En dag av ledighet. En av så, så få. Jag har hängt vid köksbordet, hängt på internet. Och snubblar över detta
 
"Min lilla syster är närmast en nidbild av hur det är att ha ätstörningar. Man bryter ihop över att det lilla man planerat att äta är borta, njuter av att mata andra, äter ur soporna när alla har gått och lagt sig. Samtidigt är det precis så ätstörningar är: klyschiga. De påverkar alla lika." säger ingressen. Det väckte såklart mitt intresse. 

 
 
 

Kort sammanfattat, en recension av filmen Min lilla syster som handlar om en ung tjej och hennes väg mot vuxenvärlden, sett delvis filtrerat genom hennes systers allt mer påtagliga ätstörningar. Tror jag är en bra beskrivning, men jag har inte sett den. Och det vet jag inte heller om jag kommer göra. 

Såklart lockade den mig. Jag dras gärna till sådant jag redan vet något om, och ätstörningar vet jag tyvärr väldigt mycket om. Det är också det där lilla tyvärret som gör att jag inte vet om jag klarar av att se den. Kommer jag klara av att träffa mig själv igen, möta monstret som jag var värddjur till under så många år? Jag vet ju att det är "fiction", men i denna artikel berättar regissören Sanna Lenken om hur hon vill motverka stereotyper om ätstörningar. Att bilden inte är så enkel som det visas upp i reklamerna, tjejen som står i spegeln och ser sig själv som överviktig fast hon är jättesmal, etc, etc... Och just det skvallrar om att den här filmen kommer skava. För det kommer inte vara en schablon som är så förenklad att den inte har något med mig att göra. Den kommer snarare att vara alltför nära, för långt under huden.

Jag går omkring och lever och mår och ser mig själv som frisk. Jag jobbar, jag tränar, jag reser, jag drömmer. Allt det som var omöjligt för några år sedan. Men ibland kommer det över mig, känslan av hyckleri när jag står framför spegeln och drar in magen, noterar nöjt att mina höftben har blivit tydligare och klagar att jag inte har tid att äta, fastän jag egentligen är glad för det. För varenda jävla sekund som jag inte gör ett aktivt val att vara frisk smyger skitmonstret omkring ändå. 

Vissa säger att man aldrig blir frisk, och för det mesta ignorerar jag sådana påståenden. Klart som fan, allt ska ju gå om man vill. Ändå verkar det som om jag bara mår bra när jag har maten under kontroll. Det är bara definitionen av 'kontroll' som har breddats sedan jag var sjukare. 
Vilket betyder att.. jag lever. Jag mår bra och jag står inte utanför att tittar in mot mitt eget liv, jag väntar inte på att saker och ting ska bli bättre. Men historier som dessa berör mig fortfarande alldeles för mycket. Jag läser inte mina gamla texter för jag vet att jag kommer må dåligt, jag läser således inga andras versioner av det heller. Jag äter inte sötsaker i okontrollerade mängder. Jag mår tyvärr fortfarande som bäst när jag går ner i vikt. 

Men precis som Sanna Lenken vill förmedla finns det ett mellanläge. "Man blir inte frisk för att man lyckas äta en macka" skriver Greta Thurfjell om filmen, och så är det. Man får äta många mackor och tacklas med sin ångest dagligen trots att läkare och psykologer har släppt tag om dig för länge sedan. Ätstörningar är ett så extremt komplext tillstånd att det borde finnas ett hjälte-stipendium att få för de som fortsätter att leva resten av sina liv trots att deras egen hjärna säger något annat. 

Och det är väl det som jag vill applådera i det här inlägget. Jag vill ge en eloge och en lång värmande klapp på axeln till mig själv och alla andra som lever vidare fast det är för jävla orättvist att man alltid ska ha det handikappet. För som vissa säger, kanske blir vi aldrig friska. 

Men vi kan leva fantastiska liv ändå. 




Kramar.