Jag saknar dig, så att det gör ont, det värker.
Jag saknar dig på ett sätt som gör mig irriterad, frustrerad. 
Jag saknar dig bortom vett och sans. 
Jag saknar dig så mycket att jag förnekar din död. 
Jag saknar dig så mycket att jag skäms när jag kommer på mig själv att verka hel för en stund, när jag glömmer dig för en sekund.   

Jag hade ingen jävla aning. 
Jag trodde jag visste något om sorg.
Jag hade ingen jävla aning. 


 

När folk frågar hur jag mår svarar jag, alltid: "bra. och dåligt. och bra. och dåligt. och. allt." 

Så jag jobbar. Jag jobbar med ett härligt gäng som man både kan skratta med och gråta med, mer eller mindre bokstavligt. Jag tycker det är fantastiskt att se ett gäng så unga människor ha en sån respekt för varandra, att vara noga med sitt eget ansvar och ändå vara bra på att sammarbeta. Jag har aldrig tidigare jobbat i ett maskineri där tid och rum är de viktigaste medarbetarna, men det går bra och allt känns välsmort, mer ofta än sällan. Det känns tryggt att veta att jag duger. Det känns tryggt att veta att jag jobbar med människor som mer än duger när jag inte gör det. Det är väl en ymnest det. 

Och självklart ska shopen stänga ner.
Självklart. Ingenting som är bra ska väl få finnas för evigt. Det finns inte mycket annat att göra än att rycka på axlarna och säga att det är synd, men det är så förbaskat synd. 
Jag vet inte. Det är kanske bara jag och min gamla sentimentalitet. 





Och jag och Jonathan hittar nya vägar att vara tillsammans. Lägenhetens väggar krymper omkring oss och jag känner, till slut, frihetens lockrop. Det här är inte en hållbar situation. Vi är två människor med egna liv och egna drömmar och egna planer och även om det inte hade skurit sig i den grad det gör nu hade vi ändå behövt flytta snart. Det är dags. 

På fritiden (?) är jag död. Jag tappar modet ibland och blir så jävla trött på hela altet. Att jag är kvar och möglar i ett land så mörkt att jag vill gå och lägga mig vid 16 för att slippa skiten. Så trött också på att dagarna går, som en tidsinställd bomb räknar de ner, och jag börjar känna stressen av att göra något av det här speciella livet jag ändå tänkt leva. 
 
Ibland känns det som om ingen möter mig. Få människor förstår ur det känns att inte ha planer på att plugga. Inte ha planer på att göra karriär. Inte har planer på att gifta mig och skaffa barn JA JAG VET. Det är tidigt. Kanske för tidigt, jag ska inte ens behöva tänka på det. Men det gör jag. I den framtid jag har i mitt huvud är jag nomad. Jag lever i något annat än det här. Helt enkelt. 





Franska läser jag nu och det går bra, faktiskt. Det är ju ändå bra, att det går bra. Trots att det tar emot att åka till Lindholmen på måndagkvällarna när sängen är så jäkla varm och mysig så är så befriande när jag kommer därifrån. Jag pratar "franska" ofta, nästan varje dag. Samma jävla ord, samma trötta fraser: Tu voudrais café, je sais pas, quelle heure est il... etc etc bara för att träna uttal. Jonathan säger att jag blir bättre. Jag tycker själv att jag blir bättre. Det är ju ändå något som känns jävlig grymt just nu. En av få saker. 





en bild säger mer än tusen ord//den här bilden övertydligar bara det jag just skrivit 
ps. duscha är för veklingar ds. 




Varsågod, ett stickprov ur en tjugonåntings vardag. vad mycket rikare era liv måste blitt nu. det finns inte ens en äckelpositiv knorr i slutet. pusskram.