Detta inlägg skulle publicerats i lördags, men jag tänkte lite YOLO, så nu kommer det ändå. Läs och njut av min ofantliga visdom, eller låt bli. Jag behöver bara skriva av mig. 
 
 





Tankar om människorna omkring mig 





Tanke 1

 


¤ Idag sa Karrson att en kille tittade på mig. Vi var på Noba, precis innanför dörren. Jag tittade till vänster och hann precis se slutskedet på kroppsscanningen. Och jag blev glad. För det var så länge sedan någon klädde av mig med blicken att jag trodde mitt värde på den materiella marknaden var ett minne blott. 

På vägen hem tänkte jag på detta. Värdet kopplat till utseendet. För det första insåg jag att jag inte hade tänkt så på mycket mycket länge. Det var en insikt i sig.
Sen förde det med sig tankar då livet kretsade kring detta. Då det var bättre än högsta lotterivinsten att få en komplimang - om mitt utseende. För det var så. En lång period. En sjuk period, men ändock en förföriskt glimrande tid. Det är kul att vara hög, oavsett vad drogen är. Här var det bekräftelse. 
Det i sin tur fick mig att tänka på en period jag inte brydde mig alls. Jag var ett naturbarn, bar kängor och handsydda kläder så länge allt var bekvämt. Jag lät mamma välja mina kläder tills jag var tolv. Jag tittade mig inte så mycket i spegeln.  

Självklart, som alla som känner mig vet, kom rekylen och hela livet vände ju. Men i den tankebanan blev jag påmind om värdet i livet innan det var centrerat till det yttre: intellekt; kreativitet; mötet mellan människor, det där speciella klicket; kunskap. Kärlek och ambitioner och trygghet. Centrala känslor, borde det vara. Det var det när jag var liten och sprang omkring i skogen med pinnar som trollspön och trodde att älvor fanns på riktigt. 
Och idag, när jag sneddade över gårdsplanen, insåg jag varför jag inte är lika beroende av det ytliga längre: jag har fått andra nav. Jag har fått tillbaka mina gamla värdeord. 

Och det var fett coolt. 



cöz 


and that's far more hipster than lukin good just sayin
 
 

 


Tanke 2 

 

¤ Jag brukar inte önska andra människor ont. Jag brukar tycka att när en människa, än hur värdefull, har svikit och uppför sig mer dumt än klokt så dör den för mig. Den är inte värd att slösa mer energi på.
Trots det har jag den senaste tiden önskat att hen kliver i fågelskit. Att hen vrickar tån. Att hen gör bort sig offentligt. Att hen förlorar alla sina kompisar. 
Och det är skönt, i min lilla bittra bubbla, att få vara arg och besviken och förbannad. Jag längtar till den dagen jag inte är bitter längre. Då hen är död för mig. Och sen i nästa steg - att jag kan önska hen ett bra liv utan att känna att det försämrar livskvaliteten i mitt eget. Det är en bit kvar. Men det kommer. 


 
There is an English word to describe that slight feeling of joy you get from the misfortune of other people - It's epicaricacy
 
 




Tanke 3
 


¤ Jag är i ett förhållande nu, och det är precis som ordet lyder: jag har någon att förhålla mig till. Någon vars känslor jag måste sätta bredvid mina egna. Det är en insikt som kommit till mig på senaste, faktiskt, nu när jag rannsakar mina drömmar och ställer de bredvid Jonathans. Kommer det funka, kommer vi behöva kompromissa, kommer vi hålla för eventuella kompromisser? Hur ser de yttre förutsättningarna ut för oss, inte för enbart mig. Jag har varit så van att köra mitt eget race, även tillsammans med honom, att jag har glömt vad ett möte på mitten faktiskt innebär. 
 
Jag hade den här diskussionen med en kille inatt, och han levde och verkade inte riktigt i samma verklighetsbild som jag, vilket var frustrerande men ledde till många nyttiga och banbrytande diskussioner - för min egen världsuppfattning, främst. Han sa att jag borde ha åkt redan, antydde att långtidsresor, att plantera om sig, tillhör singellivet. För att vara PK så är detta inte direktcitat, men det var det jag drog utav det. Saken var den att han inte räknade med att jag och JB redan pratat om detta. Vi pratar om framtiden. Vi pratar om våra framtidsår, plural. Jonathan vet redan var jag står, och jag har tetris-at om mina planer för att passa in i hans liv också. Det är en uppoffring för oss båda, men det är en som i alla fall jag gärna gör. Mina planer är ingenting utan honom längre. Innan jag var i Asien trodde jag väl att jag hade några soloäventyr kvar på hink-listan, men så är det inte längre, inte i det skede i livet jag är i just nu åtminstone, och Jonathan har sagt att han känner likadant. 

Summan av den här tankegången är att de saker jag trodde skulle bli hemskt med att ha ett förhållande, att behöva sätta sina egna drömmar lite åt sidan/möblera om dem för att de ska passa pluralen, inte alls... stör mig så som jag trodde det skulle göra. Det är ingen uppoffring i den bemärkelsen, för jag offrar inget. Jag bygger bara om. 
 

 
Jag och potatisen i Prag. På tal om uppoffringar - den här killen spenderade två timmar med mig på ett Dalí/Warhol-museeum. Långfingret var väl kanske motiverat.... 
 



Som vanligt har jag väl fått tjugo nya åsikter sedan detta, men det tar vi en annan gång. Tack för att ni läste, lämna gärna några väl valda ord i kommentarsfältet. Puss hej! 
 
 

1 kommentarer

Karrson

07 Aug 2015 12:44

We should have more intelligent conversations!!

Kommentera

Publiceras ej