Åh den agony. 

Det finns så många fina saker med att jobba på olika dagis. Underbara, intelligenta, fyndiga, roliga, kramiga, knäppa barn. Gratis mat. Bra tider. En härlig miljö att jobba i. Att kunna vara sig själv och slippa det stela sälj-leendet. Är det ett dåligt ställe - antingen så slipper jag vara där mer alls, eller så behöver jag förhoppningsvis inte komma dit på ett tag. Det förväntas lagom mycket av mig, och det jag gör - för jag gör saker, för jag är intresserad och det kommer naturligt (jag menar... jag i barnmiljö, det säger sig självt) - blir oftast bra mottaget. 


Sen kommer den svidande svidande downsidan: att veta att jag inte kommer komma tillbaka till de fantastiska ställena på ett tag. Att barnen man bondat med kanske inte kommer ihåg mig nästa gång, eftersom det springer vikarier in och ut ur hela verksamheten just nu. Jag är bara ett ansikte av många. 
Att veta att jag älskar stället jag var på idag men inte har en aning om om jag någonsin kommer tillbaka dit. 



 
 
Jo det gör jag väl. Typ. Men när? Vill tillbaka nu, imorgon, resten av veckan. Tiden går aldrig så snabbt som när jag jobbar i Fiskebäck. 
 

Kommentera

Publiceras ej