En Inte Rumsren Blogg

 

 

Jo. Jag vet. Så varför känner jag mig fortfarande så himla... gröt, ibland? Som idag. Fucking etik och moral-prov. Jag har hört samma förklaring fem gånger, sett samma demostration framme vid tavlan lika många. Ändå kände jag mig gröt när det slutligen var dags att tenta av det. 

 

Det är okej att känna sig gröt ibland. Trötthet, opeppighet och allmänt regn och rusk gör så med huvudet. Men det här kändes... värre. Vilket gav mig smärre panik, för precis som varje annan gång jag fått minsta depressionsliknande sympton finns det plötsligt bara en tanke i huvudet:

 

Är jag på väg neråt igen? 

 

 

Det konstiga i det läget är att jag inte först tänker på mig själv (första och enda gången ni ser mig skriva den meningen....), utan på hur mycket mitt o-mående förstör för andra.
Om jag har en låg dag kan jag oftast inte hålla det jag lovat.
Jag kommer sällan i tid, jag skjuter upp och struntar i saker jag lovat att göra och jag ställer in möten med människor.

Fan vad ledsna och svikna alla kommer känna sig på mig." 

 

 

 

 

Jag vill gärna förklara depression på en logisk nivå, öka förståelsen för läkningsprocessen och symptomen, vilket jag tror skulle underlätta för alla där ute som på något sätt är i kontakt med störningen. Grejen är såhär:

 

Det handlar oftast om att delar i hjärnan är utslitna och därför har svårare att tillgodagöra sig signalsubstanserna som ska omvandlas och fungera som kroppens lyckohormoner. På andra delar är man precis lika smart och logisk som vanligt. Och vanliga logiska Felicia vet att alla i hela världen inte kommer bli besvikna och ledsen på mig för att jag säger att jag inte mår bra, jag måste skippa träningen idag. Men sen kommer den där delen av hjärnan som förväntar sig det värsta och sätter igång och eftersom man inte har några lyckohormoner att möta den med får ångesten stort spelrum. 

 

Förut var det värre. Jag kunde vara så, så besviken på mig själv för att jag inte gjorde det jag sagt att jag skulle. Depressionen hämmade mig, gjorde mig till någon som inte var jag, ansåg jag. Det var väldigt svårt att acceptera att jag plötsligt inte orkade så mycket som jag tidigare gjort, då jag älskade att hitta på saker utanför hemmets väggar. Det blev lätt enorm skam och besvikelse på mig själv för att jag var så lat, så himla inkompetent att bara vara en vanlig jävla tonåring. 

 

Jag vägrar ta den skiten nu.
Inte från någon annan, men framförallt inte från mig själv. Jag tänker bara inte göra det längre. För någonstans mellan avgrund och avsats insåg jag att min läkningsprocess går inte ett dugg snabbare för att jag hetsar upp mig över allt jag inte klarar. Det är ju det här med att acceptera ens egen oförmåga till perfektion. För det är mycket det det handlar om. Att ge sig själv tillåtelse att inte kunna allt, inte klara allt, just just nu, utan lita på att det kommer.
Få saker tror jag lika mycket på som just den meningen:

 

 

 

 

 

 

 

På det hela så är det här ingen medicinsk förklaring utan beskrivit utifrån just ett sånt huvud som saknar både det ena och det andra, men som helt klart är på bättringsvägen, mycket på grund av tabletter, människor och en jävla stor dos av tålamod.
De två första finns runt omkring dig - men tålamodet får du uppbåda själv. Och det är kanske det jobbigaste.