Vet inte hur det började, men plötsligt var jag mitt i en full-in-nostalgitripp á la Facebook.
Det roliga är att... jag brukar titta på de bilderna, återuppleva de minnena, med stor sorg. Det var en sjukt jobbig tid, åren mellan tolv till arton.
Det roliga är att... jag brukar titta på de bilderna, återuppleva de minnena, med stor sorg. Det var en sjukt jobbig tid, åren mellan tolv till arton.
Men nu när jag tittar på bilderna ser jag inte ögonblicken av sorg, jag ser alla bra stunder. Jag ser alla leenden, både fejkade och riktiga, som i sig behövdes för att fortsätta framåt.
Jag ser de stunder i lycka då jag kunde slita mig från ätstörningar och depression och bara vara som "alla andra".
Jag ser alla dumma upptåg vi gjorde.
Framför allt ser jag väl all kärlek som jag hade så så svårt att ta in då. Men som fanns där hela tiden.
Så ni får ursäkta ett inlägg i sentimentalitetens tecken, men ibland bara måste man. Jag är glad varje dag för hur långt jag har kommit, att varje dag är en dag längre bort från helvetet i tonåren. Och det är värt att fira.
Om så bara genom att skriva om det.
lycka,
1 kommentarer
En hemlig beundrare
13 Aug 2014 12:12
Jag älskar dig Felicius!
Kommentera