En Inte Rumsren Blogg

 

 

Jag kommer hem nu, ser ut som dagen efter fast det egentligen fortfarande är dagen före. För en timme sedan gick solen upp över Götaplatsen och om några få minuter har jag dygnat. Mitt ena knä går inte att böja längre och luggen ser ut att ha varit med i Ultimate Survivor. Munnen är iklädd sockerpäls, en popcornkärna har fastnat i visdomständerna och jag kan i mitt trötta tillstånd inte för mitt liv förstå var den kommer ifrån. Det var ju flera dagar sedan jag åt popcorn, på klasshänget innan studentlunchen ju... vilket bara var ett knappt dygn sedan. 

 

 

Dansa som om ingen tittar? Jag dansade som om alla tittade. Och tyckte jag var skitgrym. Hur det egentligen uppfattades är ju faktiskt inte mitt problem. Det tjuter i öronen. Folk omkring mig viskade med sexiga hesa röster, helt ofrivilligt. Fötter, hårplattningar och studentmössor gick åt sälla jaktmarker. Kön till donken var 11 km lång.

 

 

Och folk... så jävla glada. Men vad annars? Nu börjar ju livet. Eller livet som arbetslös. Det beror på om champagneglaset är halvfullt eller halvtomt. 

 

 

Jag kanske kommer ångra att jag gjorde vissa saker. Jag kanske kommer ångra att jag inte gjorde vissa saker, men än så länge är huvudet fyllt av sockervadd och jag är fullt upptagen med att kolla på soluppgången och njuta av vetekudden som långsamt mjukar upp mitt söndriga knä. 

 

 

Dessa målande osammanhängande beskrivningar får räcka som illustration just nu. Bilder kommer. Eller inte. NI vet hur jag är. Oavsett vilket så står ett faktum fast: