Åh det här året... det här jävla fucktardet till år. Det börjar med att jag hittar mig själv på andra sidan jorden och undrar hur i helvete jag kom dit. Sedan rullar det på. Den ena jävla prövandet efter den andra. 
Jag förlorar de viktigaste människorna i mitt liv i en handvänning. Och jag står på något sätt i början av någonting, och undrar hur fan jag ska ta mig ur det här. Hur hanterar man all den här ilskan? All den här sorgen? All frustration och alla krav på att vara något vid det här laget? 
Japp, som ett brev på posten kom förspelet till åldersnojan. Det underbara perioden av "Å HERRE JAG ÄR 21 VAD HÅLLER JAG PÅ MED VART ÄR JAG PÅ VÄG VARFÖR ÄR JAG INTE PÅ VÄG NÅGONSTANS?" 

I en annan tid hade det varit hundra procent kämpande på att klara av det. Bara. Klara. Av. Det. Leva eller njuta hade kommit som absolut sista prio.
Har jag aldrig undrat hur mycket jag klarar så har jag definitivt fått reda på det nu. Hur håller man sig flytande när det känns som om precis allt går emot en? 

Det finns väl några sätt. Det här är mina. 



1. Tillåt dig att börja om


Okey, jag står vid korsningen av The Point of No Return och Ingenmansland. Det sög ju. Men det är inte så mycket att göra. 
Så låt det ta tid att hitta riktiningen igen. För några år sedan hade anorexin tagit tillfället i akt och hittat en ny "mening" åt mig. Nu tänker jag inte den få ta över, och trots kravet på att "prestera", "något, i alla fall", har jag skitit i att träna. Inte tagit dubbelpass. Inte börjat på ett nytt projekt som ska ut och nudda, förbluffa och erövra världen. Jag har stannat i detta jävla ingenting och HERREGUD vad det är frustrerande, men det är en process. Jag vill komma starkare och säkrare ut, inte med nya beroenden.
 
 



2. Hitta nya drömmar 


//ta reda på vad som finns kvar av de gamla. Vad har tiden försökt ta ifrån mig? Vilka intressen borde jag bejaka? De senaste månaderna har text, teater, sång och konst snurrat runt i mitt huvud. Vad var jag säker på skulle bli mitt liv när jag var yngre? Vad gav jag upp för att det verkade svårt? 
Även om jag knappast står med några svar än känns det tryggt att känna att det faktiskt inte är för sent. För någonting. 

 


3. Öppna dig för världen och människorna i den


Det är underbart att stanna hemma varje kväll och spela Sims. Jo, det är det. Jonathan och jag har en lunk som är så förbaskat bekväm. Men ibland så... måste man börja någonstans för att inte fastna. Och min början började vid några samtal. Något SMS. Lite tur och en del bjudande på sig själv, så var det löst. Jag hade plötsligt fler människor än jag trodde omkring mig, människor att bowla, fika och gå på bio med. Och ha långa samtal med, få inblickar i någon annans värld. Det är nyttigt tror jag. Att byta miljöer för att kunna byta perspektiv. 



#Thuglife
PS. Killen i snapbacken är nån okänd som jag absolut inte har någon koppling med


Repris of the most amazing knytis ever and forever ever after
 
 
(That quality though...)



4. Ba' testa 


Jag skickade iväg mitt CV till några företag. Mest för.. att, liksom. Jag förväntade mig inga svar, men tänkte att varje chans ändå är en chans.
Och nog var det det. 
Ett företag hörde av sig efter två dagar. Ett annat efter fem. Och en kvinna hittade mig i kassan på Liseberg, tröttare än en fembarnsmamma utan sömn, och tyckte ändå att min personlighet dög bra nog för att vilja ha mitt nummer för en intervju. 
Och jag skickade iväg en ansökan. Jag hade sagt att jag skulle läsa franska i evigheter. Nu hittade jag en kurs, och sökte. För att vidga vyerna lite, som sagt. Och för att... bara för att. 



5. Skapa dina egna bästa situationer 


Hur rädd jag än är för att vakna upp en dag i sängen och inse att jag och JB har legat där i sjuttio år så är det ändå det jag behöver. Det är det bästa som finns, närheten. Lukten av den jag älskar. Pussarna på huvudet och armen att luta mig mot. Jag är så förbannat lyckligt lottad att jag ibland tänker att det här året blev som det blev för att jämna ut det. Den eviga lagen om alltings jämlikhet, va? Pfft. 
Men ändå. Jag stannar i sängen på morgonarna (när jag inte har en biljettkassa att bemanna, vill säga). Jag gör inga planer för dagarna. Jag flyter med, i mina närmastes närhet. Det är en lyx. Men på något sätt är det väl också ett val. Jag väljer att stanna där jag är lycklig. 


 
"Ja gillar inte den bilden. Min näsa ser konstig ut."
"AH men mitt fejs ser bra ut så suck it" 
//Couple of 2015





Tror du viljestyrka är något man ska skriva på sitt CV? Känns som min största tillgång just nu. 


 
 

Ha det bra,
och om inte,
och ni behöver någon form av inspiration,
så vet ni var jag finns. 

 

Kommentera

Publiceras ej