Tiden går men fan så långsamt. 

Det här halvåret har varit en massage med en glödhet stekpanna; en dans på kaktusar; en dröm där man varit jagad och utan kläder och tappat alla sina tänder. Kort sagt: det har sugit appung. 

Jag kan säga såhär, utan att spoila företagets namn: JOBBA INTE DÄR JAG JOBBAT de senaste månaderna. Snälla, om ni kan bli sophämtare, toalettrensare eller strippor med någon form av mänskliga rättigheter i ert kontrakt - GÖR DET ISTÄLLET. 

Men allting har ett silverstreck i kanten:
 
 

Jag har sagt upp mig.
 
 
 
 
Och nu ska de sega 30 dagarna gå bara, sen är jag fri och inte ens arbetslös. Tillbaka till dagis, kanske extrajobba på Liseberg och framförallt HINNA PLUGGA, det är prio ett. Sedan, att hinna vaccinera oss, gå till kinesiska konsulatet, tandläkaren och bara komma tillbaka psykiskt efter den här tortyren ska bli ett nöje att göra efter den här tiden. Kanske hinner jag svänga förbi Skåne och festa skallen av mig med Karrson, eller ha fler underbara Mañanakvällar med tjejerna från Liseberg. 


Vi åker den 6 mars.
Tidigast är vi hemma två månader senare, men vi vet inte än. Det finns så mycket asien och så lite tid på jorden..... 


 

 
Synopsis dådå: 

Ta hand om er, jobba på bra jobb där ni blir behandlade som människor, se mycket nytt i år och spendera all vaken tid med folk ni mår bra av.


Tills vi hörs igen!


 
Två glada knäppgökar återförenade på Bali
 

När folk frågar hur jag mår svarar jag, alltid: "bra. och dåligt. och bra. och dåligt. och. allt." 

Så jag jobbar. Jag jobbar med ett härligt gäng som man både kan skratta med och gråta med, mer eller mindre bokstavligt. Jag tycker det är fantastiskt att se ett gäng så unga människor ha en sån respekt för varandra, att vara noga med sitt eget ansvar och ändå vara bra på att sammarbeta. Jag har aldrig tidigare jobbat i ett maskineri där tid och rum är de viktigaste medarbetarna, men det går bra och allt känns välsmort, mer ofta än sällan. Det känns tryggt att veta att jag duger. Det känns tryggt att veta att jag jobbar med människor som mer än duger när jag inte gör det. Det är väl en ymnest det. 

Och självklart ska shopen stänga ner.
Självklart. Ingenting som är bra ska väl få finnas för evigt. Det finns inte mycket annat att göra än att rycka på axlarna och säga att det är synd, men det är så förbaskat synd. 
Jag vet inte. Det är kanske bara jag och min gamla sentimentalitet. 





Och jag och Jonathan hittar nya vägar att vara tillsammans. Lägenhetens väggar krymper omkring oss och jag känner, till slut, frihetens lockrop. Det här är inte en hållbar situation. Vi är två människor med egna liv och egna drömmar och egna planer och även om det inte hade skurit sig i den grad det gör nu hade vi ändå behövt flytta snart. Det är dags. 

På fritiden (?) är jag död. Jag tappar modet ibland och blir så jävla trött på hela altet. Att jag är kvar och möglar i ett land så mörkt att jag vill gå och lägga mig vid 16 för att slippa skiten. Så trött också på att dagarna går, som en tidsinställd bomb räknar de ner, och jag börjar känna stressen av att göra något av det här speciella livet jag ändå tänkt leva. 
 
Ibland känns det som om ingen möter mig. Få människor förstår ur det känns att inte ha planer på att plugga. Inte ha planer på att göra karriär. Inte har planer på att gifta mig och skaffa barn JA JAG VET. Det är tidigt. Kanske för tidigt, jag ska inte ens behöva tänka på det. Men det gör jag. I den framtid jag har i mitt huvud är jag nomad. Jag lever i något annat än det här. Helt enkelt. 





Franska läser jag nu och det går bra, faktiskt. Det är ju ändå bra, att det går bra. Trots att det tar emot att åka till Lindholmen på måndagkvällarna när sängen är så jäkla varm och mysig så är så befriande när jag kommer därifrån. Jag pratar "franska" ofta, nästan varje dag. Samma jävla ord, samma trötta fraser: Tu voudrais café, je sais pas, quelle heure est il... etc etc bara för att träna uttal. Jonathan säger att jag blir bättre. Jag tycker själv att jag blir bättre. Det är ju ändå något som känns jävlig grymt just nu. En av få saker. 





en bild säger mer än tusen ord//den här bilden övertydligar bara det jag just skrivit 
ps. duscha är för veklingar ds. 




Varsågod, ett stickprov ur en tjugonåntings vardag. vad mycket rikare era liv måste blitt nu. det finns inte ens en äckelpositiv knorr i slutet. pusskram. 
 
Så hamnade jag där igen. I hamsterhjulet av livsfunderingar och värderingar. Jag jobbade över 40 minuter - får jag ens betalt? Ska det ens vara en fråga? 
Och självklart fick det mig att tänka. Vad håller jag på med? Varför jobbar jag såhär mycket för en restauranglön? För vad? 

Jag har börjat plugga nu och det kräver en del, trots att det är en kvällskurs i franska. För det första - vem ska jag plugga med? Jag har tagit mig friheten att störa Roomp-AH några gånger men hon har sitt eget helfarts-plugg att tänka på. 
För det andra - när ska jag ha tiden? För det är defiitivt inte alltid motivationen är där, när jag sitter hemma i köpet och rabblar "Voulez-vous cochek... cocher... chochez blah blah... vänta hur uttalas det här?" trettiotvå gånger högt för mig själv. Det är frustrerande att inte veta om jag säger eller gör rätt. Boksatan har inte ens ett facit. 

Och just det - JAG ÄR FUDGEKING pank. Typ tvåhundra spänn kvar och typ femtiotvå miljoner dagar kvar till löning. Det är till och med närmare förra löningen än det är den här. Ay ay ay. 

Men jag har bytt enhet på jobbet i alla fall. Från stressbomb till, ba, lite högt tempo över lunchrushen som fortsätter till eftermiddagsrushen som fortsätter tills vi stänger, typ. Jag är The Master Of Plocking Disk.
Vilket = jag har redan pajjat ryggen. 21 år och går som en 90-åring. Ay ay ay. 

Så nä det mesta är inte bra. Men någon gång blir det det. Typ när jag orkar gå in i duschen. 


See this? 
 


This is hair that shoulda been washed like a week ago. 




But who has time for hygien heh?


 
....


Im disgusting.