Prio 1: Köpa tip-ex. 
 
Prio 2: Lägga in alla datum i kalendern. 
 
Prio 3: Frenetiskt städa mitt i rum ett fåfäng försök att få kollnågot. 
 
Prio 4: Försöka samla ihop min värld som ligger som ett trasigt pussel på marken. 





 
Så börjar spårvagnarna att gå. 
Solen börjar gå upp, rummet ljusnar långsamt. 
Klockan är över fem och snart, om några timmar, fylls lägenheten med röster och tallriksklirr. 
Snart har en hel natt försvunnit

och jag är fortfarande vaken. 
 
I mitt huvud snurrar 
livet, 
kan man väl säga. 
Lite onyanserat, stora beslut fattas utan grunder här i sängen. 
Om det är trötthet eller tablettbrist vet jag inte.

Jag vill något mer nu. 
Jag vill tillbaka till den tiden då jag var 11 år och säkrast i världen. 
Jag vill tillbaka till 16 och gymnasiet som tog emot mig med öppna armar. 
Jag vill tillbaka till 19 då jag tog framtid och val och vuxendom med en nypa salt.

Och ibland, 
tillbaka till 14 och fast i ett mörker. 
För då hade jag någonting att skapa om. 
Eller tillbaka till 15 och hög på trampolin. 
Jag var där i torsdags, 
jag kände mig som Simba tillbaka på lejonklippan. 
Det var som om att det fanns en liten del som aldrig lämnat, 
som var menat att vara där. 

Jag gräver i mig själv, letar efter något som håller. 
Delar av mig som är på riktigt. 

Det är så lätt att fastna i funderingar om triviala saker, 
småsaker, 
det är så lätt att fundera på nästa steg,
låta sig uppslukas av sin egen, min egen, egocentrering.


Mycket lättare att gömma sig och glömma bort
än att hantera
att jag har förlorat någon jag älskade. 



 
 
Well, ibland så. 
Det är löjligt att jag ens tittar mig i spegeln just nu. Jag vet att jag inte tränar, jag vet att jag äter "onyttiga" grejer (vad det nu är) minst varannan dag, jag vet att jag spenderar mestadels av min lediga tid framför datorn. Vad förväntar jag mig att se där egentligen, thinspo? 
Ändå stör det inte mig nämndesevis så mycket som det gjorde för tre år sedan, eller ens två. Jag har någon form av mage nu. Jag har lår utan muskler, armarna likaså. Jag har säkerligen nollkommatreånhalv på beeptestet. Ändå går jag upp varje dag och mår bra.

Sjukt.

Eller,
friskt.
 
 
Jag vet att jag skulle kunna börja träna. Trots allt, jag vet hur mycket jag kan pusha om jag vill. Jag är hundra på att jag skulle. Jag är också nästan hundra på att kicken jag skulle få av att lyckas skulle dra ner mig i skiten igen. Om inte lika långt som förra gången, så i alla fall långt längre än jag skulle vilja just nu. 


Man skriver mycket om hur det är att bli sjuk, och hur det är att bli frisk. Ingen pratar om tiden efter. 
Jag vet ännu inte om det är sant. Att man aldrig blir helt frisk från anorexi eller UNS. Jag har mina dagar, mina perioder. När allting blir jobbigare undrar alltid en liten del av mig om jag kommer falla dit igen, bli ett offer för storhetsvansinnet av att kunna styra över sin kropp. Jag känner mig kanske ful, eller, tjock, som en känsla, oftare än andra. Jag vet inte, jag har bara mitt eget huvud och alla andras berättelser. 
Men jag vet att jag har ett liv nu. 
Ätstörningar är inget fullt liv. Ätstörningar är ett tillstånd med små korn av liv. 
Nu har jag ett liv, med små korn av ätstörningar. 

Det är jag inte bitter för. Bara tacksam. 


 
 

(Usch nu när jag försökte hitta bilder till inlägget hittade jag några videor som folk hade gjort som skolprojekt om ämnet. Jag såg screenshotsen endast, men bara det fick mig att stänga ner fliken och börja söka på söta kattungar. Ibland vill jag skriva om sjukdomen, hur den är och inte är som folk tror. Sen hittar jag något sånt här och inser att jag har en del ont kvar från det.
Det tar tid att läka.
Men det går åt rätt håll.)