Det är en större aparat än det borde behöva vara, det där med att rensa garderoben. Ta ut kläder, fråga: "kommer jag använda den här, typ, någonsin?" och sen slänga, ge bort eller stoppa tillbaka, prydligt ihopvikt, beroende på vad svaret blir. 
Men där i mellan kommer det ofrivilliga steget Minnet. Varje plagg, nästan, har sitt speciella minne kopplat till det. 

//Tröjan som jag och Julia köpte likadana av en slump, men som jag insisterade på att vi skulle behålla / om jag slänger det nu, har jag då förstört ett plagg för henne till ingen nytta / byxorna jag kom i i ettan på gymnasiet / eller värre, tröjan jag köpte när jag var tolv och hade på gymnasiet / klänningen jag fick för att min kompis inte kom in i den / mina "tjockbyxor" som jag nu inte får på mig / trosor jag köpte för att vissa i min klass inte gillade min trosrand // 

Men det finns minnen som inte är kopplade med vikt. Som har att göra med hur snygg jag kände mig eller hur bra kvällen var. Eller vad som hände i dem, eller, utan dem. 
Sen kommer den. SMACK. Insikten. Att kläderna har passerat sitt bäst-före-datum. Att magin aldrig kommer tillbaka, för den jag var då kommer inte tillbaka. 

Jag är inte sexton år längre. Jag äger inte världen för att jag kommer in i ett par XS jeans. Jag kommer aldrig bli så smal igen, jag har inte den viljestyrkan/ångesten att gå ner i vikt/leva det livet. Och det är sorgligt, på ett sätt. Världen kommer aldrig dansa i falskt neonljus för att jag är smalast på festen. Jag kommer inte tro att jag kan få vem som helst bara för att jag just det ögonblicket är så satans nöjd med min kropp. Jag kommer aldrig mer bli hög på att se vågen långsamt beta sig neråt vecka efter vecka. 


Men 


i all den sorg och saknad som väller upp för den personen jag var kommer jag på att... jag ville aldrig vara hon. Jag var aldrig hon. För den tjejen som svävade på moln och ägde världen fanns bara i skuggan av anorexin. Eftersom alla tvångstankar var i mitt huvud var också lyckan det. Den var så flyktig, så formlös. Den gick aldrig aldrig att behålla. 


Det är med tungt hjärta jag slänger tröjorna, byxorna, kjolarna. Men det är också befriande. För jag behöver aldrig mer öppna garderoben och höra vikthetsen locka på mig med falska löften av hur snygg jag kan bli när jag kan ha på mig det här plagget igen, hur mycket, rent ut sagt, bättre mitt liv kan bli. Om jag bara var tio kilo smalare.
Istället tar jag fram kalendern och planerar in en dag då jag kan gå på stan och leta efter nya kläder.
Med nya minnen.  


 
 
 
 
anorexia,

1 kommentarer

Sju

25 Aug 2015 21:32

Älskade den älskling!
Väldigt bra skrivet! Är så stolt över dig!
Du är verkligen helt fantastiskt och jag känner mig verkligen glad över att kalla dig min!

Kommentera

Publiceras ej