En dag av ledighet. En av så, så få. Jag har hängt vid köksbordet, hängt på internet. Och snubblar över detta
 
"Min lilla syster är närmast en nidbild av hur det är att ha ätstörningar. Man bryter ihop över att det lilla man planerat att äta är borta, njuter av att mata andra, äter ur soporna när alla har gått och lagt sig. Samtidigt är det precis så ätstörningar är: klyschiga. De påverkar alla lika." säger ingressen. Det väckte såklart mitt intresse. 

 
 
 

Kort sammanfattat, en recension av filmen Min lilla syster som handlar om en ung tjej och hennes väg mot vuxenvärlden, sett delvis filtrerat genom hennes systers allt mer påtagliga ätstörningar. Tror jag är en bra beskrivning, men jag har inte sett den. Och det vet jag inte heller om jag kommer göra. 

Såklart lockade den mig. Jag dras gärna till sådant jag redan vet något om, och ätstörningar vet jag tyvärr väldigt mycket om. Det är också det där lilla tyvärret som gör att jag inte vet om jag klarar av att se den. Kommer jag klara av att träffa mig själv igen, möta monstret som jag var värddjur till under så många år? Jag vet ju att det är "fiction", men i denna artikel berättar regissören Sanna Lenken om hur hon vill motverka stereotyper om ätstörningar. Att bilden inte är så enkel som det visas upp i reklamerna, tjejen som står i spegeln och ser sig själv som överviktig fast hon är jättesmal, etc, etc... Och just det skvallrar om att den här filmen kommer skava. För det kommer inte vara en schablon som är så förenklad att den inte har något med mig att göra. Den kommer snarare att vara alltför nära, för långt under huden.

Jag går omkring och lever och mår och ser mig själv som frisk. Jag jobbar, jag tränar, jag reser, jag drömmer. Allt det som var omöjligt för några år sedan. Men ibland kommer det över mig, känslan av hyckleri när jag står framför spegeln och drar in magen, noterar nöjt att mina höftben har blivit tydligare och klagar att jag inte har tid att äta, fastän jag egentligen är glad för det. För varenda jävla sekund som jag inte gör ett aktivt val att vara frisk smyger skitmonstret omkring ändå. 

Vissa säger att man aldrig blir frisk, och för det mesta ignorerar jag sådana påståenden. Klart som fan, allt ska ju gå om man vill. Ändå verkar det som om jag bara mår bra när jag har maten under kontroll. Det är bara definitionen av 'kontroll' som har breddats sedan jag var sjukare. 
Vilket betyder att.. jag lever. Jag mår bra och jag står inte utanför att tittar in mot mitt eget liv, jag väntar inte på att saker och ting ska bli bättre. Men historier som dessa berör mig fortfarande alldeles för mycket. Jag läser inte mina gamla texter för jag vet att jag kommer må dåligt, jag läser således inga andras versioner av det heller. Jag äter inte sötsaker i okontrollerade mängder. Jag mår tyvärr fortfarande som bäst när jag går ner i vikt. 

Men precis som Sanna Lenken vill förmedla finns det ett mellanläge. "Man blir inte frisk för att man lyckas äta en macka" skriver Greta Thurfjell om filmen, och så är det. Man får äta många mackor och tacklas med sin ångest dagligen trots att läkare och psykologer har släppt tag om dig för länge sedan. Ätstörningar är ett så extremt komplext tillstånd att det borde finnas ett hjälte-stipendium att få för de som fortsätter att leva resten av sina liv trots att deras egen hjärna säger något annat. 

Och det är väl det som jag vill applådera i det här inlägget. Jag vill ge en eloge och en lång värmande klapp på axeln till mig själv och alla andra som lever vidare fast det är för jävla orättvist att man alltid ska ha det handikappet. För som vissa säger, kanske blir vi aldrig friska. 

Men vi kan leva fantastiska liv ändå. 




Kramar. 
 
 

Likt varenda annan människa på denna jord, förhoppningsvis, står jag mållös. Och tårögd. Chockad. 
Dels chockad av min egen ignorans. Hur lite jag vet, hur lite jag förstår om sådant som händer i världen. Och också, hur lite jag tänkt att det berör mig. 

Men det ska till en liten kropp i helt fel sammanhang, helt utan rörelse och liv, för att förstå hur dum jag har varit. Som funderat på hur Sverige kommer se ut om vi inte fixar bättre möjligheter för de som kommer från krigsdrabbade länder. Som om Sverige, vår struktur och våra... eh... traditioner?, är det som är i riskzonen. 

