Turkiet.
Jag har egentligen en hel... ullaredsshoppingvagn(?) av tankar att skriftligt diskutera med mig själv, varav de flesta såg ljuset under de senaste dagarnas maratonläsning av Genusfotografen. Men så är jag på semester. Och så hatar jag källhänvisning (det är vad fyra år på samhäll lärde mig - källhänvisning är såå såå braaaa men det är fan ändå djävulens påhitt). Så det blir nog inget av just genusegentänkandet just nu. Men ni som är intresserade kan ju klicka länken och faktiskt lära er en sak eller två. 

Eller så var allt det där om hur kvinnor/män framställs i media bara en nyhet för mig. Det är inte helt omöjligt. 

 


 
 
 
...I alla fall så är jag mitt ute i ingenstans. Jag är så nära hemma man kan komma när man åkt flyg och buss en halv/hel dag. Jag är nämligen på Alanya

Japp. Ni läste rätt. 


Och jag är mer än lite skeptiskt till det här. För efter alla skräckhistorier jag hört om kompisar som förlorar både oskulden och vettet (och plånboken... och mobilen... och....) på det här stället är det inte direkt bäddat för success. Vi har redan läst menyer på svenska. Vi har redan åkt förbi svenska restauranger. Vi har redan pratat svenska med kyparen. Det enda som får mig att inse att vi är utomlands är den tryckande värmen. Till och med kvällen är het. 

Här om veckan läste jag i tidningen (metro? datum?) att svenskar tyr sig till ställen där de får uppleva "sin egen kultur". Vi är väldigt måna om våra köttbullar och att slippa google-translatea. Någon snubba i Metro sa det i vart fall. Jag vet inte om jag håller med. Det finns inget som drar i mig så mycket nu som att slippa sverige. Vi har det så fruktansvärt jäkla bra, och det är något som jag misstänker begränsar mig. Jag tror inte jag kan överleva på sämre än svensk standard. När fläkten inte funkade idag och föregående natts dygning grötade hjärnan till näst intill kraschläge fick jag påminna mig själv om att jag har bott här: 
 

och klarat mig hur bra som helst på kallvatten och myror i duschen. 
Ändå. Jag längtar efter nya perspektiv. Tanken på att plugga är fortfarande så extremt avlägset att det känns som om det tillhör ett annat liv. 
 
Börjar jag bli tjatig? Tror nästan det va. 

Kommentera

Publiceras ej