En Inte Rumsren Blogg

 

 

Det är alltid Melissa på våren. Jag kommer liksom inte ifrån det. 
Jag är väl kanske en av de få som inte finner hennes musik deppig, kanske för att jag får sällskap i mitt eget nostalgidepp. För det är mestadels därför jag lyssnar på det nu - för nostalgin. Nu för tiden behöver jag henne inte på samma sätt. 

Det är häftigt på något vis. 

 

Saker och ting går definitivt upp och ner. Definitivt. Men jag låter mig inte svepas iväg av topparna eller sjunka ner i dalarna. Det enda jag kämpar efter just nu är att ligga kvar i det ljuvliga mittläget. 

Dock har jag fått någon form av klarhet i det. Jag driver inte längre omkring och låter livet ta mig varfan det vill. Det har känts som om det är det jag gjort det senaste halvåret. Drivit. Det gör jag inte riktigt längre. Jag är vaken. Jag tar ställning. Jag drömmer med öppna ögon igen - ser någon form av möjlighet i drömmarna. 

 

Jag måste nog hävda att det är bland det viktigaste som finns - drömmar. 
Många av mina drömmar bottnar i en rädsla för vad jag kan missa, vad jag kan ångra. Snart är det dags att fly landet. Jag vill verkligen det. Men för att bo eller bara uppleva, det vet jag inte än. Det enda jag vet är att om jag inte tar vara på de här åren utan barn, permanent jobb eller andra fotbojor så kommer jag ångra det resten av livet. 

 

DET är det enda jag vet just nu. Jag vill se så mycket så möjligt, lära mig språk och möta nya kulturer. Exakt hur är oklart än. Men jag stressar inte. Det kommer lösa sig just för att jag tror att det kommer göra det.