Jag läste metro här om dagen och fick lite inspiration från en artikel där. Det var om en kille som blivit känd för att han skrev en bra sak om dagen i en blogg han kallade "1000 Awesome Things". Det fick mig fakitskt att fundera - är det inte en väldigt bra sak att skriva om, något positivt varje dag? Det finns sextiotvå miljoner saker att deppa ner sig över - men det finns minst dubbelt så många att glädjas åt. Jag tror att jag, i alla fall ibland, ska skriva om något som gör mig glad. Om jag börjar idag: 


Robotar


(Heeelt otippat, rajt?)
En dag knackade det på dörren. Jag sprang fram och öppnade, och utanför stod... Ingenting. 
"Blip-blip-Spraa-aakkk" hördes det nedifrån mina fötter och en liten metallklo ryckte i mitt byxben. En liten hemlös robot hade hittat hem till mig! 


Han var full av hål i magen så jag tog honom till köket och matade honom. Visste ni att robotar drivs av te? Den här roboten gör det i alla fall. Miljövänligt!



När han hade fått mat i magen började han rycka och dra i min ärm och sen peka på sina smutsiga knappar och skruvar. Jag hittade ingen bättre råd än att stoppa ner honom i min tekopp, där han sjönk ner och sprakade förnöjt.






Sen rullade han ihop sig på sin lilla plåtbricka och började skrammelsnarka. Det var något av det sötaste jag sett. Tyst tassade jag ut ur rummet där han sov och bestämde mig för att ringa Jenny och berätta om min nya bekantskap som jag hade bestämt för att döpa till Tebot. Hon bara skrattade. 
"Jag vet", sa hon, "det var jag som skickade honom hem till dig." 

Jag och Jenny är kända. Riktigt kända. Jag kan inte säga varför, men jag lovar: i vissa delar av Grönland kan vi inte ens gå utanför gatan uan att bli nerpussade av fans. Så idag bestämde vi oss för att ta det säkra före det osäkra och klä på oss i våra bästa förklädnader innan vi gick ut. Men ni vet hur media är - de kan alla knep.



I vilket fall, det var inte den historien jag skulle berätta utan det som hände efteråt. Det hela började när jag och Jenny var ute och gick i soffan. Vi träffades nämligen av en komet i huvudet och sen började allting gå galet.

   

Just då gick två snygga moppekillar förbi.



..Ooooh.



Men just då förvandlades killarna till pandor!

 

Jag och Jenny började gråta för både två insåg att vi är allergiska mot svartvitt. Självklart kom media förbi just då.

 

Snabbt som vinden tog vi på oss en förklädnad så media inte skulle känna igen oss.

 

Och media gick på det! Så efter den dagen, alltså igår, går vi allting omkring med mustasch för att slippa bli igenkända.

Till exempel blir det jättefint när man ska skicka kort. 

 
 



Efter en sådan händelserik dag blev vi så trötta att vi somnade på fläcken. Eller ja, på soffan.  



(Eller ja, vi och vi...)



Slut på sagan!