Åh denna identitetskris. Jag känner mig gammal. 
Å andra sidan har jag ju haft identitetskriser hela mitt liv, så egentligen kanske jag känner mig ung? 
 
Jag vill träffa "gamla" människor just nu - människor jag känner, men vill lära känna bättre. Det var introduktionsmöte på Liseberg idag så där fick jag ju min chans. Förhoppningsvis träffar jag några av dem i veckan. Jag är i princip ledig hela veckan, och som tur är har jag påsken att skylla på men mitt sökande efter heltid/ÅTMINSTONE-lite-fler-timmar-än-3-om-dagen (förlåt Entre&Biljett, men ni kan SÅ mycket bättre...) går verkligen inget vidare. Jag är lite för lat också. Tänker att jag verkligen vill ha jobb men har bara sökt ett fåtal. Jag skriver om ansökan inför varje gång så det läggs så mycket tid på det, sedan får man inte ens ett "Nöthanks". Mindre kul. 
 
Tills dess håller dessa mig sällskap (pojkvän på vift, syster och bror har skaffat ett liv, pappa har tappat sitt så han orkar jag inte vara med..): 
 
 
Ah just det, min NYA familj. 
 
Satan nu kom pojken hem ändå. Hejdå kväll i lugn tystnad. 
 
modern family,
 
Lördag. Besöksdag.
Det gör ont i hela kroppen. Hjärtat slår liksom för hårt för att resten av kroppen ska orka kompensera för vibrationerna, det är svårt att andas. 
 
Det är hemskt, vidrig, totalt orättvist när något sånt här händer. Det gör mig vidrig, hemsk och totalt orättvis också. För jag önskar att det här var över. Och för det finns det bara en väg. 
 
Orättvist - är det inte fruktansvärt orättvist att vi har ett liv att komma tillbaka till efter besöken? Hospiset är hela hennes liv, områden innanför de fyra väggarna är hennes värld. Jag har världen i mina händer. Det känns som en skymf att påminna henne om det, men vad ska vi prata om? Slutet? 
 
Jag har med mig en bok för att kunna försvinna ett tag. Jag är där, men inte mer än det. Mentalt vill jag inte vara i närheten av det. 
 
 
Jodå. Jag söker jobb. Fastän jag ska på utbildning för det nya systemet med vikpolen ergo = not arbetslös-to-be så söker jag. Jag tror den näradödenupplevelse som nosandet på arbetslöshet är gjorde att jag insåg att jag vill testa mina gränser. Vilket av de där ställena jag alltid velat jobba på klarar jag att få? Jag har gjort Liseberg, det var en check på listan, jag har varit (och är fortfarande) dagisfröken, även den check. Vad nu? Och när ska jag landa och ba "DET HÄR ÄR MIN GREJ FÖR MER ÄN ETT HALVÅRFRAMÅT!". 

Vetish. 

Men det är kul att söka. (...Kul? Verkligen?) Jag har skickat in ansökan 4-5 gånger nu med en liten anpassad twist på varje och det känns som en sten släpper varje gång jag trycker på Send. Eller som en shot endorfiner och möjligheter. Nu väntar jag spänt på att telefonen ska börja ringa (och att det inte är pappa som berättar vad han har ätit idag...). Inte för att den, antagligen, but don't jinx it either pro or con it, kommer göra det, men jag säger bara OM.

Om.
Om är bra.  
 
 
 
 
Frågan är vilken av de här bilderna jag ska skicka med i ansökan? 
 

 
 
Den sista. Definitivt den sista. Den fångar så bra hur jag är liksom Easy Breezy Beautiful Cafébiträde.
 
Gonatt alla prinsar och prinsessor och vanlig pöbel. Sov fint puss HARE!