En Inte Rumsren Blogg

 

Min kropp är så, så svag. Mitt sinne är så, så bittert. 
Jag känner mig som en gammal bambatant som dag efter dag slevar upp samma sörja till otacksamma elever. 

Och det värsta är att jag är alldeles för ung för att känna mig så gammal och så bitter. Jag har liksom inte anledningar nog. 
Mitt jobb är ju... bra. Min fritid är ju bra. Min framtid ser så... ljus ut. Felicia, det vet du väl? Av alla jobb har du ju ett av de bättre. För din ålder. Och du behöver inte betala hyra, du har inga barn att försörja, du har inga egentliga måsten; så varför så hänger du så med huvudet?

Det där är både svaren jag får och mina egna tankar.
Visst. Jag är privilegierad. Känslan av att jag borde vara tacksam ligger alltid som ett moln över mig. Och visst, jag har tjänat pengar. Jag har ingen månadshyra, jag är obunden från en familj. Men ändå... vissa saker känns gjorda nu. 

 

När jag började jobba, vid 17 års ålder, kunde jag knappt bärga mig från att sluta skolan och få jobba på heltid. Jag förstod inte folk som sa att jag skulle tröttna. Hur kunde jag göra det? Det här var ju livet! Egna pengar, möta människor, när jag kom hem från jobbet var jobbet slut. Inga läxor som hängde över mig, jag var... fri. 
Sen blev jobbet en vardag. Sen tog det över min vardag. Sen började jag tröttna, igen. 

Jag längtar, dagligen, hela tiden. Det är det som ger mig bränsle just nu. Det och det faktum att jag har varit duktig i höst. Jag har mött några av de underbaraste små människorna någonsin också, det gör mig glad varje gång jag tänker på det. Och dem längtar jag efter att träffa igen, jag längtar tillbaka till dagisbarnen. 
Men jag längtar också - håll i er för ingen såg någonsin det här komma - tillbaka till skolan. 

NEJ DEFINITIVT INTE UNIVERSITET som i 3-5 år, samma linje, tentor, 40-timmars pluggveckor och uppsatser. Nej. Inte. 
Men jag känner mig tjudrad. Jag har längtat så länge efter att göra vad jag vill, och nu när jag kan det är jag för upptagen med att jobba för att bryta upp och göra något annat jag vill. För som sagt, jag vill jobba. Jag ville jobba. Och nu har jag gjort det. Nu vill jag göra annat:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vill åka till ett land och lära mig språket för att sedan åka vidare till nästa land och lära mig deras språk. Det är en dröm jag har haft sedan jag var liten. Just nu lutar det mot la France. Starkt och mycket. Det kommer det nog bli, inom ett år om jag inte får någon ny idé som verkar vettigare att syssla med i höst.

 

 

Men många har också sålt in Spanien (bland annat Barcelona med sin blotta existens) så kanske ska man se till att använda 6 år i skolan till något? 
Vi får se. Jag vet inte. Men jag hoppas. 
Och längtar. 

 

 

Som vanligt när jag bloggar blir det mycket snack utan röd tråd. Det är okej. Att blogga är att rensa systemet lite - och för den som läser kanske det är skönt att komma tillbaka till sin egen hjärna efteråt? 

 

Med all kärlek och sånt tjaffs - ha ett gott nytt år med lagom mycket etanol och alldeles för mycket människor, så klarar ni nog er galant. Och personligen ska jag jobba på mig fysik - på förmågan att smälta mat som inte är flytande och på att orka gå ner till affären och upp igen utan att få andningsnöd. Åh, förkylningens ohyggliga baksida. Nä håll käft nu Felicia okej hejdå gonatt.