Jag har en teori om att både psykologi och religionsarbetet kommer skriva sig själva, och att jag därför fritt kan disponera tiden som jag vill. Idag var den dock mycket väl feldisponerad. Jag och Minis hade flera underbara timmars tjattrande om allt från bambipåsar och indiska mammor slash svenska pappor till känslan av att växa upp och växa
rätt
 
Det faktum att man snart kan rulla ihop tonåren som en liten boll, se den lite mer uppifrån nu när den nästan är klar, blandat med insikterna om att friheten blir vad vi gör den till är... förtröstansfull ändå. Förstår ni mig? Liksom... oavsett vilka hemskheter vi prövades för i tonåren så är den snart över. Vi kan gå vidare. Börja om och börja rätt. 
 
 
 
 
Det är en tid att tänka om, med student och jobb och sommar och vuxenskap så fakking nära att det är skrattretande, eller hur kära 94:or?
För visst vill vi det här. Mer än något annat.
Samtidigt som det är så himla himla skrämmande. 
 
Om något stort händer är det helt vår egen förtjänst, för vi har valt åt vilket håll vi vill gå, men om något stort händer är det också vårt eget fel. Allt kan bli så euforiskt bra eller gå helt till drömmarnas soptipp. 
 
Ni vet ju att jag drömmer. Mycket, intensivt, ofta och stort. Och ni vet att det skrämmer mig. Och eggar mig. Och skrämmer igen. Det tvingar mig att utvecklas, hitta nya vägar och göra fel några gånger också. Det tvingar mig att stå öga mot öga med min sjuåriga barndomsdröm och säga "Jag vågar inte men jag tänker göra det ändå." 
 
Vad babblar jag om? 
Sabbatsår (plural), roadtrips, resväskor, gestikulationer och nya kulturer. Språk. Je voudrais parle francais tout les jours ni vet stavning inte viktigt. Jag tror jag vill åka själv. Verkligen se om jag trots allt klarar världen som är så skrämmande. 
Känns som om jag har en viss förkärlek för upprepning. Eller brist på saker att skriva om. Ha, ha, den var bra va? Egentligen började jag ju någon helt annanstans, på att växa ifrån, inte växa till. Växatillenheten kommer så småning om. Just nu är jag bara så otroligt tacksam för att kunna säga
 
 
"Jovisst, det har varit ren jävla kobajja de senaste åren men TJI fick du jävla ödesgubbe för jag står här fortfarande, det trodde du inte va!"
 
 
Mmm yeeez, grrrejt zukzezz!
 
 
Sensmoral: Jag är jävligt grym som har överlevt min tonår.
 
 
Och om en och en halv månad exakt är jag bara tonåring ett fjuttigt år till, sen kommer tjugodomen. Inte domen som i DUN DUN DUN-DUUUUUN domen, tjugodomen som i den ljuva 20årsåldern. Eller? Vad vet jag? Jag är inte ens 19 än! 
 
Tack för en bra dag iaf Minis. 
 
Nu ska jag spela spindelharpan, stå emot lusten att sitta upp hela natten och dricka kaffe samt räkna ner timmarna tills studiebidraget kommer. 
 
Haveitnajsbajs. 
 

Kommentera

Publiceras ej