Det är mycket nu. 
Om man jämför ett år tillbaka, då jag bokstavligt talat låg i soffan nu och tittade på serier dagarna i ända, är det som att en annan person har klivit in i min kropp och lever mitt liv. Allt gick så snabbt. Jag sökte inte ens seriöst. Ändå står jag här med 6 pass i veckan, ibland mer än 40 timmar på sju dagar. Jag är inne på 8:e dagen i streck och det är tre more to go. 




Och ibland stannar jag upp, mitt bland kladdiga tallrikar och folk som springer fram och tillbaka, och undrar vad jag håller på med. Varför det blev så mycket, så snabbt. Och varför jag utsätter mig för vissa saker. Som att gå från jobbet en halvtimme senare än förväntat, utan att få betalt för det. "Det skulle gått snabbare, så hade vi fått gå tidigare" men jag tror hon också vet att det hade varit orimligt. Kanske inte helt orimligt. Men tillräckligt nära. 

Det gör mig trött. Att vi är arbetskraft, inte människor. Inte tillgångar. Bara... arbetare. Siffror. Så mycket prestation för så lite lön som möjligt. Vi är en kostnad. Vi måste alltid generera tusenfalt mer än vad vi själva får ut av det.

 Klimatet för ungdomar som just kommit ut i arbetslivet är många gånger inhumant, hårt och kallt. Du kan bli utbytt, mot vem som helst, det står hundra människor som skulle kunna ta din plats, på direkten. 
Min kompis fick höra att hon bara skulle få ett jobb ifall hon klarade av att öppna shopen själv. Dagen efter hon hade varit på intervju. Hennes chef hade redan ratat 4 andra. 
Och hon klarade det. 
Precis som jag har fått jobb där jag vet att tusentals andra blivit ratade. Nä alltså bokstavligt, det året jag började på Liseberg sökte 7000 pers. 750 togs in.
Där jag jobbar nu har jag sökt flera gånger innan. Av en slump kom jag in nu. 
Det ger ju ändå en viss stolthet, en viss känsla av att vara värd någonting. Men att jobben är svåra att få ställer också skyhöga krav på de anställda.
Ibland tänker jag att jag inte var helt förberedd på det som väntade. 



Kö till arbetsförmedling i Madrid.
Källa 


Och därför blir det lite av en identitetskris så fort jag har tid att stanna och fundera. När mina händer jobbar utan att jag behöver tänka. Som när jag kör diskvarv efter diskvarv efter diskvarv. Det är meditativt på något sätt. Men ibland känns det jobbigt att vara instängd med min hjärna. 



Så varför gör jag det här? 
Jag ville ha en utmaning. Att sälja åkpass var, how ever convenient, inte svårt. Alls. Vi brukade skoja om att vi kommer bli utbytta av tränade apor som skulle kunna göra vårt jobb bättre.
Och jag ville ha ett jobb som höll hela året. Jag ville faktiskt jobba inom cafévärlden. Det är den bästa delen av att vara stadsbo - möjligheten att stanna, precis när man känner för det, och det kommer magiskt uppenbara sig ett café framför ögonen på en. Jag har lagt otaliga tusenlappar i mitt liv på fika. Det har varit värt varenda öre.
Och jag ville utvecklas. Det visste jag inte när jag började, att jag skulle behöva skaffa mig karaktär och stå på mig, men i det stressiga klimatet som centrala stans serviceyrken ger behöver man skinn på näsan. Man behöver ta egna initiativ och man behöver säga ifrån ibland. Jag har insett att jag aldrig tidigare har berättat hur jag upplever en kollega, jag har inte behövt för att har inte jobbat i grupp. Nu blir jag tvungen att säga - du, det här funkar inte. Vi måste ändra, göra bättre. Vi måste få det här att funka, tillsammans.




Att säga "du, snälla byt attityd" (i olika variationer) är helt ovant för mig. Jag brukar gå undan, svälja, må dåligt själv och känna mig orättvist behandlad. Plötsligt hör jag min egen röst säga "Du, idag orkar jag inte att du är på mig." Utan att be om ursäkt för mig själv.
Det är lite, typ, fantastiskt. Sjukt, ovant, men fantastiskt ändå.

Personlig utvecklig var det va.....

 

Bild:
Felicia med smink i hela ansiktet för hon har sprungit omkring idag och det tålde inte hennes mascara.