The lizt, the very very important lizt: 


Hairspray - 3/5
Mamma Mia - 4/5 (The story we love and the music we're all kinda tired of)
Moulin Rouge - 5/5! (VÄRLDENS BÄSTA BA)
Les Miserables - 5/5 (Reeeed, the blood of angry meeen....)
Once - 1/5 (Jag vill verkligen säga att den här är bra men...)
Into the Woods - 3/5 (Klen story men bra musik)
Chicago - 4/5 (Bra story, halvklen musik)
Pitch Perfect - 3/5 (Bra bryt mot alla klassiker)
Newsies - 5/5 (MUSIKEN ALLTSÅ SIEZE THE FUCKING BANNER and etc)
Sound of Music - 4/5 (Feel Guud al'e'way)
Phantom of the Opera - 5/5 (Se förra inlägget)
The Producers - 1/5 (Kladdig och torr på samma gång..)
Evita 
Pitch Perfect 2 
Cats 
Hair 
Walking on Sunshine 
Nine 
Rent
Dreamgirls
Live: Sunset Boulevard - 4/5
My Fair Lady 
Live:  West Side Story - 3/5
Love Never Dies 
Guys and Dolls 
Joseph and the Amazing Technicolor 
Starlight Express 
Wicked 
Live: Lion King the Musical - 4/5
 
 


To be continued....
 
 

Observera: Följande inlägg innehåller spoilers för er som inte har set Phantom of the Opera, men ni har fanimej haft 11 år på mig så har ni inte tagit ert förnuft till fånga är det nog kört för er del ändå så därför tar jag inget ansvar för eventuella framtida förstörda filmupplevelse skoja ba som om något skulle kunna förstöra den här filmen tvek liksom aja följande inlägg innehåller också spår av hysteri orsakat av tidigare nämnda film ba så att ni vet liksom. 
 
 
 
 
 
Ah alltså det var såhär att för någon vecka sen tittade jag och #FrumaterialFantomen på Operan (2004) och en kristallkrona föll ner i höve på mig och ja sånt hände och sen dess har jag varit besatt av the Angel och Music och gått omkring (och dansat. och rört mig konstigt. och till och med sprungit.) i lägenheten och ba plötsligt kunnat gå upp en eller två oktaver eller vafan det heter och det är ju kul och så men vafan liksom så vi kollade på Fantomen idag med pappa och Smulis och ja ni som har sett den fattar ju vad jag menar med att det är frikkin helt omöjligt att inte börja böla. Om man är jag. Och jag ba böla, jag böla så jag trodde jag skulle gå sönder för jag ville ju att Christine skulle älska fantomen fastän hans ansikte såg liksom lite sådär intejättesexigt ut och så men han ä ändå bra fastän han inte är det och jag visste ju att hon skulle gå med killen med det fjåniga håret så jag grät lite till när jag såg rosen på graven och sen grät jag ännu mer för jag är nog fan inte normal. 
 
Slut. 
 
 



 

 
Fotograf Christian Hopkins
 

Jag kommer på mig själv med att bli så jävla... provocerad. När någon pratar om depression kommer förr eller senare nästan alltid följande mening fram: 
 
 
 
Nä alltså jag gick på tabletter men slutade för jag tycker man ska klara sådant själv
 
 
 
Och jag närapå exploderar. För det känns som en smäll i ansiktet när någon som inte har varit jag, i min situation, uttalar sig om hur jag borde sköta mitt liv. Jag går fortfarande på Citalopram och har gått på olika doser de senaste åren, och jag ser inget fel i det. Jag mår bra av det. Men det klart man kan behöva ifrågasätta och omfundera lite på huruvida man ska fortsätta med medicin eller inte.
För tillfället går jag på en halv tablett, det vill säga halva dosen av det som jag tidigare haft, och det trots allt som har hänt. Så jag vet ju att jag kämpar på, men att vänja sig av med tabletter är något av det värsta jag gjort och då har jag ändå varit med om annan skit. Just nu känner jag inte att jag behöver stretcha psyket mer. Jag är som sagt nöjd med den dos jag har, det mår jag bra av.
 
Ändå blir jag så jävla ledsen när folk säger ovanstående mening. För den kommer, nästan alla gånger. Oftast av folk som inte har en jävla aning. 


 
 
Jag kan ju säga såhär: jag hade ätstörningar och ångest och hela paketet från att jag var 14 år, sedan blev jag till råga på allt deprimerad vid 17. Jag började på tabletter ett och ett halvt år efter att jag blev deprimerad. Vid det laget hade jag försökt allt. Och då menar jag ALLT. Jag har varit med om ångest förut, det är ingenting jag är van att "ge upp under". (Det har ju dock tagit sin tid att träna upp det också..) Men när depressionen gjorde entré blev jag sjuk på riktigt. Min hjärna funkade inte. Livslusten, det sunda förnuftet som säger att det är nog ändå bäst att gå till skolan idag för jag vill ju ha en utbildning någon dag var helt borta. 



Fotograf Christian Hopkins 
(Han har betedubbs en helt fantastisk kollektion av bilder han tagit för att gestalta depression, sök på det.)  
 

Jag tror inte att man kan förstå om man inte varit där, jag gjorde definitivt inte det. Det blir nog tyvärr en sak som jag hoppas att så få människor som möjligt förstår eftersom jag skulle inte önska en depression till någon. Men då hade det varit trevligt om folk slutade tala om för mig att "det är bättre att vara utan medicin". Jag har aldrig haft ett så harmoniskt liv som nu (och med det är det definitivt inte helt harmoniskt heller, det är bara mer... hanterbart drama.) Så att andra, som inte tar konsekvensen av mina upp- och ner-gångar, ska ge mig råd i ett ämne de inte har en aning om - MITT psyke - det är idioti. 
 
Jag läste en blogg nyligen som påminne mig om den fantastiska meningen i bold däröver. "Det är mycket bättre att ändra sitt tankesätt istället" skrev hon och kände nog sig ganska klok. Först blev jag skitledsen.
Sen insåg jag att... det var ganska klokt. Jag är glad för hennes skull, på något sätt. Hon klarade sig utan, det är ju härligt för henne. Det betyder oftast att personen kanske stoppade depressionen innan den gick för långt eller hade ett bättre skyddsnät än jag hade. Och det är ju fantastiskt att folk inte ska behöva gå så djupt ner i skiten. 
 
Och på den tankebanan kom ytterligare en insikt (jag samlar på dem idag): 
 
Det är ingen uppmaning till mig
De pratar om sig själva och sina kroppar och psyken, precis som jag pratar om mitt. Jag behöver inte ta det som en förolämpning för att "de är starkare än mig", utan jag kan bara vara glad för deras skull. För att de har hittat en metod som fungerar. Och det har ju jag också. 
 
 
 
En krasslig men klok(are) toka som stannar hemma idag för att ta hand om mage och hals som bråkar.
 
Hoppas era kroppar och psyken sammarbetar med er!
Puss och kram (och hångel? Jag tänkte smitta ner Jontis i alla fall....) 
 
 
HADET