Nu har vi alltså kommit iväg och håller långsamt på att förvandlas till fransmän. Lovisa sjunger just nu i duschen, Rebecka ska åka iväg för att hämta föräldrar och lillebror och jag har kollapsat i soffan. Dessutom håller jag på att dö. Jag kommer seriöst dö i kattallergi. Rebeckas värdfamilj har två supersöta katter men just nu vill jag faktiskt slänga ut dem. 
 
Gårdagen var extremt parisig och underbar, kan förhoppningsvis visa bilder inom en snar framtid om Lovisas familj fick med sig hennes dator. 
 
Idag har vi inget spikat schema förutom det heliga uppdraget att hitta allergimedicin alternativt sticka härifrån så att jag slipper exponeras för jävulshårstråna som vill bygga bo i min näsa. 
 
Fan vad min hals kliar. 
 
 
Imorgon drar vi dock till DISNEYLAND!! 
 
Puss tills dess och önska mig lycka till med medicinen. 
 
 
 
 
 
 
Storm ute har en viss tendens att kontras med lugn inne. Klockan är inte ens fem och det börjar redan bli mörkt och jag börjar redan bli mätt. På Cheez cruncherz.  Det är min sjätteobakisdag på dryga enånhalv månad och det ska firas. Pappas idé av att fira är att sätta på Sagan om Ringen-musik på obehagligt hög volym, så nu har vi någon form av gregoriansk mässa i köket. Jag möter det genom att titta på Svenska Hollywoodfruar och annat nödvändigt, fastän resväskan gapande ber om att bli fylld. 
 
Resväskan: Maaaata mig med den där svartvita klänningen som ser så proper ut, den skulle passa perfekt i Frankrike, och som tillbehör är jag sugen på några exemplar från din samling VS's trosor och ett par leggins utan hål i, tack! 
Jag: Men.. men... Jag är trött. 
Resväskan: Och släng in lite matteboken också, det behöver du faktiskt göra, din mobil skvallrade om att dens Att-göra-lista inte på långa vägar är så checkad som den borde. 
Jag: Men... men... Gunilla Persson är så pinsam. Snälla. Vänta, jag ska bara kolla ikapp veckans avsnitt. 
 
Jag vänder skärmen mot pappa. Under det 5 minuter långa klippet jag visar honom går hans ansiktsutryck från 
 
 
 
 
Efter detta går det inte att få ur ett normalt ljud ur pappa utan han sitter och mumlar "tsöööö" á la min übersöta kusin i flera minuter. Det enda bot han kommer på är att sätta igång ytterligare en gregoriansk mässa. Jag slickar cheese cruncherz från fingrarna och bestämmer mig för att ignorera den svältande resväskan ett tag till.
Det finns ju gamla säsonger att kolla på också. 
 
 
alkohol, cheez cruncherz, inte bakis, ironi, kärlek, packa, pappa, pappsi, paris, sju, svenska hollywoodfruar, victoria's secret,
 
Tiden går så JÄVLA snabbt och nu är det dryga två dygn till jag landat i Paris. Planet lämnar Sweedii 7.00 på morgonen på måndag. Japp upp klockan 5 jajjamensan. Men det är ännu många timmar tills dess. 
 
Jag och Sju var just iväg och tränade, ett välbehövt pass efter en vecka på latsidan, och knappt hinner jag landa innan Jr Lundkvast ringer upp och berättar planen för kvällen. Vi ska iväg och fira livet hos en av hennes kompisar, en festlighet vi har taggat för i två veckor nu. OM jag får i mig något bubbly så blir det tredje gången den här veckan. Känns sjukt, och det värsta av allt - jag är stolt över det. Jag är stolt över att jag ingen av de gånger jag varit ute det senaste har sneat, gjort saker jag inte borde, vaknat bakis, spytt eller svimmat. Jag har skött mig exemplariskt, med ena tån över fullgränsen (Våga inte säga emot kära Blonds, i fredags räknas inte. Då var jag Zombie. På riktigt. Jag hade läckra köttsår på benen och svarta urgröpningar i ansiktet. Bilder kommer förhoppningsvis aldrig.)  

Jag har dessutom hört av folk från min gamla klass det senaste. I torsdags var jag och träffade """"""en bloggläsare"""""", haha, störtsköna M... JA nu inser väl jag med att det börjar låta som en nattstadblogg, förlåt, fast nej, jag mår bra, jag måste få berätta om det. Ni som varit med de senaste åren har läst inlägg skrivna med ihopbitna käkar, kämpande mot vattenytan. Det slipper ni nu. 
 
Och såklart... är jag lite rädd ändå. För inte är det väl meningen att livet ska vara bra? Det har det bara varit i korta glimtar de senaste åren. Aldrig såhär länge. När vänder det? 
 
Jag lär mig så jävla mycket varje dag. Om mina egna förmågor, om mina egna gränser. Idag besteg jag ett berg, mötte ett monster öga mot öga. Då är det skönt att ha en famn att gråta ut mot när man har varit modig nog. Sju kysste mig på kinden, viskade "Jag är stolt över dig." och då blev till och med jag lite stolt. Fast det går emot jantelagen som växer som ogräs i min historia. 
 
M kallade mig Poeten
 
Jaddå. 
 
Nu iväg. Önska mig en trevlig kväll. 
 

 
Såhär kan det kännas: 
 
 
Sju, jag och X/Frank Müller. 
 
alkohol, lycka, migena, paris, sju, xisco, zombie,