Wow. 
 
Så länge jag väntade med att skriva det. Så länge jag höll tillbaka för rädslan av vad folk skulle säga, reagera eller behandla mig annorlunda. 
 
Och sen, idag... 
 
Det är otroligt vilken feedback, vilka kommentarer. Framförallt: vilket intryck folk verkar ha fått. Folk som faktiskt säger att det hjälper, att någon pratar om det. Det är fantastiskt - och viktigast av allt: Det är precis vad jag själv behövde när det var som dimmigast. 
 
Så jag är otroligt tacksam om så en enda person tyckte det hjälpte något - och det visade sig vara fler än en. 
 
 
 
Tack, ni är otroliga. 
 
 
 
 
 
depression, jag kommer ut,
 
 
 
 
Jag nuddar närabotten ganska ofta nu. Surar, grinar, gråter, är arg, bryter ihop. Jävla skola. Jävla arbetslöshet. Jävla allting som inte är en jävla snittslad bana av gula tegelstenar. 
 
Visst är det intressant, att jag kan klaga på arbetslösheten trots att jag är sysselsatt fem av sju dagar i veckan, om så bara för några timmar så har jag i alla fall något att gå upp för. Ändå är jag så rädd. Och så frustrerad. Mestadels på min egen feghet. Lite på min omotivation. Lite på att jag inte kunde get my act together för två år sen - men där stannar jag och påminner mig om att det här var bästa valet. 
 
Jag kom iväg till gymet också. Det gick poopsausage, och jag fann mig själv stirra in i väggen och vara så jävla trött på allt... döljande. Jag har jobbat så jävla hårt med att dölja så mycket av det som har hänt, eller snarare det som har påverkat mig och, lite grann, förstört för mig. Det är tröttsamt, det känns som om man lever halvt och man bara har halva vänner för att de inte vet om exakt hur mycket medicin man går på och hur många av alla "tandläkarbesök" som egentligen är regelbunden kontakt med psykologen. Om jag ska vara helt brutalt ärlig är jag fruktansvärt, pissat, trött på det. 
 
Anledning till den här frustrationen tror jag till stor del bottnar i det faktum att jag funderar på att sluta med depressionsmedicinen jag har gått på i ett och ett halvt år nu. Saker och ting har gått bättre, till stor del på grund av mina val och mina medmänniskor, och plötsligt gick en månad utan att jag ens tänkt på medicinen.
Utan att jag tagit den
Och ångestnivåerna är plötsligt skyhöga. Jag tittar mig i spegeln och ser ett monster. Jag går till gymet och nöjer mig inte med hur mycket jag än kämpar. Jag är i skolan men gör inte uppgifterna eftersom jag är tvärsäker på att jag ändå kommer underprestera och få panik för att jag suger så mycket. 
 
Jag vet inte om detta är en fas eller medicinskt, men jag kan inte låta bli att koppla ihop det med hoppandet i kuren. Oavsett vilket så är jag trött på att det ska vara en sån jävla skam att vara deprimerad. Bilden samhället, eller kanske jag själv?, har, eller hade, var ju en människa som låg och inte gjorde något, en människa som tyckte synd om sig själv. Och det har jag gjort, också, jag har gråtit många tårar i frustration över att jag inte bara kunnat få vara "normal". Någon som inte spenderar höstterminen i trean däckad i soffan. Någon som går ut och har kul och inte stannar hemma och bölar/intebölar (vilket är värre) på grund av all ångest. 
 
Men det blev som det blev och det blev inte som det blev för att jag tyckte synd om mig själv. Det blev heller inte som det blev för att jag gav upp. Grejen med depression är att det börjar tugga på dina lyckoämnen, endorfinerna, vilket gör att du bokstavligt talat inte bryr dig om du är levande eller död längre. Man har liksom ändå ingen kontakt med sina känslor; inte känslor av välbefinnande, heller inte av olust. 
Så nej, jag gav inte upp. Men min kropp, mina signaler, mina hormoner, gjorde sitt bästa för att jag skulle göra det. 
 
 
 
Ändå står jag här idag. 


 
Så varför skulle jag skämmas? 





 
 
Jag hoppas att ni som också drabbas av depression minns detta: 
 
För det första är det inget att skämmas för.
För det andra är det inte ert fel, det är er hjärna som har fått influensan. Bokstavligt. Det heter bara något mer fancy på läkarspråk. 
För det tredje finns det inget modigare, eller "starkare", än att söka hjälp. Gör man det visar man att man är stark nog att ta sig ifrån en destruktiv situation. Och det vet vi ju alla, via de som flytt från våldsamma förhållanden och slutat med droger, att det är något av det svåraste man kan göra. 
 
 
 
Har gått så gott som naken på naglarna i flera dagar, kompenserar det med att komma djupare in i Pepsi Max-beroendet. Men så har de ju också 10 kr/flaskan på hemköpet några meter i från mitt hus... Det är som att sätta ett drogrehab ute på en haschodling. 
 
Senaste dagarna har också jag funderat (läs: irriterat mig) på denna väl utspridda och väl förankrade (där har vi det igen, detta underbara ord: förankrade. Som choklad på tungan. Nej för fan nu lugna ner dig innan du blir åtalad för ordofili.) (Vad sägs som att avsluta den där meningen som har hängt i flera rader nu shall we:)
PK-ism som råder.

Det började på Blondinbellas blogg, i "försvarstalet" mot två tjejers inlägg om att Blondinbella gör fel som klankar ner på feminismen (vilket har en poäng, men det är inte det jag ska diskutera nu.) som blev väl uppmärksammat. Blondinbella replikerade då att hon är trött på detta eviga sökande efter det Politiskt Korrekta och att vad hon än skriver kommer någon att känna sig kränkt. Det är liknande väl det här med att man drar det till extremen genom att till exempel göra alla till "hen" för att inte riskera att var n:e människa känner sig utelämnad, och jag kan faktiskt både förstå och hålla med Miss Blondie där. 

Sen går jag i en samhällsklass också. Det gör sitt till.

Man, om man är ett junibarn som heter Felicia och går i SA3h, blir, istället för mer motiverad att bry sig och förändra, bara snarare trött på att det inte finns en chans i helvete att göra rätt. Det finns alltid någon, som, oavsett hur mycket du har försökt att följa PKismens lagar till punkt och pricka, känner att man är extremt orättvis mot deras tillhöre (vågar inte skriva grupp för då blir man väl kallad rasist...). 

Vad har det här utspelet för lösning nu då? Jag menar, en äkta krönika/blogginlägg ska ju ha någon poäng. Och ja, här kommer den: 
 
JAG SLUTAR SKOLAN OM DRYGA 3 MÅNADER SO SOLONG PKA ANALYSER OCH PKA DEBATTER OCH PKA DISKUSIONER FÖR NÄR JAG GÅR UT SKOLAN PÅ RIKTIGT SKA JAG BLI HITLER OCH BRÄNNA POLITISKT KORREKT FACKLITTERATUR PÅ BÅL. 



 
 

 
Över, ut. 
 

 

or maybe not,