En Inte Rumsren Blogg

 

Nu när jag kommit upp i mogen ålder, dvs >20, har jag märkt ett konstigt fenomen hos folket omkring mig, främst hos grönisar som jag:

 

 

 

 

På tjugo bast liksom känner man döden komma närmare, tycker att man är gammal, slutar räkna födelsedagar. 

Tjugo bast. 

Jag var med ett gäng Lisebergare igår och började prata om just detta. Det visade sig att hela sällskapet, alla födda 93 utom jag, hade haft stor ångest över att fylla 20. För det fick dem att känna sig gamla. 

 

Jag vill inte minimera någon nu. Jag fattar att det är svårt att gå från en fas till en annan, och tjugo kan ju verka som Den Ultimata Gränsen. Plötsligt börjar man betala för sjukvård. Man får inte längre köpa fritidskort. Man har ingen ursäkt för att vara arbetslös. Man förväntas ha en livsplan. 


Jag är tjugo bast, har ca 7300 mer eller mindre bra dagar i bagaget, men jag känner mig så grön. Jag har ingen koll på det man "förväntas" kunna. Jag har inga planer på att varken plugga vidare eller flytta hemifrån atm. Jag är tusen år ifrån giftemål och familj och jag och brormin kan fortfarande bråka om vem som ska ta ur diskmaskinen. Jag failade med deklarationen och jag låter fortfarande pappa laga mat och tvätta för mig. Goddamnit, för ett år sen hade jag varken koll på hur arbetsliv, kollektivavtal, pubbande, vindrickande, parmiddagar, sex eller ens tvåsamhet funkade. Jag är fortfarande så ung gällande alla dessa saker.
Och jag har tid. Gott om tid. Det har vi alla faktiskt.

Vissa har så bråttom att bli vuxna, att ha livet i ordning. Men som jag ser det kommer vi ha hela livet på oss att leva i ordning. Det kan man lika väl börja med när man är 50 som när man är 25. Risken med att leva i ordning kanske är att man missar allt det häftiga oväntade som gömmer sig i oordningen? Jag vet inte, som sagt, jag har inte varit där än. Men jag har inte bråttom att komma dit heller. 

 

Som jag ser det är jag bara tjugo. Det är hela fem år tills jag är tjugofem, och vem anser helt allvarligt att en tjugofemåring är gammal? Man är bara HALVVÄGS till femtio. Tänk på allt du redan hunnit göra, och upp till sju år av de åren du redan har kommer du inte ihåg så mycket av. De senaste fem åren har jag förändrats så mycket att jag knappt känner igen mig själv i den tjejen som bodde i min kropp då. Och antagligen kommer jag känna något liknande när jag till slut fyller tjugofem. Jag kommer ha hunnit göra så mycket på vägen. 

 

Sen är varje år, till och med varje dag, ett steg längre bort från helvetet som är tonåren. Jag blir säkrare varje dag. Jag lär mig mer om mig själv varje dag. Det är mer värt än något annat. Jag tänker inte att min ålder är något som hindrar mig från att göra allt jag vill. Det är snarare något som hjälper mig att se saker från ett klokare perspektiv. Jag är inte för gammal för att göra precis det jag vill just nu. Det kommer jag inte vara om tio år heller.


Jag vägrar låta min ålder vara ett hinder för någonting.
Framförallt tänker jag inte hindra den från att uppskatta tiden jag är i just nu.