Så går en dag och jag undrar varför jag fortsätter att utsätta mig för sånt här.
Varför jag inte stannar där det är tryggt och okomplicerat.
Bussturen som tog en timme på dagen gick över två och en halv i kvällsmörkret. När jag stod på den öde busshållplatsen i Manavgat  låg hjärtat och bultade i halsgropen. 

Jag hittade bussen med rätt skylt och gick in. Det trånga utrymmet var fyllt till bredden. Jag ställde mig i gången och lät mina svettiga armar vila mot ryggstöden på var sin sida.
Hur i helvete skulle det här gå? 


Jag reser själv. I mina drömmar åker jag runt jorden, trygg, okomplicerad. Men varje gång jag står på en busshållplats i ett land jag bara känner till till namnet undrar jag vad fan jag tänkte. Att det är kul när det är gjort, kanske. Men vägen dit är ett helvete. 

Väl på bussen hade jag tid att börja digestera. Alla intryck åkte förbi hornhinnan i en enda röra, kronologi som ett avlägset minne. Jag hade suttit Otogar i Manavgat fyrtiofem minuter och väntat. Freddie hade slutat svara. Alla mina tankar var koncentrerade på två saker: drabbas inte av panik, och tuppa inte av av värmeslag. 

Vi bytte buss flera gånger. Det var som att det fanns en lag på att hitta fel innan man fick lov att hitta rätt. När vi kom till platsen blev vi förföljda av två trevliga, men trögfattade turkar som ville att vi skulle ta en drink med dem. Ett nej betydde inte nej förrän tredje gången.

Bussen mot hennes nav i detta underliga land körde fel. Det här är känt som som Rape Forest, sa hon, halvt leende, halvt äcklad. Jag log inte.

Ett gäng killar satt på klipporna och smygfotade oss, långt ifrån i smyg. Vi räckte ut tungan åt dem. På restaurangen blev Freddie utbjuden två gånger. Det är standard här, sa hon. Killarna är som de är, vissa av dem...

Jag var tvungen att åka hem vid 20, med en hel drös av planer som fick vika hädan för tidsbegränsningen. Vi ses snart igen, lovade vi, men undrade samtidigt varför vi var tvungna att åka över halva jorden varje gång det skulle bli verklighet av det,

När jag kom hem på kvällen stupade stupade jag i sängen. Men en sak hann slå mig innan jag slöt ögonen:
 


Jag klarade det.
 
 

Vi såg vattenfallet. 


 


Vi drack perfekta cappuccinos. Vi promenerade runt i Antique Side.


 


Jag fick mig en snabb titt på Amfi-teatern. 


  

 
Vi fick hjälp av en inhemsk/svensk för att kolla när sista bussen hem gick. Vi åt fantastisk mat på hennes stammisställe, med personalrabatt.

Och vi fick pratat. Skrattat. Planerat. Vi fick njuta en stund av att bara träffas igen. Och av väder och stämning och människor och det faktum att vi är unga och viljestarka. 

Jag blev påmind om tidens härlighet, inte dess tyngd. 
Och den känslan 
gjorde resan värt det. 

 
2015, alanya, antique side, turkiet,