Släktkalas idag, det eviga ihoptvingandet av en styck mamma och en styck pappa som inte längre är mammaåpappa och jag tror det var första gången vi i baksätet slapp försöka spräcka hål på spänningen mellan dem. Jag och sissy mötte varandras blickar när vi gick ur bilen, ordlös kommunikation är vår dolda talang: de var trevliga mot varandra idag
 
Man glömmer att mitt i de senaste årens kaos har vi alla växt upp. Jag kan babbla på inlägg efter inlägg över hur jävla "vuxen" jag blivit (trots att sissy ofta påpekar att det är jag och inte hon som går in i sin tonår nu), men den här gången ska jag fokusera på någon annan än mig själv: min älskade älskade lillebror. 
 
Nå, att jag beskrev honom så beror inte på att i har något slags drömförhållande på något sätt. Bara på vägen till Skåne bråkade vi tre gånger. Jag har aldrig slagits med någon så mycket som jag slagits med Viggo. Jag har rivmärken på armarna och ont i diverse kroppsdelar efter att han och jag har brottats, vilket händer betydligt oftare än man tror när det handlar om en 18- och en 11- åring. Men det är lite så vi funkar, vi tar ut aggresionerna på varandra och någon minut senare när vi ångat klart planerar vi nästa Subwaybesök. Men han har alltid varit lille plutten, som det så ofta blir med minstingen. Det är svårt att fatta att han fyller tolv i år. När jag var tolv var jag liksom gammal.
 
Ideen till det här inlägget, eller kanske snarare den slutgiltiga pusselbiten till det här inlägget fick jag när jag tjuvlyssnat lite på Vickos och pappas samtal i köket. Om man inte hört deras röster, bara orden, hade det varit svårt att inse att det är Victor som är barnet. Han förstår situationer och känslor som jag sett många vuxna ha svårt för, han kommer med smarta lösningar och han är alltid beredd att parera mellan olika familjemedlemmar (okej, inte mig inräknad, där är det snarare tvärt om) för att undvika bråk. Det är väl det som är grejen med skiljsmässobarn.

Vi har varit skiljsmässobarn i nästan hela vår uppväxt. Alltid beredda att lugna stormen. 
 

Det märks så tydligt på honom att han inte bara är barn längre. Han är ett barn med en liten vuxen inom sig. 
 
En sak till, mer en parentes, men igår morse vaknade jag, efter flera timmars intensiva mardrömmar, av att Victor spelade Skyfall på piano. Lägenheten var för övrigt, och för en gångs skull, tyst och i mitt sömndrukna tillstånd var det svårt att förstå att det var min lilla pluttiga korv till lillebror som spelade som någon som kunde musikens språk bättre än sitt eget modersmål.
 
Och... jag minns inte längre vad jag drömde. 

 
 



Och nu... 


 
Sista bilden är tagen av mig på mitt och Vickos stadsäventyr förra sommaren och de tidigare är tagna för x antal år sen av Farmor. 
 
Subway, Viggo, adele, gitarr, skyfall, victor, växa upp,
 
Det är säkert bara jag som ser något annat i den här bilden än vad som var tänkt... 
 
 
 
OBH nordica,
 
Pluggtime, långfredagkväll och nördfaktorn är på topp. Efter två timmar av alldeles för mycket hjärnaktivitet och lösgodis utbrister Ms
 
"Nej, nu lägger jag ner matten för min egen hälsas skull!" 
 
(och tar två godisbitar ur skålen) 
 


 
Godis, Ms Sahlin, matte c, plugga, religion,