Pepsi, världens finaste lilla hamster, är raggig och gammal nu. Jonathan säger att han har fått en infektion i ögat, och jag kan själv se att ryggen ser krokig och smal ut. Det kan vara bara infektionen som gör det, men å andra sidan - han är gammal för att vara hamster. 2,5 år är ändå övre medelålder för en sibirisk dvärghamster.
Ändå.
Att en liten skruttig sak kan få mig att böla på det här sättet.
Det känns liksom tomt, som om alla viktiga personer i mitt liv försvinner och att ingen jag älskar kommer finnas för evigt. JA det är en hamster, men det är mitt första djur, min första insikt i att djur är egna individer. Jag som aldrig tyckt om djur har blivit en.. ja, en hamsterälskare. Min hamster-älskare.
Åh fan.
Pallar inte den här känslan igen. Det tog mig nio sorgliga månader att lära mig leva något sånär med den. Nu när det äntligen inte stormar i min hjärna och döden inte finns bakom varje hörn, då kommer det tillbaks igen. Döden. Livet är meningslöst för vi ska alla dö. Alla jag älskar dör ifrån mig. Alla jag älskar försvinner.
Alla jag älskar har ett slut.
Vi åker om dryga månaden - de senaste dagarna har vi suttit med flygbokningar och sevärdhetslistor timmar i sträck. Ändå känns det meningslöst plötsligt. Varför göra något när vi ändå ska dö?
Vi pratade om det idag, att jag och pappa och victor fortfarande ser henne på stan. Varje människa med hennes hårfärg, hennes längd, hennes jackmodell. Alla är hon, för ett ögonblick, innan nutiden slår tillbaka och det gör dubbelt så ont för för en sekund fick jag vara i en värld där hon fortfarande fanns.
Och folk säger att det är okey att gråta. Men vad för?
När jag var yngre trodde jag att allt blev bättre, att sorgen försvann, av ett rejält, slutgiltigt vattenfall.
Nu vet jag att det inte är så det funkar.
När jag var yngre trodde jag att allt blev bättre, att sorgen försvann, av ett rejält, slutgiltigt vattenfall.
Nu vet jag att det inte är så det funkar.
Man kan gråta ut hela jävla oceanen.
Det gör ändå lika jävla ont,
varenda jävla dag.
