv, orelaterade till varandra. Det enda jag hade med mig hem därifrån var klumpen i bröstkorgen och en envishet fokuserad på framtiden. Det är det jag vill fokusera på. Jag är så ofta hos henne i tankarna ändå, varje stund jag inte aktivt tänker på något annat. När jag kan styra springer jag mentalt så bort därifrån som möjligt. 
 
Och jag är fast i en torktumlare, tiden tickar så jävla högt och jag vet inte vad jag ska göra med all tid som rinner iväg från mig. Det går för snabbt. Och en dag kommer det inte spela någon roll. 
 
Så jag konserverar, här, och på papper. Jag fäster en del av mig i skriften. Ett fåfängt försök att inte lämna världen spårlöst. 
 
OCH DET ÄR SÅ LÖJLIGT. Jag är 20 år och besatt av döden. Livet börjar ju nu?
Och jag spenderar mina kvällar med att fundera på när det ska ta slut. 
 
Så jag konserverar. Jag tänker, planerar, bygger luftslott för framtiden. Jag aktiverar mig, träffar folk, pratar, fikar, tänker, umgås, jobbar. Jag andas i känslan av att allt är möjligt. Jo, absolut. Det är det. 

Det är bara som att det inte spelar någon riktig roll längre. 

 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej