Jag vaknar fortfarande varje dag och drar in ett stort andetag innan jag slår upp ögonen. Vem hade någon aning om att två varma kroppar kunde lukta så gott? Och vara så sammanflätade? Jag har vaknat upp så i ett halvår nu. Ett halvår är 183 dagar. Det känns fortfarande som första dagen.  
 
Och insomningen. Detta helvete. Detta mörkermonster jag tampats med sedan jag var tolv. 
Nu:
 
...Borta. Jag somnar först, till och med. 
 
 
Det slutar heller aldrig förvåna mig hur snygg en människa kan vara. Han blir fan snyggare och snyggare för varje dag, hur ologiskt det än är. Det finns tillfällen då till och med jag känner mig snygg i närheten av honom. 
 
Jag ler fortfarande när jag hör stegen i trappan och sekunden senare, plingandet på dörren. Varje gång. Och jag förvånas över hur någon kan få mig att skratta så, och hur jag själv känner mig roligare med honom. 
 
Den där pirrande känslan. Jag har hört att den ska avta med tiden. Men tiden har gått, en hel massa tid, och jag känner mig bara mer pirrande för varje dag. Inte för att jag är nervös, men för att alla kroppens fibrer vibrerar i närheten av honom. 
 
Jag vill aldrig sluta uppskatta de små sakerna, men heller inte vardagsmåla de stora. Jag vill aldrig sluta förvånas över hur många fyrverkerier som får plats i en kyss, eller hur många vattenfall som kan tömmas och försvinna mot rätt axel. Jag vill fortfarande komma ihåg hur det känns att vara själv för att aldrig ta för givet att inte vara ensam. 
 
Tänk er, till och med knäppskallar som jag blir upp över öronen förälskade någon gång. 
 
 
 
 
 
 
  
kär, sju,
 
Nåja trots huvudvärken man får efter en hel dag vid datorn tror jag jag har lyckats vända bajs till lite lite bättre. Via facebook hittade jag den här videon: 
 
 
 
(kolla från minut 23
 
Det handlar om en tjej som blev Victoria's Secret modell genom en tävling. Hon upplevde själv aldrig att hon räckte till utseendemässigt och la hela sin själ i att se bra ut, men ju bättre det gick för henne i modellvärlden ju mer insåg hon att hon inte ens själv levde upp till den bild hon förväntades förmedla. Allt som betecknades "skönhet" på bilder var där på grund av photoshop och extensions.
"Det är därför unga tjejer köper smink, eller push-up BH, eller pressar sig själva att gå ner i vikt. De försöker se ut som vi gör på bilderna - men vi ser inte ens ut sådär!
 
Det gav mig en mindre nostalgitripp till den tiden då jag själv var likadan. När jag gick för Victoria's Secret alltså. 
Okej seriöst nu: det gav mig en mindre nostalgitripp till den tiden då jag själv var likadan, då jag också la all min energi på att se bra ut. På att vara smal. Dilemmat med det - eller, ja, ett av dem - var att ju smalare jag blev, destu mindre bröst fick jag. Det fanns en tid då jag stod framför spegeln i sportbehå och shorts från i sexan och såg ut som en man. Eller rättare sagt som en liten pojke. Och vilken pojke ville ha en flicka som såg ut som en pojke? 
 
Självklart fanns det bot på det, jag gjorde enligt konstens alla regler och köpte just en rödglänsande Victoria's Secret bh av siden. Med två storlekars bombshell-effekt och bröst som hamnade upp i hakan. Och den funkade, den gav mig självförtroendet nog att le lite extra, flirta lite extra, men i hemlighet var jag glad för att ingen någonsin fick se mig naken på grund av rädslan för att bli lämnad direkt av ren besvikelse. 
 
Åren gick och min kropp kom ikapp mig. Jag fick tillbaka alla former jag bantat bort, och en lite sundare inställning till skönhet på köpet. Det är ju det här med att växa, men vadfan visste jag om det vid den tiden? 
Och nu häromdagen gick jag igenom min garderob och hittade den röda bh:n och visade den för Sju, skrattandes. "Kan du fatta att jag gick omkring i en sånhär!" sa jag och knäppte på mig den. Sju bara stirrade en stund, sen rynkade han lätt på näsan. 
"Du ser inte klok ut. Du ser bättre ut i dina vanliga bröst." sa han bara. 

Jag stirrade också. För jag såg faktiskt inte klok ut. Och det handlade inte om en misspassande BH, utan det handlade om samma faktum som får mig att inte känna tvång att sminka mig vardagligen. Jag får helt enkelt inte ihop hur jag "endast" skulle kunna se bra ut om jag spökar ut mig. Jag behöver varken foundation eller mascara för att känna mig vacker, och känner jag mig ful inbillar jag mig det oavsett hur många gånger jag tränat eller klätt mig i snygga kläder det senaste. Skönhet är ju inget annat än en känsla. 
 
Det var väl också på grund av den känslan som jag tog så få chanser i tonåren. Jag kände mig aldrig snygg nog för vem det än kunde vara som visade sig lite intresserad. Sedan hände någonting - i somras bestämde jag mig bara för att skita i det, tänkte att "nog för att jag inte känner mig snygg, men det kan jag kompensera med min kickass-personlighet
 
och det funkade ju faktiskt helt okej, det också. 
 
 
 
 
 
Så från en fortfarande nykär till resten av världen: ni behöver inte pushup-BH. Eller strumpor i kalsongerna. Det kommer nog gå bra för er ändå.   
 
Och med det får ni äntligen gå och lägga er. Gonatt dröm om mig puss hej. 
 
 
bh, krav, kylie bisutti, kär, kärlek, modell, nykär, sju, självförtroende, utseendefixering, victoria's secret,
 
Natten lider mot sitt slut men jag sover inte. Kanske blir det så för att man sover till 1 på dagen. Kanske för att man aldrig låter datorn vara. Funderar på om den är min drog, och vad jag i så fall ska göra åt det. Ingenting antagligen. Livet kommer väl ikapp. 
 
Vi satt vid matbordet idag och pratade om framtiden. Jag inser verkligen att jag inte har minsta plan på att plugga vidare. Kanske inte någonsin. Inte om det inte handlar om Disneyvetenskap, litteratur, språk eller konst. Möjligtvis design eller reklam också. Kanske. Något annat skulle jag bli så jävla trött och förbannad på mig själv om jag finner mig själv mitt uppe i, om jag tittar tillbaka när jag blir gammal och inser vad jag spenderat mitt liv på. Det viktigaste har alltid varit människor. Språk. Kommunikation. Känslor. Möten. Glädje. Pengar behöver jag bara i den mån att jag kan genomföra allt det. Därför behöver jag väl inte heller ett flådigt jobb. Bara nog för att ha en flådig fritid. 
 
Just nu pendlar jag mellan att vara en flytboj utan rikting och en målsökande torped. Prata med mig imorgon så har jag en helt annan inställning. Det är en av perksen osv. med att vara mig. Jag har oftast bara plats för en känsla i taget, inte för att jag har ett litet känslorum, utan för att känslorna i sig är så ofantligt stora. Och då hjälper det inte att man är uppe mitt i den mest förvirrande tiden hitills. Friheten har ju som man brukar säga sitt pris.
 
Nä pallar inte mer just nu. Om jag bara kommer i sömn så brukar jag drömma mig åt rätt riktning. Men mina drömmar har varit så sjuka i huvudet på senaste så inte ens dem kan man lita på.
 
Aja vi hörs väl om fem igen om jag fortfarande inte är däckad.