Observera: Följande inlägg innehåller spoilers för er som inte har set Phantom of the Opera, men ni har fanimej haft 11 år på mig så har ni inte tagit ert förnuft till fånga är det nog kört för er del ändå så därför tar jag inget ansvar för eventuella framtida förstörda filmupplevelse skoja ba som om något skulle kunna förstöra den här filmen tvek liksom aja följande inlägg innehåller också spår av hysteri orsakat av tidigare nämnda film ba så att ni vet liksom. 
 
 
 
 
 
Ah alltså det var såhär att för någon vecka sen tittade jag och #FrumaterialFantomen på Operan (2004) och en kristallkrona föll ner i höve på mig och ja sånt hände och sen dess har jag varit besatt av the Angel och Music och gått omkring (och dansat. och rört mig konstigt. och till och med sprungit.) i lägenheten och ba plötsligt kunnat gå upp en eller två oktaver eller vafan det heter och det är ju kul och så men vafan liksom så vi kollade på Fantomen idag med pappa och Smulis och ja ni som har sett den fattar ju vad jag menar med att det är frikkin helt omöjligt att inte börja böla. Om man är jag. Och jag ba böla, jag böla så jag trodde jag skulle gå sönder för jag ville ju att Christine skulle älska fantomen fastän hans ansikte såg liksom lite sådär intejättesexigt ut och så men han ä ändå bra fastän han inte är det och jag visste ju att hon skulle gå med killen med det fjåniga håret så jag grät lite till när jag såg rosen på graven och sen grät jag ännu mer för jag är nog fan inte normal. 
 
Slut. 
 
 



Kommentera

Publiceras ej