En summering, en krönika över året som varit. Och vilket år... 


 
 
 
Januari var min första månad på mycket mycket länge utan tabletter. Jonathan minns den som "perioden då du mådde riktigt riktigt dåligt". Och så var det väl också. Jag minns inte så mycket. 
 
Februari kom med ljusare dagar, jobb på filmfestivalen och löftet om att tiderna kommer bli bättre. Jag hängde mycket med killarna i min klass, och var ute flera gånger alldeles för länge. Låten på Spotify var alltid och hela tiden Let it go - och det har det varit sedan dess. 
 



 
 
Mars är ett blurr, men saker och ting var inte bra. Det var en trådsmal balansgång mellan skola och resten av livet, två pusselbitar jag inte kunde foga samman och jag kände mig otroligt splittrad. Det här gick ut över dem människor jag älskar mest. 
Och så fortsatte april, med en bergochdalbana utan like. Jag var huvudpersonen i en Katy Perry-låt, för att nästa sekund vara Melissa Horn själv. Och jag gjorde många mer eller mindre genomtänkta val, val jag inte är stolt över, men ändå... vet jag inte om jag hade gjort de annorlunda idag. VIssa frågor behövde besvaras och det kan endast tanken på förändring aldrig göra. 
Jag var i Paris då också, minns jag nu. Det var underbart, så fort jag landade på fransk mark visste jag att jag var hemma. Jag och Rebecka var i Monets trädgårdar, på Centre Pompidou och i Disneyland, såklart. Det minns jag. Ändå känns det som en del av ett annat liv. Tiden före skolans slut gör det för mig. Tiden innan jag blev fri. Tusen år sedan. Ett annat liv. 
 
Maj var kaos. Helt och hållet. Jag åt inte, jag undvek folk jag inte borde undvikit, jag jobbade varje dag Liseberg var öppet och var samtidigt fulltidsengagerad i att flippa ut över kursbetygen som långsamt började rämna framför mig. I den vevan lärde jag mig värdet av ett Godkänt, ett betyg jag inte ens hade låtsats existerade innan, och det kan ha varit en av de sakerna jag är riktigt stolt över.
I det lärde jag mig på något sätt vad som egentligen är viktigt i livet. Ett G betydde faktiskt ganska lite om man jämförde med tiden som jag hade behövt lägga för att få ett högre betyg. Jag hade kunnat bli så missnöjd att jag streakade igen, slutade komma till skolan, sluta göra uppgifterna, för att då behöva göra om allt på Komvux - och då göra det perfekt. Men i den meningen hade jag förlorat livspoäng. Jag hade förlorat tid av den frihet jag så hett eftersträvade. Så jag bet i det till synes sura äpplet - och har aldrig varit stoltare. 
Needless to say, det tog mig ett tag att komma på det. Innan insikten slagit mig hann jag få magkatarr och sömnsvårigheter. Men allting löser sig till slut. 
 
Sen kom Juni och dagen jag väntat på. Min student. Min riktiga. 
Vad som hände då lämnar jag åt fantasin hos de som redan gjort det - you know the drill. Det var en surrealistisk, underbar, känslofylld, utmattande dag. Det var slutet på en trettonårig era. Det var början på friheten. 
I juni inträffade också en annan milstolpe: Min 20-årsdag. 
Inte hade jag kunnat gissa att jag skulle spendera den med att uppfylla en flerårig dröm: Lejonkungen-musikalen i London

 


Det var också på den resan som jag förstod vad jag ville. Det var resan då jag blev helt och hållet galet, hundraprocentigt kär i Jonathan. Det var en spärr som släppte på tåget mot London från Birmingham. Jag minns att jag tittade på honom och bara visste. Hur gay det nu låter. Det var ögonblicket jag insåg hur det känns att vara kär på riktigt.
Det var överväldigande. 

 
 
Juli var jobb, jobb och jobb och jag började tröttna, augusti likaså, men med en ljusare avslutning. Liseberg började klinga av och jag fick min välförtjänta semester. Och det var SÅ SÅ frustrerande! Liksom... 
vad gör man med oceaner av tid och en överarbetad hjärna som kommer ikapp en? Jag längtade bort, jag längtade hem, jag längtade iväg. Men jag stannade och härdade ut dagar av total menlöshet. Och långsamt började jag hitta svar. 
 
Jag saknade skapandet, som fått vika undan för prestationerna som krävdes i jobb och skola. Jag saknade gymnastiken, trampolinen, och känslan av att kunna styra min egen kropp. Det fanns dagar då depressionen var överhängande och jag stannade i sängen hela dagen med allt socker jag kunde hitta i hela lägenheten, men oftast kom jag någonstans i tankar och mål.
Jag ville plugga franska.
Jag ville verkligen, verkligen, verkligen flytta från Sverige. 
Och som tur var, så kom oktober och europa fick möta en nyfödd Felicia. Paris var fantastiskt. Barcelona var fantastiskt. Det vet ni redan. 
 
Och efter det har det varit jobb, jobb och jobb. Vikariepool, event, lisebergshallen och kassan. Jag är så så trött nu, trött på jobbandet, trött på vissa delar av min vardag. Det är dags att ändra på det. Snart. 
 
Och året som kommer kommer vara helt... ja, vem vet. Så mycket nytt på ett ynka år. Förhoppningsvis blir det super. Så länge jag fortsätter fråga mig själv vad som egentligen är viktigt. 

Livspoängen, ni vet. 


