Man förväntas känna sig så jävla hemma. Det mesta vi är vana vid finns ju här - toa (inte ett hål i marken som jag trodde var asienstandard fram tills typ ett år sen), dusch, sängar, restauranger, hundar, 7eleven, supermarkets, barer, alla drinkar vi har i Sverige och wifi i varannat hus. Det hörs nästan mer skandinaviska än thailändska, och engelskan hos koh-taoerna själva är nästan felfri (...well. I jämförelse). 
 
Så varför denna alienation? Jag är överväldigad, fascinerad men främst av allt skrämd av allt som faktiskt är annorlunda. Klimatet, djuren, de jävla myggen och vägglössen är ju bara en del av det.  Att vara i ett land med ett helt annat alfabet och totalt okänt språk för mig, som ändå tycker mig kunna bli förstådd på 4 olika språk, är också ovanligt. Idag har jag saknat väldigt många saker som har med Europa att göra. Franskan, såklart. Det känns konstigt att vara i ett land och inte anstränga mig för att fråga saker i affärer på landets egna språk. 
 
Jag saknar också att dricka kaffe. Det är i och för sig lite mitt eget fel, för det klart det finns här också, men linnea dricker inte så mycket kaffe så det blir inte att jag gör det heller. 
 
Jag saknar, främst av allt, min familj. Oproportionerligt mycket för den dryga vecka som har gått. Men tiden känns annorlunda här. En dag känns som två. Det har nog med intrycken att göra. Det kanske är mycket för dig med estetiskt öga mot världen att smälta, som Linneåuowa sa. 
För visst är det vackert här. Färgerna är liksom klarare, dofterna starkare. Det finns få saker som inte känns värda att fotografera. Men efter ett tag vänjer sig man till och med med obeskrivlig skönhet. 
 
Sen; jag älskar maten. Jag älskar att bada, i hav och i pool(arna). Jag älskar att drinkarna är löjligt billiga. Jag älskar att thailändare är väldigt genuint trevliga och serviceinriktade. Jag gillar att det är varmt och ljust. Jag gillar - and I can't stress this enough - att wifi finns överallt. Det ger mig en känsla av att inte vara allt för långt hemifrån. 
 
Från en tjej som har sett kaxigare dagar, här är en bild på en katt som får avsluta den här kanaliseringen av kulturkrockstankar: 
 
 
 
 
 
 
Jag trodde nog att jag skulle blogga mer än jag gjort, men det är liksom inte så kul utan bilder. De finns ju dock på Facebook,  för den som är nyfiken eller mot förmodan missat mitt dagliga bildspam. Här kommer u alla fall en liten uppis: 
 
Den 26/1 lämnade vi Bangkok med ett bittert avsked av vår underbara hotellfrukost och strax därpå en hjärtklappande löpartur till tågstationen. Men vi hann och vi satt 4 timmar på inte världens mest moderna tåg och... well, jag sov, men vaknade upp till Linnéas fnitter över bilderna hon smygtagit på mig. Jag ser superdum ut, så det kan vara förståeligt. 
Vid näst sista stationen ser vi några lurviga små figurer klättra på järnvägsspåren: Apor! 
 
Nu har vi varit 2 nätter i Hua Hin och ska tidigt imorgon bitti upp och åka buss/båt till Koh Tao där vi ska bo i 5 nätter. 
 
Annat som hänt? Jag har solbränt mitt öga. Japp. Det är sant. Det är nog det slutgiltiga beviset på att jag har allvarliga tendenser av inkompetens. 
Sen har vi druckit drinkar på 50:e våningen med utsikt över Bangkoks blinkande nattljus. Det var något av det fetaste jag varit med om. 
 
 
 
Sen är allt väldigt billigt här, thailändare är väldigt trevliga och det är KONSTANT klibbigt. Vet att jag borde vänja mig, men att använda tusen kilo after sun hjälper INTE. 
 
Puss tills vi hörs nästa gång!  
 
 
#asia2015, hua hin,
 
Vi har nu varit i Bangkok i tre? Fyra? dagar och det är en mäktig, ibland lite överväldigade stad med starka dofter och många intryck, fast man ser glimtar av europeisk och nordamerikansk kultur så och då. Människorna är trevliga, maten är på sina håll fantastisk och värmen var fantastisk den med, tills vi vandrade omkring i Grand Royal Palace lite för länge. 
 
 
De senaste dagarna har vi köpt mat från gatorna, åkt tuck-tuck  (vilket utan tvekan var det skönaste sättet att ta sig runt på jag jag någonsin provat), badat i takpoolen, tappat bort oss trettio gånger, sett mer guld än jag trodde var möjligt, varit inne i ett buddhistiskt tempel för första gången, ätit sjögräspopcorn, fascinerats av hur mycket man får gör 100 baht (=25 kronor, vilket räcker för mat en hel dag) och... ja, mer lär väl komma. 
 
Och bränna? Näst intill obefintlig. Men om det inte kommer på 8 veckor nära ekvatorn kommer det väl aldrig komma. 
 
Puss och kram - kexbanan