Det finns någonting, någon vrå i det här huset som äter upp saker. 

Det började med strumpor. Det tänkte jag ändå liksom... "Fine, sånt händer. Det är väl en huslig rättighet att äta strumpor ibland.
Fine. Fine fine fine jag ska inte klaga. Men när mitt svenskahäfte inför nationella försvann började jag bli riktigt irriterad. Hur skulle jag nu kunna roa mig på fredagskvällarna? 

Straxt därpå började brotten bli allvarligare: mitt leg, det där jag ser ut som en falk, försvann spårlöst. Vilket betyder att min plan B för helgkvällar också försvann. 

Men det som allvarligt får mig att fundera på att rigga en fälla för att fälla (haha!) lägenhetsmonstret var när mina älsklingar, de som alltid får mig på bra humör och uppskattar mig, bekräftar mig, älskar mig och smeker mina ben, var lika ickeexisterande som olyckliga slut i Disneyfilmer:  

 


Så nu efterlyser jag:
 
 
 
 
Lägenhetsmonsterslönnmördare. 
 
 
 

Alla metoder tillåtna. 
Den som lyckas får en imaginär enhörning och en oimaginär puss.
Eller tvärtom om så önskas.  
 
 
 
skor,

Kommentera

Publiceras ej