Åh det här jävla slagiansiktetmedenstekpanna-året. Det gör verkligen sitt bästa för att ta kål på mig.
Det var länge sedan jag kände mig som en... jag vet inte, så... hopplös? Det är liksom bortom det. Livet har gett sig på mig med all sin kraft och jag orkar inte ens fundera på hopp längre. Det är mer eller mindre bara överlevnad.
Och... det gör jag ju. Faktiskt. Överlever.
Jag är kvar.
Jag har minskat min dos antidepressiva, inte ökat den.
Jag jobbar mer, inte mindre.
Jag träffar mer och mer fantastiska människor, istället för att isolera mig från dem.
Jag är kvar.
Jag har minskat min dos antidepressiva, inte ökat den.
Jag jobbar mer, inte mindre.
Jag träffar mer och mer fantastiska människor, istället för att isolera mig från dem.
Och jag drömmer mer, även om de står lite och puttrar ett tag nu.
Jag utvecklas, istället för att stanna på samma ställe och skylla på alla andra.
Jag utvecklas, istället för att stanna på samma ställe och skylla på alla andra.
Så visst, du jävla skämt till 6 månader.
Du suger verkligen all kraft ur mig. Men du suger liksom inte ur mig kämparglöden. Så skicklig är du inte.
Du suger verkligen all kraft ur mig. Men du suger liksom inte ur mig kämparglöden. Så skicklig är du inte.
2016 är bara 6 månader härifrån, och då har jag ju kommit ännu längre. Det var ju det här med utveckling.
Det är, i all misär, något att vara glad för.
Det är, i all misär, något att vara glad för.
Annat att vara glad för: renaste bildbeviset på hur viktigt kollektivet är. Gruppkänsla, matkärlek och, well, mestadels Ida, skapade denna fantastiska knytisbuffé!
Kommentera