Livet, denna oförutsägbara konsert med toner av moll och dur och stackato och crescendo och... nu ska jag ju inte försöka låtsas att jag kan sånt här, men min poäng är: Livet är jävligt växlande. Typ som den där floden i Pocahontas. Japp. Just just nu gör jag tolkningen att "Just around the riverbend/Floden har sin egen väg" handlar om svängningarna i livet och sånt. See for your selves. 

 



Ja och nu har när vi har startat det här inlägget med pompa och ståt får jag ju försöka hålla resten av inlägget någotsånär begripligt i alla fall.
Så the story of my life (sen senaste posten) är att jag har mailat en massa. Jag har spanat en massa. OCH 
 
 
jag har provjobbat. 
 
 

Idag. 
Och jag kommer framåt. Med allt. Oavsett hur det gick idag. 

 


...



 
 
... 

 
 

 

Dagens prestation, i korthet: 

det finns inte plats för all den förvirring som egentligen borde vara med så håll till godo ändå
 

Jag kommer dit, går igenom trettio gångar för att byta om, får pratat med chefen som går igenom alla moment på hela arbetplatsen på svensk-norska och dessutom i en rasande fart och sen blir jag lämnad själv att ta hand om teknikdelen och behöver från och med då ha en medarbetare med mig som stödhjular mig och sen gör jag fel minst fem gånger och kladdar ner golvet minst två och får åtminstone en man som säger "det är inte lätt att vara ny va?" och sen drar jag dessutom över på tiden och men har nog lyckats le åt kanske två gäster (varav en var min, i det fallet, ytterst ovälkomna pojkvän, som stod och flinade utanför butiken tills han kom in och beställde något på måfå bara för att testa mig) men jag har absolut ingen aning om hur jag gjorde ifrån mig eftersom det är mycket möjligt att alla som får jobbet kan allting från andra timmen och att jag vara absolut sämst i företagets historia av provjobbare men å andra sidan 



det kan ha gått bra. 
 


Och om det inte gjorde det så har jag en genuin övertygelse om att nästa försök, om än för något annat ställe, kommer gå mycket bättre. 

 

Jag menar vem skulle inte anställa that pretty fejs? 
 

Ibland hjälper det att tänka att jag inte är värdelös. Att jag var tvungen att vara bättre än 9 personer för att få jobbet på Liseberg, och att det åtminstone säger någonting
Och så hjälper det att tänka att jag har mycket av det där viruset Vilja. Jag Vill, så jag ger mig inte förrän jag Har. 
 
 
 
 
 
Ursäkta för att jag gör internet till en ännu mer förvirrad plats. 

Hadéeeee .
 

Kommentera

Publiceras ej