En Inte Rumsren Blogg

 

 

 

 

 

Januari var min första månad på mycket mycket länge utan tabletter. Jonathan minns den som "perioden då du mådde riktigt riktigt dåligt". Och så var det väl också. Jag minns inte så mycket. 

 

Februari kom med ljusare dagar, jobb på filmfestivalen och löftet om att tiderna kommer bli bättre. Jag hängde mycket med killarna i min klass, och var ute flera gånger alldeles för länge. Låten på Spotify var alltid och hela tiden Let it go - och det har det varit sedan dess. 

 

 

Mars är ett blurr, men saker och ting var inte bra. Det var en trådsmal balansgång mellan skola och resten av livet, två pusselbitar jag inte kunde foga samman och jag kände mig otroligt splittrad. Det här gick ut över dem människor jag älskar mest. 
Och så fortsatte april, med en bergochdalbana utan like. Jag var huvudpersonen i en Katy Perry-låt, för att nästa sekund vara Melissa Horn själv. Och jag gjorde många mer eller mindre genomtänkta val, val jag inte är stolt över, men ändå... vet jag inte om jag hade gjort de annorlunda idag. VIssa frågor behövde besvaras och det kan endast tanken på förändring aldrig göra. 

Jag var i Paris då också, minns jag nu. Det var underbart, så fort jag landade på fransk mark visste jag att jag var hemma. Jag och Rebecka var i Monets trädgårdar, på Centre Pompidou och i Disneyland, såklart. Det minns jag. Ändå känns det som en del av ett annat liv. Tiden före skolans slut gör det för mig. Tiden innan jag blev fri. Tusen år sedan. Ett annat liv. 

 

Maj var kaos. Helt och hållet. Jag åt inte, jag undvek folk jag inte borde undvikit, jag jobbade varje dag Liseberg var öppet och var samtidigt fulltidsengagerad i att flippa ut över kursbetygen som långsamt började rämna framför mig. I den vevan lärde jag mig värdet av ett Godkänt, ett betyg jag inte ens hade låtsats existerade innan, och det kan ha varit en av de sakerna jag är riktigt stolt över.
I det lärde jag mig på något sätt vad som egentligen är viktigt i livet. Ett G betydde faktiskt ganska lite om man jämförde med tiden som jag hade behövt lägga för att få ett högre betyg. Jag hade kunnat bli så missnöjd att jag streakade igen, slutade komma till skolan, sluta göra uppgifterna, för att då behöva göra om allt på Komvux - och då göra det perfekt. Men i den meningen hade jag förlorat livspoäng. Jag hade förlorat tid av den frihet jag så hett eftersträvade. Så jag bet i det till synes sura äpplet - och har aldrig varit stoltare. 

Needless to say, det tog mig ett tag att komma på det. Innan insikten slagit mig hann jag få magkatarr och sömnsvårigheter. Men allting löser sig till slut. 

 

Sen kom Juni och dagen jag väntat på. Min student. Min riktiga. 

Vad som hände då lämnar jag åt fantasin hos de som redan gjort det - you know the drill. Det var en surrealistisk, underbar, känslofylld, utmattande dag. Det var slutet på en trettonårig era. Det var början på friheten. 

I juni inträffade också en annan milstolpe: Min 20-årsdag. 

Inte hade jag kunnat gissa att jag skulle spendera den med att uppfylla en flerårig dröm: Lejonkungen-musikalen i London. 

Det var också på den resan som jag förstod vad jag ville. Det var resan då jag blev helt och hållet galet, hundraprocentigt kär i Jonathan. Det var en spärr som släppte på tåget mot London från Birmingham. Jag minns att jag tittade på honom och bara visste. Hur gay det nu låter. Det var ögonblicket jag insåg hur det känns att vara kär på riktigt.
Det var överväldigande. 

 

Juli var jobb, jobb och jobb och jag började tröttna, augusti likaså, men med en ljusare avslutning. Liseberg började klinga av och jag fick min välförtjänta semester. Och det var SÅ SÅ frustrerande! Liksom... 
vad gör man med oceaner av tid och en överarbetad hjärna som kommer ikapp en? Jag längtade bort, jag längtade hem, jag längtade iväg. Men jag stannade och härdade ut dagar av total menlöshet. Och långsamt började jag hitta svar. 

 

Jag saknade skapandet, som fått vika undan för prestationerna som krävdes i jobb och skola. Jag saknade gymnastiken, trampolinen, och känslan av att kunna styra min egen kropp. Det fanns dagar då depressionen var överhängande och jag stannade i sängen hela dagen med allt socker jag kunde hitta i hela lägenheten, men oftast kom jag någonstans i tankar och mål.
Jag ville plugga franska.
Jag ville verkligen, verkligen, verkligen flytta från Sverige. 
Och som tur var, så kom oktober och europa fick möta en nyfödd Felicia. Paris var fantastiskt. Barcelona var fantastiskt. Det vet ni redan. 

 

Och efter det har det varit jobb, jobb och jobb. Vikariepool, event, lisebergshallen och kassan. Jag är så så trött nu, trött på jobbandet, trött på vissa delar av min vardag. Det är dags att ändra på det. Snart. 

 

Och året som kommer kommer vara helt... ja, vem vet. Så mycket nytt på ett ynka år. Förhoppningsvis blir det super. Så länge jag fortsätter fråga mig själv vad som egentligen är viktigt. 

Livspoängen, ni vet.