Och så sätter den igång. Skolan. Får schemat idag. Önska mig lycka till. 
 
 
 
 
 
 
Filosofi från en IKEAsäng. På första våningen i ett niovåningshus med öppen balkong och ett spårvagnsspår mot staden. Där ligger en tjej på ungefär 19 år som har välsignats och förbannats med en hjärna som tänker och ett par händer som skriver och en mun som pratar och pratar och pratar. Och slöseri skulle det ju vara annars, med tanke på alla dessa människor som finns i världen som är värda att lyssnas på och pratas med, vars tankar och drömmar och ord skulle undervärderas om de inte fick en chans att smitta mina system också.  
 
Ikväll har tankarna stannat på ett möte med en syster, en vän som växt upp parallellt, som strävat efter solen i en kruka alldeles intill. Det är en sån vänskap som definerar bekvämlighet, trygghet, naturlighet. Där det bara behövs en soffa och en början för att skapa en konversation som håller på i timmar utan att någonsin vara klar. 
Och ikväll pratade vi om svårheter och skönheter. Svårheten och skönheten i att växa. Svårheten i att inse att det blir kanske aldrig lätt, det blir kanske aldrig rätt. Skönheten som finns i känslan av att inte vara ensam i allt det svåra. 
 
Svårheten i att gå själv och skönheten i att man inte behöver.
 
 


 
Blondie,
 
Tänk att ett par naglar kan ställa till sån rabalder. 
 
 
 
 
Emma Green Tregaro la igår upp en bild på sina naglar, målade i regnbågens färger, på instragram. Detta var för att tyst protestera mot Rysslands lag mot homosexuell "propaganda". Min bror konstaterade att detta inlägg har fått 80 gånger fler likes än vad tidigare bilder friidrottaren lagt upp fått. 
 
Och mitt i allt kommenterar en ryska detta som "respektlöst mot Ryssland." 
 
Alltså. 
 
Jag. 
 
Blir. 
 
Så. 
 
Trött. 
 
På. 
 
Homofobi. 
 
 
Som jag ser det: 
 
 
Är man själv homosexuell borde man ju varken vara rädd eller känna avsky mot det.
Om man då inte är homosexuell - då behöver man ju inte vara en del av det där man tycker är så hemsk eller äckligt eller wattever.
SÅ: VAD är då problemet? 
 
 
Seriöst. 
 
Det här jag brukar säga om förståelse? Lite mer acceptans? Inte som en gullig bild på tumblr, "I wish we people would hold each others hands more often", jag menar: 
 
Okej. Den personen är inte som mig, inte ens som mina kompisar eller någon annan jag känner. Det måste ju inte betyda att den personen är läskig. Eller äcklig. Det kanske bara betyder att jag måste vara beredd på att det finns en jävla massa olika människor i världen. 
 
Inte mer med det. 
 
Jag är så TPMSÄI. 
 
Trött På Människor Som Är Inskränkta. 
 
Över, ut.