Ibland krävs det en litet barn för att förena världen. För plötsligt blir vi påminda om hur lika vi är. Alla blöder vi för den lilla pojken vars kropp hittades på stranden. Vi känner inte honom, men vi berörs, för han skulle kunna vara någon vi känner. Kände. Han skulle kunna vara ett av barnen jag har på dagisen. Han skulle kunna vara min granne. Han skulle kunnat vara en bekants bror. Och jag skulle kunna vara hans pappa, som står ensam vid helvetets rand. Det är en slump att jag föddes till den kropp och de privilegier jag nu har, men det rättfärdigar liksom inte min okunskap, min brist på engagemang. 

Kan jag ha med mig något från det här är det väl att ändra på det. Att sluta ignorera, sluta låtsas som om det finns Vi och Dem. Vi är alla Vi, på något sätt. 


Ibland behövs det tyvärr ett barn för att påminna oss om det. 
 
 

 
 
För sånna som är efter, som jag, och inte vet vad jag pratar om: 


Alan, 3, förd till sista vilan

Alans död förändrade världen - Förlåt men vilken fomme var det som skrev den här artikeln? Den är så hattigt skriven att man måste följt det mesta innan man kan läsa den. Men tänkte att efter att man skrollat runt lite så mejkar den ju mera sense, och får därför länkar här ändå. 

Mitt i mörkret ser jag ett ljus vid horisonten - Malena Ernman skrev ett inlägg i debatten som fick fint välkomnande av SD (alltså ööööerk), vilket hon i sin tur svarade med:
 
 
Vilket jag tyckte var en sådär casual, rapp käftsmäll som får dem att stå ett tag och undra vad som faktiskt hände. 
 
 
 


Puss hej för den här gången ok Puss PUSSSS PUUUSSSSSS 
(Jb sa att bara fjortisar skriver puss puss så här kommer en till PUUUUUUSS) 
 
 
 

 


Det är en större aparat än det borde behöva vara, det där med att rensa garderoben. Ta ut kläder, fråga: "kommer jag använda den här, typ, någonsin?" och sen slänga, ge bort eller stoppa tillbaka, prydligt ihopvikt, beroende på vad svaret blir. 
Men där i mellan kommer det ofrivilliga steget Minnet. Varje plagg, nästan, har sitt speciella minne kopplat till det. 

//Tröjan som jag och Julia köpte likadana av en slump, men som jag insisterade på att vi skulle behålla / om jag slänger det nu, har jag då förstört ett plagg för henne till ingen nytta / byxorna jag kom i i ettan på gymnasiet / eller värre, tröjan jag köpte när jag var tolv och hade på gymnasiet / klänningen jag fick för att min kompis inte kom in i den / mina "tjockbyxor" som jag nu inte får på mig / trosor jag köpte för att vissa i min klass inte gillade min trosrand // 

Men det finns minnen som inte är kopplade med vikt. Som har att göra med hur snygg jag kände mig eller hur bra kvällen var. Eller vad som hände i dem, eller, utan dem. 
Sen kommer den. SMACK. Insikten. Att kläderna har passerat sitt bäst-före-datum. Att magin aldrig kommer tillbaka, för den jag var då kommer inte tillbaka. 

Jag är inte sexton år längre. Jag äger inte världen för att jag kommer in i ett par XS jeans. Jag kommer aldrig bli så smal igen, jag har inte den viljestyrkan/ångesten att gå ner i vikt/leva det livet. Och det är sorgligt, på ett sätt. Världen kommer aldrig dansa i falskt neonljus för att jag är smalast på festen. Jag kommer inte tro att jag kan få vem som helst bara för att jag just det ögonblicket är så satans nöjd med min kropp. Jag kommer aldrig mer bli hög på att se vågen långsamt beta sig neråt vecka efter vecka. 


Men 


i all den sorg och saknad som väller upp för den personen jag var kommer jag på att... jag ville aldrig vara hon. Jag var aldrig hon. För den tjejen som svävade på moln och ägde världen fanns bara i skuggan av anorexin. Eftersom alla tvångstankar var i mitt huvud var också lyckan det. Den var så flyktig, så formlös. Den gick aldrig aldrig att behålla. 


Det är med tungt hjärta jag slänger tröjorna, byxorna, kjolarna. Men det är också befriande. För jag behöver aldrig mer öppna garderoben och höra vikthetsen locka på mig med falska löften av hur snygg jag kan bli när jag kan ha på mig det här plagget igen, hur mycket, rent ut sagt, bättre mitt liv kan bli. Om jag bara var tio kilo smalare.
Istället tar jag fram kalendern och planerar in en dag då jag kan gå på stan och leta efter nya kläder.
Med nya minnen.  


 
 
 
 
anorexia,