 
Min kropp är så, så svag. Mitt sinne är så, så bittert. 
Jag känner mig som en gammal bambatant som dag efter dag slevar upp samma sörja till otacksamma elever. 

Och det värsta är att jag är alldeles för ung för att känna mig så gammal och så bitter. Jag har liksom inte anledningar nog. 
Mitt jobb är ju... bra. Min fritid är ju bra. Min framtid ser så... ljus ut. Felicia, det vet du väl? Av alla jobb har du ju ett av de bättre. För din ålder. Och du behöver inte betala hyra, du har inga barn att försörja, du har inga egentliga måsten; så varför så hänger du så med huvudet?

Det där är både svaren jag får och mina egna tankar.
Visst. Jag är privilegierad. Känslan av att jag borde vara tacksam ligger alltid som ett moln över mig. Och visst, jag har tjänat pengar. Jag har ingen månadshyra, jag är obunden från en familj. Men ändå... vissa saker känns gjorda nu. 
 
När jag började jobba, vid 17 års ålder, kunde jag knappt bärga mig från att sluta skolan och få jobba på heltid. Jag förstod inte folk som sa att jag skulle tröttna. Hur kunde jag göra det? Det här var ju livet! Egna pengar, möta människor, när jag kom hem från jobbet var jobbet slut. Inga läxor som hängde över mig, jag var... fri. 
Sen blev jobbet en vardag. Sen tog det över min vardag. Sen började jag tröttna, igen

Jag längtar, dagligen, hela tiden. Det är det som ger mig bränsle just nu. Det och det faktum att jag har varit duktig i höst. Jag har mött några av de underbaraste små människorna någonsin också, det gör mig glad varje gång jag tänker på det. Och dem längtar jag efter att träffa igen, jag längtar tillbaka till dagisbarnen. 
Men jag längtar också - håll i er för ingen såg någonsin det här komma - tillbaka till skolan

NEJ DEFINITIVT INTE UNIVERSITET som i 3-5 år, samma linje, tentor, 40-timmars pluggveckor och uppsatser. Nej. Inte. 
Men jag känner mig tjudrad. Jag har längtat så länge efter att göra vad jag vill, och nu när jag kan det är jag för upptagen med att jobba för att bryta upp och göra något annat jag vill. För som sagt, jag vill jobba. Jag ville jobba. Och nu har jag gjort det. Nu vill jag göra annat:
 
 
 
 
 
Jag vill plugga språk.
 
 
 
 
Jag vill åka till ett land och lära mig språket för att sedan åka vidare till nästa land och lära mig deras språk. Det är en dröm jag har haft sedan jag var liten. Just nu lutar det mot la France. Starkt och mycket. Det kommer det nog bli, inom ett år om jag inte får någon ny idé som verkar vettigare att syssla med i höst.
 
 
 

Men många har också sålt in Spanien (bland annat Barcelona med sin blotta existens) så kanske ska man se till att använda 6 år i skolan till något? 
Vi får se. Jag vet inte. Men jag hoppas. 
Och längtar. 
 
 
 
 



Som vanligt när jag bloggar blir det mycket snack utan röd tråd. Det är okej. Att blogga är att rensa systemet lite - och för den som läser kanske det är skönt att komma tillbaka till sin egen hjärna efteråt? 
 
Med all kärlek och sånt tjaffs - ha ett gott nytt år med lagom mycket etanol och alldeles för mycket människor, så klarar ni nog er galant. Och personligen ska jag jobba på mig fysik - på förmågan att smälta mat som inte är flytande och på att orka gå ner till affären och upp igen utan att få andningsnöd. Åh, förkylningens ohyggliga baksida. Nä håll käft nu Felicia okej hejdå gonatt. 
  
  
 
Jag är egentligen helt fel ute att blogga nu, när jag kan räkna minuterna tills jag ska gå upp (408 stycken ynka minuter), men jag känner mig så inspirerad - dels av min egen brist på inspiration. Den tvingar mig att fråga vad det är som fattas. Sol, är ju ett uppenbart svar på den frågan. Men också så mycket mer.

Jag är trött som fanken på att jobba, men ändå går jag igång av att jobba över kroppens gränser. Imorgon ska jag dra en vik till 13, sen sticka vidare till Liz och sätta på mig säljarleendet. Detta, adderat med senaste veckans bristfälliga sömn (nu snackar vi istället 500 minuter, på två dagar...) och det faktum att jag redan har jobbat dubbelt en gång den här veckan ≠ en optimal felicia. Men vafan. Man är bara ung och har chansen att slita ut sig en gång, sen blir man nog trött på livet. Jag får ta chansen medan jag kan. 
 
Dock har jag hittat en ljuspunkt, en källa till evig energi - i alla fall väljer jag att se det så. Det kommer ju alltid tillbaka till mig; skapandet. Jag skapar stort, över dörren. Det går åt fanders. Men det spelar faktiskt mindre roll. Det fantastiska är att jag kliver utanför mig själv och in i en blurrig, euforisk, kreativ värld där det som blir vackert för ögat definerar det som är viktigt i världen.

Jag är en sån sucker för skönhet. 

Nej, nu blir det sova så att jag orkar ta hand om lilla Sammy och Sverris imorgon. Ännu har jag icke behövt fördjupa mig i konsten att byta bajsblöjor, men vem vet - imorgon kanske innehåller den lyckliga första gången? 

 
 

 
 





 
 
 
Can you believe that the crew has gone?
And they wouldn't let me sign on
All my islands have sunk in the deep
And I can hardly relax or even oversleep
 
 


(363 minuter....)
 
 
 
jobb,